• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

relationer

Teaterkritik: Fordringsägare på Teater Galeasen – starkt om kärlekens mörka sidor

13 oktober, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: John Gripenholm

Fordringsägare
Av August Strindberg
Regi Johan Wahlström
Ljus Jonatan Winbo
Rum Joakim Bayoumi Karlsson
Kostym Matilda Hyttsten
Mask Anna Olofson
Rekvisita Yvonne Brax Kjellström
Musik Fabian Grytt
Premiär på Teater Galeasen, Stockholm, 12 oktober 2018

Ett starkt och snyggt framfört triangeldrama om två män och en kvinna skrivet av August Strindberg åren 1888–1889. Dramat visar med ohygglig träffsäkerhet hur både män och kvinnor blir offren i ett samhälle med ojämlikhet. Båda könen drabbas i ett samhälle där kvinnor inte är jämställda med män. Det riktigt kryper in under huden på mig och den är lika aktuell idag som då den skrevs.

Tekla är en sprallig kvinna som har bråkat med sin nuvarande make, konstnären Adolf, innan hon gav sig av på en resa på åtta dagar. Adolf går omkring i rummet på badorten de tagit in på och ältar deras bråk om och om igen. Medan frun, Tekla, är bortrest, har han lärt känna en något äldre man, Gustav. De två blir förtrogna och vänner, upplever Adolf det som. Adolf lättar sitt hjärta mer och mer för Gustav.

Adolf tycker att problemet med hans äktenskap är att det är frun, Tekla, som är den starkaste. Tekla är som en man ska vara i ett äktenskap, menar han. Han berättar om den man Tekla hade då hon träffade Adolf. Den mannen var en tyrann, enligt Adolf. Vi i publiken anar förstås ganska snart att Gustav är den mannen som Tekla övergav för Adolf.

Dramat skildrar kärlekens avigsida med svartsjuka, hämndbegär och ägandekomplex. Den skrevs för mer än hundra år sedan men har fortfarande mycket att säga dagens människor.

Regissören har valt att låta skådespelarna tala ett något ålderdomligt språk, exempelvis tilltalar makarna varandra inte med du. Trots det ålderdomliga språket känns pjäsen aktuell. Det blir bara starkare att känna förbindelsen bakåt i historien, att patriarkatets makt är uråldrig.

Scenografin, scenbilden, är en blandning av ett realistiskt uttryck och drömliknande. Framtill på scenen till höger ett gammaldags skrivbord och till vänster en ljus divan där Gustav slagit sig ner. En divan som får oss att associera till Freund och psykoanalys. Bakre delen av scenen är avskärmad av ljusa tygstycken som ger en fladdrig drömkänsla. Det fungerar mycket bra med att blanda dessa två uttryck.

Teater Galeasen skriver om pjäsen på hemsidan:
Gustav triggar Adolfs pyrande tvivel i syfte att splittra dem, vilket sätter igång en komplex spiral av kärlek, svartsjuka och hämndbegär. Det finns en tidlös relationsdramatik i Strindbergs text, en omedelbarhet liksom bortom de förgrovade genuskoderna och sin tragikomiska patriarkalism. Något dråpligt mänskligt lyser fram och säger också något intressant om dramatikerns komplexa förhållande till sina roller. Själv ansåg Strindberg att just “Fordringsägare” var ett storslaget och djärvt sorgespel, han skrev stycket 1889 alldeles efter “Fröken Julie”.
Fordringsägare är en pjäs för var och en som intresserar sig för relationer – för bekräftelsebehovens och stolthetens konster.

