Teaterkritik

Tankar efter premiären av Gösta Berlings saga på Stockholms stadsteater

14 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Gösta Berlings saga
Av Selma Lagerlöf
Dramatisering Runar Hodne
Dramatisering Cecilia Ölveczky
Regi Runar Hodne
Scenografi Magdalena Åberg
Kostym Maria Geber
Ljus Andreas Fuchs
Ljud Petter Samuelsson
Komposition, Musikarrangemang Jon Nilsson
Rörelseinstruktör Bernard Cauchard
Mask Katrin Wahlberg

Gösta Berlings saga är ett av den svenska litteraturens vidunderliga texter. Gösta Berlings saga är Selma Lagerlöfs debutroman, utgiven 1891. Berättelsen utspelar sig i Värmland under 1820-talet och kretsar framför allt kring den avsatte prästen och kavaljeren Gösta Berling och är en skildring av livet i Värmland under 1820-talet. Boken består av en inledning i två delar och 36 kapitel. Många kapitel bjuder på alternativa historier, där bipersoner skildras ingående och färgstarkt.

Det är en fascinerande berättelse med flera lager och som Horace Engdahl skriver i programmet för Stockholms stadsteaters föreställning: Att läsa Selma Lagerlöfs mästerverk är att en stund få vara sin egen mor och barn till sig själv.
Gösta Berlings saga bjuder också ett annat botemedel mot tvesynen, nämligen inspirationens eld, som magiskt förvandlar jämmerdalen till lustgård.

Verket är dock en roman, en saga, ett litterärt mästerverk – och att berätta något i litterär form är inte samma sätt att berätta i dramatiskt form på en teaterscen. Bitvis fångar föreställningen in mig totalt och jag blir helt slukad av karaktärerna och deras dialoger, konflikter och möten – men emellanåt är det rena transportsträckor då berättelsen framförs genom att någon av rollerna berättar istället för att handlingen då gestaltas. Det kan bli segt och är framför allt inte drama längre.

Senast ”Gösta Berlings saga” sattes upp på Stockholms stadsteater var 1973. Då gjordes titelrollen av Per Myrberg som nu 42 år senare återvänder för att göra en av kavaljererna på Ekeby. Per Myrberg är en i raden på den imponerande rollistan.

Gösta Berlings saga i regi av flerfaldigt prisbelönte norske teater- och filmregissören Runar Hodne på Stockholms stadsteater har en lång rollista med många duktiga skådespelare. Samuel Fröler som djävulen äger scenen, han behöver inte säga något eller ens röra sig, bara stå där och han utöver den mörka sidans makt. Åke Lundqvist gör en närmast shakespearsk underbar humorfigur med karaktären Örneclou, Sten Ljunggren är stark i rollen som brukspatron Melchior – ja in i minsta biroll är rollbesättningen mycket bra.

Orkestern är med på scen och har olika biroller – en smart och bra lösning. Musiken och orkestern är en av föreställningens största behållningar – bra musik som tillför och fördjupar berättelsen.

Scenlösningen är sparsam och snygg. I första akten – träd och i paus fylls stor del av golvet med vatten och skådespelarna får plaska i vått underlag.

Utan tvekan lär föreställningen vara årets kostymuppsättning på Stockholms stadsteater med alla dessa dräkter från 1800-talet, kvinnornas långklänningar och herrarnas kavaljeriska klädsel.

Selma Lagerlöf fick som första kvinna Nobelpriset 1909. Gösta Berlings saga, hennes debutroman, är en av svensk litteraturs största klassiker.

– Gösta Berlings saga har haft enormt inflytande på många plan. Bilden av Sverige är delvis formad av Gösta Berlings saga, men kanske framförallt bilden av Sverige i utlandet, säger Runar Hodne i ett pressmeddelande.

Jag såg inte föreställningen 1973, jag var ung och bodde inte i Stockholm då. Det skulle vara intressant att ha sett den. Det är svårt att överföra en bra litterär roman till scenkonst på teater – i den här föreställningen blir vissa delar av berättelsen stela då de olika karaktärer berättar handlingen istället för att den dramatiseras. Men då scenerna inte berättades utan dramatiserades sög föreställningen in mig helt och jag fängslades av spelet.

