Tusen Bitar
Manus: Tove Olsson
Regi: Oskar Thunberg
Medverkande: Tove Olsson och Olle Axén
Grafisk form: Erica Jacobson
Pressföreställning 31 oktober 2014
Det som alltid oroar en som åhörare är när verklighetens dramatik, manusets skrivande och det utförande skådespeleriet, utförs av en och samma person. För det som krävs för att en story ska kännas genuin är att flera typer av linser, ljus och röster har fått lov att säga sitt och blivit hörda. Det behövs ”åh ena sidan … åh andra sidan” i allas berättelser om den så kallade sanningen. Så när jag hade läst att Tove Olsson hade varit med om denna ”cold case tragedi” själv, skrivit manuset och spelade flertalet av rollerna, ska jag erkänna att jag blev skeptisk och lite orolig.
På scen försvarar Tove dock sitt ältande och denna djupdykning, i en förfärlig historia om knivmord på hemmaplan. Hon konstaterar, ”får man inte sörja, då” och läger tydligt fram syftet för pjäsen genom att säga att hennes sätt att sörja har varit att bearbeta det här ur så många perspektiv som möjligt för att kunna förstå varför det hände och hur det kunde hända. Tack och lov, fick jag lov att slå mig själv på fingrarna efteråt och konstatera, att det faktiskt fungerade.
Tove berättar dokumentärt för publiken om sin morbror Thomas, som var hennes idol. Man får ingående se och förstå att barnet i henne bortsåg från en del problem och kriser som morbrodern levde med och utsatte hela familjen för. Men Tove älskade honom i alla fall, ”first love is the deepest”.
Vi får dessutom insikt i den stora österrikiska morfadern som buffligt och skränigt inte riktigt kunde hantera sonens behov av uppmärksamhet. Han sa medvetet både det ena och det andra som sårande, ”Ähh gå och häng dig, nej föresten dränk dig i sjön, nej föresten gör inte det och smutsa ned vattnet …”. Ursäkterna var att sonen skulle stå på egna ben och inte vara så beroende av sina föräldrar. Dessutom får vi insikt i mormoderns dyrkan av sonen genom hans fantastiska attribut som kraftiga muskler. Efter hans död skapas också album av modern som sitter uppe om nätterna och klipper och klistrar. Dessa album om sonen som ska ges till familjemedlemmar i generationer efter generationer, enligt hennes tycke.
På ett mycket osentimentalt, men äkta sätt berättar Tove historien, med hjälp av marionettdockor. Vi får veta hur själva mordkvällen gick till ur några vittnens perspektiv och det ger en splittrad bild av vad som hände. Morfadern lär också ha trillat eller blivit knuffad och slagit i sitt huvud, vilket sedan (väldigt lämpligt?) leder till minnesluckor från den kvällen. Thomas hittas dagen därpå mördad med en kniv.
Föreställningen hade dock några väldigt långa och eventuellt allt för utdragna sceniska processer. Jag frågar mig, ”hur tänkte regissören?”. Det tänds lampor, det lyftes in overheads, det spilldes ut pussel och ibland kändes det som att dessa delar kunde ha varit mer effektiva, gjorts av fler scentekniker eller helt enkelt uteblivit. De hade inte tillräcklig stor betydelse för att man skulle acceptera att sitta 1.45 timmar i sträck.
Det finaste i föreställningen är att kärleken till alla parter inte försvinner för Tove, trots det hjärtskärande som händer familjen. Hon citerar det olika läkare och psykologer har sagt henne under tidens gång, det vill säga att även de människor som erkänner ett brott, kan vara oskyldiga, samtidigt som att minnesförluster som hennes morfar sägs ha råkat ut för, inte är speciellt vanliga. Det känns som om drivkraften är, ”man kan aldrig veta” och därför är hennes bästa alernativ att villkorslöst älska dem allihop på samma sätt som före Thomas blev mördad.
Man lämnar teatern med en kraftig känsla av ömhet inom sig. Det känns som om man har fått veta en djup hemlighet, men också fått insikt i hur man kan bearbeta en förfärlig sorg.
Text: Lotta Altner