Pjäsen hade urpremiär den 9 mars 1889 på Dagmarteatern i Köpenhamn. Svensk premiär hade den 1 mars 1890 på Svenska teatern i Stockholm. Den har också filmatiserats. 1961 spelades den in som finländsk TV-teater i regi av Kerstin Nylander, och 1968 spelades den som TV-teater med Gertrud Fridh som Tekla och Keve Hjelm som både Gustav och Adolf. 1988 filmatiserades pjäsen med återigen Keve Hjelm som Gustav men med Tomas Bolme som Adolf och Bibi Andersson som Tekla. Bolme belönades med en Guldbagge för bästa skådespelare för sin rollprestation. 2008 gjordes en ny version av Fordringsägare för TV i regi av Thorsten Flinck, med regissören själv i rollen som Gustav, Henrik Schyffert som Adolf och Elin Klinga som Tekla.

Medverkande
Anders Berg, Carl Magnus Dellow, Lina Englund

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, relationer, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension

Från premiären på “Mellanhavandet” på teater Moment – om att tappa bort kärleken

16 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Katta och Micke är så kära – och så får de ett barn. Och Micke får drömkontrakt för ett treårigs projekt i Köpenhamn.
Men något blir fel. Katta skulle skriva på sin uppsats, men går bara hemma i lägenheten i Köpenhamn med deras barn. Hon mår sämre och sämre – och något blir fel i deras förhållande. Micke tycker att allt ändå är rätt OK. Han jobbar och går på puben med polarna, fast han märker att frun blir så arg och inte alls är som när de blev kära.

Ja, vad är det som händer när kärleken tappas bort. Fast båda egentligen älskar varandra. Är det något i det förflutna som spökar?

Lumor gästar moment:teater med föreställningen “Mellanhavandet” – som är en stark pjäs med en effektiv, stram enkel scenlösning. En man och en kvinna på var sin stol och en cd-spelare mellan dem på golvet.
Föreställningen träffar rakt in i magen, jag tror vi alla kan känna igen delar av dialogerna, monologerna och tankarna, antingen från egna relationer eller andras.

En oerhörd styrka i föreställningen är att allt i inte sägs. Det är mycket mellan raderna, mycket vi för känna och tänka själva.

Skådespelarinsatserna imponerade. Isabell Sollman som spelar Katta är stram och bitter i ansiktet men när tiden i början av relationen skildras lyser hon av förälskelse och är som en helt annan person. Peter Järn som Micke är också lika trovärdig, blir mer och mer trängd och reagerar i sin maktlöshet precis så som han inte borde.

En stark föreställning och mycket sorglig. Att det kan vara så svårt att nå varandra, när man innerst inne vill ha kärlek. Att det går att bli så bitter och missunnsam att utan att mena något illa ändå skadar varandra och det värsta av allt, skadar barnet.

Behöver jag säga att publiken på premiären gav stående ovationer?

Alla som någon gång haft någon kärleksrelation bör se den.

Ur ett pressmeddelande om föreställningen:

Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv?

Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap.

I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.

scenografi/ljus/kostym: Sven Haraldsson
barnets röst: Jack Stenström
ljuddesign: Hobi Jarne
tonsättare: Saemundur Grettisson a.k.a Nya Sampan
grafisk design: Erica Jacobson
dramaturg: Therese Söderberg
teknik: Maja Frykberg Andersson
scenografiassistent: Signe Dalsgaard
ljusassistent: Mathias Olsson
producent: Rebecca Medici
produktion: LUMOR med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden & Kulturförvaltningen

LUMOR är en frigrupp som varit verksam sedan 1999.
Paula Stenström är konstnärlig ledare och Isabell Sollman har medverkat i flertalet av LUMORs uppsättningar. Isabell har liksom Peter Järn lång erfarenhet från teater och film och de har båda medverkat i flera av moment:teaters föreställningar.

Läs även andra bloggares åsikter om teater:moment, teaterrecension, lumor, relationer, vårdnadstvist

Arkiverad under: Recension, Teaterkritik Taggad som: lumor, relationer, teater:moment, Teaterrecension, vårdnadstvist

Nina Hemmingson: Mina vackra ögon – när serier säger mer än ord

8 maj, 2011 by Rosemari Södergren


Två kvinnor möts, de

Mina vackra ögon är en seriebok av Nina Hemmingsson som handlar om livet, kvinnors situation, relationer och mycket, mycket mer.
Hennes sätt att teckna är starkt – och boken består av fyra avdelningar varav en heter “Teckningar” och “bara” är just teckningar. Hennes bilder är enkla och fångar ändå så exakt människor och deras uttryck. Vi ser på deras hållning hur de mår.