Handlingen utspelar sig i 1820-talets Värmland och en sak som var intressant för mig är paralleller till boken ”De förklädda flickorna i Kabul” av Jenny Nordberg om kvinnor som under sin uppväxt i Afghanistan klär sig i pojkkläder och lever pojkars liv. Kvinnor och män lever helt olika liv i Afghanistan och en kvinna får inte röra sig ensam ute på gator utan att ha en man som har kontroll över henne, hennes make, bror eller far. Under 1800-talet i Sverige var unga kvinnor på liknande sätt ägda av sin far och sedan av sin make.

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Gösta Berling Joel Spira
Majorskan på Ekeby Ann Petrén
Elisabet Dohna Sofia Ledarp
Märta Dohna Odile Nunes
Henrik Dohna Morten Løvstrøm Olsen
Marianne Sinclair Kirsti Stubø
Melchior Sinclair Sten Ljunggren
Gustava Sinclair Lilian Johansson
Anna Stjärnhök Maria Salomaa
Kvastflickan Happy Jankell
Anna Lisa Kerstin Steinbach
Sintram Samuel Fröler
Majoren Lars Edström
Kristian Berg Tomas Bolme
Beerencreutz Ralph Carlsson
Örneclou Åke Lundqvist
Liljecrona Anders Berg
Löwenborg Carl Kjellgren
Eberhard Per Myrberg
Fuchs Lars Lindholm
–
Musiker/Ruster Jon Nilsson
Musiker/Kevenhüller Anders Åkered
Musiker/Kusin Kristoffer Adrian Jones
Musiker/Patron Julius Leo Svensson Sander

——

Detta inlägg ingår i #blogg100
Dag 14

Ingenbarnsland på Göteborgs stadsteater – Förkroppsligandet av ung krigare Olmarkers tour de force

14 mars, 2015 by Mats Hallberg

Ingenbarnsland
Av Åsa Lindholm efter Eija Hetekivi Olsson
Regi Carolina Frände Medverkande Victoria Olmarker
Scenografi Carolina Frände
Kostym och Mask Patricia Svajger
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen
Dramaturg Sisela Lindblom
Premiär 13 mars 2015, Nya Studion, Göteborgs stadsteater

För att börja från början om hur jag fick nys om detta verk, måste jag utgå från sociala medier. För inte så värst många år sedan ansökte en kvinna om min vänskap. Hon hade upptäckt att vi bodde i samma stad, höll igång med jogging och hade varit med i samma skrivarförening. Något år senare kom Ingenbarnsland ut, vilket ledde till att författaren dels exponerades hårt i media, dels blev unisont hyllad för sin självbiografiska romandebut. Jag fick aldrig någon intervju eller pratstund med den nu omsusade Eija Hetekivi Olsson. Fick hålla till godo med att sluka boken, presentera den och i närvaro av Eija hålla föredrag när hon tilldelades Stig Sjödin pris. Dessa mina texter har publicerats i fackliga klubbtidningen På alla plan, Dala-Demokraten samt tidningen Arbetet. I likhet med flertalet läsare drabbades jag av den ursinniga vreden, den spirande frigörelseprocessen, den språkliga uppfinningsrikedomen och de omskakande anekdoterna. Jag tyckte då att Ella Lemhagen skulle vara idealisk om något produktionsbolag ville göra en filmatisering.

Hur som haver, Göteborgs Stadsteater har en mindre scen dedikerad nyskriven, oftast svensk dramatik. I det här fallet heter hon som bearbetat texten för scen Åsa Lindholm. Hon har ,som jag uppfattar det, gjort ett collage av Miiras liv genom grundskolan. Hon inleder med vad som är öppningen på romanen, det vill säga en sekvens när huvudpersonen markerar sitt revir. Hon vevar frenetiskt mot en av de tafsande pojkarna. Miira lider av diverse bokstavskombinationer, men får varken hjälp eller diagnos. Hon ställer till med mycket bekymmer i sin konstanta vägran att ta skit. Det märkvärdiga är emellertid, destruktiva dragen till trots, att hon ruvar på en närmast ofattbar potential. För att bli något här i världen måste man anstränga sig, enligt Miira gäller det att tillägna sig smartböcker.

