• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

teater:moment

Tusen Bitar – känns som om man har fått veta en djup hemlighet

1 november, 2014 by Redaktionen

unnamed-2

Tusen Bitar
Manus: Tove Olsson
Regi: Oskar Thunberg
Medverkande: Tove Olsson och Olle Axén
Grafisk form: Erica Jacobson
Pressföreställning 31 oktober 2014

Det som alltid oroar en som åhörare är när verklighetens dramatik, manusets skrivande och det utförande skådespeleriet, utförs av en och samma person. För det som krävs för att en story ska kännas genuin är att flera typer av linser, ljus och röster har fått lov att säga sitt och blivit hörda. Det behövs ”åh ena sidan … åh andra sidan” i allas berättelser om den så kallade sanningen. Så när jag hade läst att Tove Olsson hade varit med om denna ”cold case tragedi” själv, skrivit manuset och spelade flertalet av rollerna, ska jag erkänna att jag blev skeptisk och lite orolig.

På scen försvarar Tove dock sitt ältande och denna djupdykning, i en förfärlig historia om knivmord på hemmaplan. Hon konstaterar, ”får man inte sörja, då” och läger tydligt fram syftet för pjäsen genom att säga att hennes sätt att sörja har varit att bearbeta det här ur så många perspektiv som möjligt för att kunna förstå varför det hände och hur det kunde hända. Tack och lov, fick jag lov att slå mig själv på fingrarna efteråt och konstatera, att det faktiskt fungerade.

Tove berättar dokumentärt för publiken om sin morbror Thomas, som var hennes idol. Man får ingående se och förstå att barnet i henne bortsåg från en del problem och kriser som morbrodern levde med och utsatte hela familjen för. Men Tove älskade honom i alla fall, ”first love is the deepest”.

Vi får dessutom insikt i den stora österrikiska morfadern som buffligt och skränigt inte riktigt kunde hantera sonens behov av uppmärksamhet. Han sa medvetet både det ena och det andra som sårande, ”Ähh gå och häng dig, nej föresten dränk dig i sjön, nej föresten gör inte det och smutsa ned vattnet …”. Ursäkterna var att sonen skulle stå på egna ben och inte vara så beroende av sina föräldrar. Dessutom får vi insikt i mormoderns dyrkan av sonen genom hans fantastiska attribut som kraftiga muskler. Efter hans död skapas också album av modern som sitter uppe om nätterna och klipper och klistrar. Dessa album om sonen som ska ges till familjemedlemmar i generationer efter generationer, enligt hennes tycke.

På ett mycket osentimentalt, men äkta sätt berättar Tove historien, med hjälp av marionettdockor. Vi får veta hur själva mordkvällen gick till ur några vittnens perspektiv och det ger en splittrad bild av vad som hände. Morfadern lär också ha trillat eller blivit knuffad och slagit i sitt huvud, vilket sedan (väldigt lämpligt?) leder till minnesluckor från den kvällen. Thomas hittas dagen därpå mördad med en kniv.

Föreställningen hade dock några väldigt långa och eventuellt allt för utdragna sceniska processer. Jag frågar mig, ”hur tänkte regissören?”. Det tänds lampor, det lyftes in overheads, det spilldes ut pussel och ibland kändes det som att dessa delar kunde ha varit mer effektiva, gjorts av fler scentekniker eller helt enkelt uteblivit. De hade inte tillräcklig stor betydelse för att man skulle acceptera att sitta 1.45 timmar i sträck.

Det finaste i föreställningen är att kärleken till alla parter inte försvinner för Tove, trots det hjärtskärande som händer familjen. Hon citerar det olika läkare och psykologer har sagt henne under tidens gång, det vill säga att även de människor som erkänner ett brott, kan vara oskyldiga, samtidigt som att minnesförluster som hennes morfar sägs ha råkat ut för, inte är speciellt vanliga. Det känns som om drivkraften är, ”man kan aldrig veta” och därför är hennes bästa alernativ att villkorslöst älska dem allihop på samma sätt som före Thomas blev mördad.
Man lämnar teatern med en kraftig känsla av ömhet inom sig. Det känns som om man har fått veta en djup hemlighet, men också fått insikt i hur man kan bearbeta en förfärlig sorg.
Text: Lotta Altner

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Scenkonst, teater:moment, Teaterkritik, tusen bitar

Från premiären på “Mellanhavandet” på teater Moment – om att tappa bort kärleken

16 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Katta och Micke är så kära – och så får de ett barn. Och Micke får drömkontrakt för ett treårigs projekt i Köpenhamn.
Men något blir fel. Katta skulle skriva på sin uppsats, men går bara hemma i lägenheten i Köpenhamn med deras barn. Hon mår sämre och sämre – och något blir fel i deras förhållande. Micke tycker att allt ändå är rätt OK. Han jobbar och går på puben med polarna, fast han märker att frun blir så arg och inte alls är som när de blev kära.

Ja, vad är det som händer när kärleken tappas bort. Fast båda egentligen älskar varandra. Är det något i det förflutna som spökar?

Lumor gästar moment:teater med föreställningen “Mellanhavandet” – som är en stark pjäs med en effektiv, stram enkel scenlösning. En man och en kvinna på var sin stol och en cd-spelare mellan dem på golvet.
Föreställningen träffar rakt in i magen, jag tror vi alla kan känna igen delar av dialogerna, monologerna och tankarna, antingen från egna relationer eller andras.

En oerhörd styrka i föreställningen är att allt i inte sägs. Det är mycket mellan raderna, mycket vi för känna och tänka själva.

Skådespelarinsatserna imponerade. Isabell Sollman som spelar Katta är stram och bitter i ansiktet men när tiden i början av relationen skildras lyser hon av förälskelse och är som en helt annan person. Peter Järn som Micke är också lika trovärdig, blir mer och mer trängd och reagerar i sin maktlöshet precis så som han inte borde.

En stark föreställning och mycket sorglig. Att det kan vara så svårt att nå varandra, när man innerst inne vill ha kärlek. Att det går att bli så bitter och missunnsam att utan att mena något illa ändå skadar varandra och det värsta av allt, skadar barnet.

Behöver jag säga att publiken på premiären gav stående ovationer?

Alla som någon gång haft någon kärleksrelation bör se den.

Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv?

Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap.

I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

scenografi/ljus/kostym: Sven Haraldsson
barnets röst: Jack Stenström
ljuddesign: Hobi Jarne
tonsättare: Saemundur Grettisson a.k.a Nya Sampan
grafisk design: Erica Jacobson
dramaturg: Therese Söderberg
teknik: Maja Frykberg Andersson
scenografiassistent: Signe Dalsgaard
ljusassistent: Mathias Olsson
producent: Rebecca Medici
produktion: LUMOR med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden & Kulturförvaltningen

LUMOR är en frigrupp som varit verksam sedan 1999.
Paula Stenström är konstnärlig ledare och Isabell Sollman har medverkat i flertalet av LUMORs uppsättningar. Isabell har liksom Peter Järn lång erfarenhet från teater och film och de har båda medverkat i flera av moment:teaters föreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om teater:moment, teaterrecension, lumor, relationer, vårdnadstvist

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: lumor, relationer, teater:moment, Teaterrecension, vårdnadstvist

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in