Nina Hemmingsson återkommer här med en ny samling så kallade enrutingar och teckningar. Hennes humor är ovanlig i sina skarpa analyser av företeelser som manligt och kvinnligt, och hennes bilder är omisskännligt starka och vackra.

Hon har själv förklarat sina böcker med orden:
“Enrutingarna och teckningarna handlar rätt mycket om mina tillkortakommanden, en slags kompensation för när jag sviker mig själv. Jag vill visa vad jag egentligen menade, om jag hade kunnat. Ett sätt att be mig själv om ursäkt. Det är även en del ilska över att man förväntas vara på ett visst sätt för att man är kvinna, man, barn, gammal och så vidare. Och en frustation över att vi människor prioriterar fel så ofta och inte säger vad vi egentligen menar. Jag tycker inte illa om att leva, men jag tycker att det är svårt. Jag tror att det är det jag tänker på när jag tecknar och skriver och sen väljer att publicera det – att få möta andra på riktigt.”

Nina Hemmingsson debuterade 2004 med boken »Hjälp«, där hon och Sara Olausson ritade halva boken var. Sedan dess har hon utkommit med två hyllade album: »Jag är din flickvän nu« och »Så jävla normal«. Hennes lika poetiska som satiriska enbildsteckningar har publicerats på Aftonbladets kultursidor, i andra dagstidningar och i Amelia, Bang och Ordfront Magasin.

Ur en intervju med Nina Hemmingsson på bokförlaget Kartagos hemsida:

Du har en speciell tecknarstil. Kan du beskriva den?
Jag tecknar som jag har lust bara. Jag försöker att inte bli snitsig utan hela tiden behålla något slags motstånd. Om det blir för enkelt byter jag redskap (pensel istället för penna till exempel) så att jag hamnar lite på hal is igen. Jag vill inte bli för bekväm.

Vad inspirerar dig?
Livet. Viljan att ta sig igenom svårigheter, att gå vidare.

Hur mycket är självbiografiskt?
Allt, men det är inte så ofta sant i den mening att det har hänt just så. Det är mer känslan än det verkliga skeendet.

Är det viktigt att vara rolig?
Nej, det tycker jag inte, men det är bra när det råkar bli så.

När boken hamnade i mina händer blev det en riktig högtidsstund att sjunka ner i en fåtölj och läsa boken och njuta av hennes serier och med den kärleksfulla ironi hon fångar våra mänskliga relationer.
Som:
– Men det behöver inte vara tråkigt att bli gammal om man har barnasinnet kvar! Dy har väl inte glömt bort hur man leker?
– Nej. Ett-två-tre-fyr-fem-sex-sju-tysta-leken-börjar nu!

Hennes specialitet eller tema i just boken “Mina vackra ögon” är väl annars hur hon vrider på könsrollerna och låter en kvinna säga till några lättklädda unga pojkar att de inte ska låtsas att de inte vill bli uppraggade.

Titel: Mina vackra ögon
Författare och tecknare: Nina Hemmingsson
ISBN: 9789186003760
Förlag: Kartago Förlag

Läs även andra bloggares åsikter om Nina Hemmingson, serier, recension, böcker, relationer

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension Taggad som: Böcker, Nina Hemmingson, Recension, relationer, Serier

Everybody's Fine – hur kunde den gå direkt till dvd-släpp?

24 augusti, 2010 by Rosemari Södergren


Det räcker inte alltid med stora skådespelarnamn för att en film ska släppas på de svenska biograferna. I mitten av augusti  släpptes “Everybody´s fine” på dvd i Sverige utan att ha gått på de svenska biograferna.

Skådespelarlistan innehåller bland andra Robert De Niro, Drew Barrymore,  Kate Beckinsale och Sam Rockwell.

