”Ungefär lika med”
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi: Farnaz Arbabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Ljus: Markus Granqvist
Musik: Anna Haglund
Peruk och mask : Thea Holmberg Kristensen
Dramatens lilla scen
Premiär 23 oktober 2014
Det är inte lätt det här med pengar och ekonomi. Allt verkar handla om det, och allt mer i den tid vi nu lever i. Om det handlar också Jonas Hassen Khemiris nyskrivna pjäs, som hade premiär i dag på Dramatens lilla scen. Vi får följa ett antal människor, som lever här och nu i vårt kapitalistiska system. Där finns t ex Peter, som är hemlös och helt utan resurser, Andrej som söker arbete, men har svårt att få det p.g.a. sitt långa, krångliga efternamn och för lite utbildning. Han hånas av ett gäng dansande svarskuvert med olika varianter på avslagsmeningen ”Tack för visat intresse, men tyvärr…”. Martina, överklassflickan, vill ömsom bryta sig ur systemet och starta ekologiskt jordbruk ömsom göra karriär inom detsamma, Mani lever i den ekonomiska teorins värld och föreläser på universitetet. Peter har en bärande roll i föreställningen, vem är han, är han en bedragare, en lögnare som bara försöker lura oss, han har ju gud bevars en tjusig mobiltelefon, trots att han tigger, vilket Andrej gör oss uppmärksam på!
Pjäsen får mig att fundera en över min egen relation till pengar och siffror. Vi lever ju i ett ekonomiskt system, som är svårt att bortse ifrån. Hur påverkas vi och våra relationer av pengar, kan vi överhuvudtaget frigöra oss från pengarnas inflytande? Är allt matematik? Kan man räkna ut vår behållning av teaterföreställningen med en ux-ekvation, som visar om vi fått rätt kvantitet underhållning i relation till biljettpriset?
Pjäsen innehåller en del roliga scener, där finns komiska figurer, som lockar till skratt, som 1800-talsekonomen Casparus van Houten, som tjänat stora pengar på choklad.
Men i andra akten skruvas det åt, det blir mörkare, mer dystopiskt. Den inleds med en nästan outhärdlig scen där Peter, uteliggaren, triggas att hålla huvudet under vatten tills han nästan dränks för en mindre summa pengar. Kontrasten är stor till den rokokoinspirerade, guldglimrande scenografin, som för tankarna till Versailles och franska revolutionen. De stora gyllene djurskulpturer som fyller scenen ger oss en bild av de stora rikedomar som de riktigt rika besitter. De som också kan köpa sig frihet.
Pjäsen är en påminnelse om att världen är orättvis, och att vi kanske inte kan bortse från det hur länge som helst!
Budskapet i pjäsen framgår inte tydligt och förvirrar oss, vilket antagligen är meningen. Den visar på den mänskliga längtan efter lyx, ju mer vi äger desto mer vill vi ha. Är drömmen en värld där alla har lika mycket, tillräckligt för att klara sig och hur ska vi i så fall komma dit? Pjäsen ger oss inga svar, men absolut mycket att fundera över. Det är en bra pjäs med energirikt, kraftfulla skådespelarprestationer och effektfull scenografi.
När vi stiger ut på gatan utanför teatern efter föreställningen möts vi av en bädd för en uteliggare på trottoaren med plakatet: ”Hej, jag heter Peter…”
Text Vivian Gustin
Medverkande: Thérèse Brunnander, Ardalan Esmaili, Hamadi Khemiri, Bianca Kronlöf, Marall Nasiri, Christopher Wagelin och Pablo Leiva Wenger.