Hon är enda barnet i en finsk familj som bosatt sig i sterila missgynnade Göteborgsförorten Gårdsten. Pappa monterar bilar på Volvo medan mamma kröker sin onda rygg som trappstädare. På somrarna semestrar de i Finland, vilket innebär munter läsning då författaren leker med våra fördomar. Stackars Miira känner sig åsidosatt och förnedrad av att gå i vad hon kallar för finnballeklass.

Pjäsen rekapitulerar hennes irrfärder och nystart, hennes underläge och rättvisepatos, hennes påhittighet och empati. Mycket av vad författarens alter ego upplever borde rimligen ge trauman för resten av livet. Lika grymt som roligt att ta del av, vilket gäller lika mycket för bokläsaren som för teaterbesökaren. I pjäsen finns ett koncentrat av ett obetalbart avsnitt där rollfiguren strider för en fritidsgård, genom att skriva till Gunnareds stadsdelsnämnd/församling. Jag är osäker på hur överskådlig intrigen är för de som inte har läst boken, eller tagit reda på tillvaron Miira präglas av. Regissör Carolina Frände, som jag senast uppskattade i helkvinnliga collaget Crime Scenes på samma scen, gör på ett ryckigt sätt nedslag i ett antal av bokens mustigaste händelser. Ett antal gånger har hon lagt in nödvändiga pauser. I detta frustande vildsinta drama fyllt av frustration och passion behövs tid för återhämtning. Mitt i pjäsen ligger Olmarker med utspridd kropp medan kända tongångar från Sabeldansen pulserar. Därefter tänds ljuset i salongen. Ett grepp jag inte riktigt fattade vitsen med. Murrigt brunt är den genomgående färgen på såväl scen som Olmarkers kläder. Någon egentlig scenografi existerar inte i uppsättningen, vilket ger ännu större utrymme åt solisten vi beskådar.

Eija Hetekivi Olsson rusade snabbt upp på scen, efter att de stipulerade hundra minuterna av påfrestningar för monologens uttolkare var över. Hennes innerliga tack till Victoria Olmarker, tror jag så gott som samtliga i premiärpubliken kunde hålla med om. Vem i landet skulle ha varit mer övertygande som den stridande, smarta och reflekterande tjejen? Inledningsvis håller hon ett orimligt högt tempo, vilket gör att artikulationen tar skada. Och efter drygt en timma blev jag lite fundersam, på om dramats ende aktör skulle lyckas, med att hålla oss fjättrade vid sin huvudpersons resa genom uppväxten. Jag kunde andas ut eftersom hon gick i mål som vinnare. Sammantaget gör Olmarker en fantastisk insats. Hon är en sann komedienne med total kroppskontroll, vilket märktes i skrattpillret Don Quijote. I detta kraftprov samverkar hennes makalösa motorik med osviklig tajming i replikerna. Och hon har adderat en ofantlig vrede, ett tonläge mestadels på högvarv och en kaxig viljeansträngning lika stenhård som miljön i förorten. Gestaltandet av kampen där en supertaggad klassmedveten feminist segrar – inte bara på löparbanan – är en tuff utmaning för 45-åringen som skaffade sig sin yrkesutbildning utomlands. Att Olmarker med sin monologkonst fixar att förkroppsliga Miira förtjänar bragdstämpel.