MovieZine ger filmen betyg 3 och funderar också lite kring varför filmen aldrig gick upp på bio.

Robert De Niro spelar en åldrande man, Frank, som lever ensam efter att hans fru dött och de fyra vuxna barnen lever utspridda på andra platser i USA. De har alla lovat att komma hem på en gemensam middag men alla lämnar återbud. Då beger sig Frank iväg på en resa. När barnen inte har tid att komma till honom då söker han upp dem istället.
Han är inte direkt välkommen, de vuxna barnen har alla saker de vill dölja för sin pappa.

Jag tyckte det var så underbart att Frank inte satte sig ner och var bitter utan han gav sig iväg på en resa istället. Det är alldeles för många som blir bittra och klagar på att barnen inte har tid.

Robert De Niro är absolut en av världens största skådespelare, även om han också gjort en del roller, speciellt senare års komedier, som inte varit av högsta klass. Det har varit tydligt att de varit brödföde-roller. Men han har ändå satt spår i filmhistorien med flera av sina rolltolkningar.

Han gör en bra tolkning av änkemannen Frank i “Everybody´s fine” och det är en bra historia om förhållandet mellan barn och föräldrar, om att ha rimliga krav på sina barn och om barns förmåga att övertolka föräldrars förväntningar. En berättelse om att försonas och hitta tillbaka till varandra.

Här är baksidestesten på dvd:n:

Everybody’s fine är en både rörande och rolig film om en fars försök att återuppta kontakten med sina utflugna barn. Huvudrollen som änklingen Frank Goode görs av Robert De Niro och i övriga roller syns Drew Barrymore, Kate Beckinsale och Sam Rockwell. När Franks barn lämnar återbud till en planerad släktträff inser han att hans avlidna fru var den som höll ihop familjen under alla år och Frank beger sig ut på en resa genom USA för att försöka återknyta banden med sina barn. Frank tror att han ska få ta del av deras lyckliga och framgångsrika liv men får istället uppleva en allt annat än perfekt verklighet

Läs även andra bloggares åsikter om dvd, recension, föräldrar, barn, relationer, Robert De Niro, Drew Barrymore

Arkiverad under: Film Taggad som: barn, dvd, föräldrar, Recension, relationer

Scener ur ett äktenskap flyttar till Dramatens Stora scen

1 februari, 2010 by Redaktionen

scenerurettaktenskap300

Efter 60 slutsålda föreställningar på Lilla scen och ett fortsatt stort publiktryck flyttar succén Scener ur ett äktenskap till Stora scenen. Sista föreställningen på Lilla scen är 5 februari. Nypremiär 13 april. Till och med 30 maj spelas 14 föreställningar på Stora scen. Biljetter har släppts till försäljning.

Ingmar Bergmans tv-succé från 1973 spelas för första gången som teater i Sverige. I rollerna Livia Millhagen, Jonas Karlsson och Kristina Törnqvist. Regi Stefan Larsson.

Här är förresten vår recension av föreställningen.

Läs även andra bloggares åsikter om scen, teater, äktenskap, relationer, Dramaten, Jonas Karlsson

Arkiverad under: Scen, Teater Taggad som: Äktenskap, Dramaten, relationer, Scen, Teater

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casino utan svensk licens

Nytt

”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Den franske löjtnantens … Läs mer om ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles, en viktoriansk lek

Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Lars Bygdén och Anna Stadling hyllar … Läs mer om Lyssna: Lars Bygdén och Anna Stadling – I varje andetag

Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Premiären av dansverket Continuim kunde … Läs mer om Premiär 22 januari för dansverket Continuim på GöteborgsOperan – som film

Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

The Swedish Way Betyg … Läs mer om Filmrecension: The Swedish Way – ett historiskt dokument som visar det svenska misslyckandet i all sin tragik

Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Längs Sveriges kuster görs en viktig del … Läs mer om Kulturarv riskerar att gå under i pandemins kölvatten

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in