Katta och Micke är så kära – och så får de ett barn. Och Micke får drömkontrakt för ett treårigs projekt i Köpenhamn.
Men något blir fel. Katta skulle skriva på sin uppsats, men går bara hemma i lägenheten i Köpenhamn med deras barn. Hon mår sämre och sämre – och något blir fel i deras förhållande. Micke tycker att allt ändå är rätt OK. Han jobbar och går på puben med polarna, fast han märker att frun blir så arg och inte alls är som när de blev kära.
Ja, vad är det som händer när kärleken tappas bort. Fast båda egentligen älskar varandra. Är det något i det förflutna som spökar?
Lumor gästar moment:teater med föreställningen ”Mellanhavandet” – som är en stark pjäs med en effektiv, stram enkel scenlösning. En man och en kvinna på var sin stol och en cd-spelare mellan dem på golvet.
Föreställningen träffar rakt in i magen, jag tror vi alla kan känna igen delar av dialogerna, monologerna och tankarna, antingen från egna relationer eller andras.
En oerhörd styrka i föreställningen är att allt i inte sägs. Det är mycket mellan raderna, mycket vi för känna och tänka själva.
Skådespelarinsatserna imponerade. Isabell Sollman som spelar Katta är stram och bitter i ansiktet men när tiden i början av relationen skildras lyser hon av förälskelse och är som en helt annan person. Peter Järn som Micke är också lika trovärdig, blir mer och mer trängd och reagerar i sin maktlöshet precis så som han inte borde.
En stark föreställning och mycket sorglig. Att det kan vara så svårt att nå varandra, när man innerst inne vill ha kärlek. Att det går att bli så bitter och missunnsam att utan att mena något illa ändå skadar varandra och det värsta av allt, skadar barnet.
Behöver jag säga att publiken på premiären gav stående ovationer?
Alla som någon gång haft någon kärleksrelation bör se den.
Ur ett pressmeddelande om föreställningen:
Hur kan två människor som en gång älskat varandra och fått barn komma till det läget att de gör vad som helst för att få bort den andra ur sitt, och därmed ur barnets, liv?
Mellanhavandet är en lågmäld och personlig föreställning om kärlek, jämlikhet och föräldraskap.
I Sverige möts föräldrar i domstol flera gånger i veckan. Sedan ett lagtillägg infördes 2006 har antalet vårdnadstvister ökat dramatiskt samtidigt som färre par än någonsin väljer att gå på samarbetssamtal. Pjäsen utgår delvis från dokumentärt material.
scenografi/ljus/kostym: Sven Haraldsson
barnets röst: Jack Stenström
ljuddesign: Hobi Jarne
tonsättare: Saemundur Grettisson a.k.a Nya Sampan
grafisk design: Erica Jacobson
dramaturg: Therese Söderberg
teknik: Maja Frykberg Andersson
scenografiassistent: Signe Dalsgaard
ljusassistent: Mathias Olsson
producent: Rebecca Medici
produktion: LUMOR med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden & Kulturförvaltningen
LUMOR är en frigrupp som varit verksam sedan 1999.
Paula Stenström är konstnärlig ledare och Isabell Sollman har medverkat i flertalet av LUMORs uppsättningar. Isabell har liksom Peter Järn lång erfarenhet från teater och film och de har båda medverkat i flera av moment:teaters föreställningar.
Läs även andra bloggares åsikter om teater:moment, teaterrecension, lumor, relationer, vårdnadstvist