Foto: Ola Kjelbye

Ingenbarnsland from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

Alla dagar, alla nätter – Lättsmällt och underhållande familjedrama om kvinnlig försoning och frigörelse

7 mars, 2015 by Redaktionen

Alla dagar, alla nätter
Manus och regi Margareta Garpe
Scenografi och kostym Per A Jonsson
Ljus Magnus Mikaelsen
Ljud Lisa Norman
Kompositör Joe Williamson
Mask Maria Reis
Premiär på Lilla scenen, Stockholms stadsteater 5 mars 2015

Margareta Garpe slog 1974 igenom med det feministiska dramat ”Jösses flickor” tillsammans med Suzanne Osten. ”Alla dagar, alla nätter” hade premiär på Dramaten 1992 men spelas nu åter på Stadsteatern omskriven till nutid.

Vi får följa tre generationer kvinnor – de vuxna systrarna Krista och Nita, Kristas tonårsdotter Jonna och den åldrande modern Alice. Krista, spelad av Lena B Eriksson, är den intellektuella storasystern som valt att gå sin egen väg. Med nöd och näppe försörjer hon sig på sitt skrivande, lever som ensamstående mor och är i relation med den gifte försvarsadvokaten Henrik. Hon har hållit sig undan från sin kärnfamilj men tvingas i samband med faderns död och moderns insjuknande åter till kontakt. Nita hennes yngre syster, spelad av Cecilia Frode, är den skötsamma ”duktiga flickan” som under alla år fogat sig. Hon lever i ett på ytan perfekt familjeliv med man och barn och i nära kontakt med modern.

Syskonrivalitet och kvinnoförtryck beskriver bäst de båda systrarnas livsrealiteter och är pjäsens genomgående teman. Efter faderns arv får den äldre systern Krista, som enligt modern vid födsel ”föddes utan att be om lov”, ärva en värdelös garnsnurra med patent och ett jaktgevär. Präktiga lillasyster Nita ”belönas” för sin foglighet med familjens sommarstuga på Björkudden. Systrarnas relation genomsyras av bitterhet och avundsjuka vilket yttrar sig i syrliga kommentarer dem emellan – ”Du är en smitare Christa – alltid gömt dig bakom böcker” eller Christas ständiga förmåga att bokstavera högt för Nita som har dyslexi.

Pjäsens andra tema – kvinnoförtryck – löper parallellt och skildras bäst i systrarnas reservationslösa ansvarstagande i förhållande till sina respektive män. Christa släpper sina drömmar om att flytta till Paris så snart hennes obeslutsamma älskare Henrik ”väljer henne” och Nita flyttar till Bryssel för att rädda sitt äktenskap med mannen som under alla år vänstrat. Systrarna är inte sena att påminner varandra om den andres ”kvinnofälla”, såsom ”har alltid tyckt att du varit värd något bättre”.

Men i samband med faderns död, moderns insjuknande och dottern Jonnas jorden-runt-resa börjar de båda systrarnas världar – med män som alltid sviker – fallera. Rollerna förflyttas och förståelsen dem emellan växer. Och frigörelse och försoning lurar runt hörnet.

Berättelsen utspelar sig mestadels i ett realistiskt vardagsrum á IKEA och med hjälp av rekvisita såsom jaktgeväret och garnsnurran som får symbolisera det ojämlika förhållande mellan systrarna och faderns förlegade kvinnosyn. Berättelsen förs engagerat fram med hjälp av kvicka repliker och ett stort mått tragikomik. Såsom Nitas reaktion på mannens otrohetsaffär – ”Varför finns det ingen dubbelmoral längre? Att en man behandlar sin hustru lika bra som sin älskarinna” eller scenen då Krista faller ut i gapskratt med sin exman över livets absurdum. Resultatet blir hög igenkänningfaktor och en ”lättsmält” pjäs som likaväl kunde ha varit ett tv-drama. Karaktärerna har emellanåt övertydliga familje- och könsroller vilket gör att de förlorar i komplexitet samtidigt som detta bidrar till att tydliggöra den dysfunktionella familjedynamiken och de patriarkala strukturerna.

Margareta Garpe har i Alla dagar, alla nätter lyckats med konststycket att på ett lättsmält och underhållande sätt skildra inte bara en dysfunktionell kärnfamiljs konsekvenser på systerskap utan även två kvinnors väg mot försoning och frigörelse. Den kan därför rekommenderas varmt – även för den ovane teaterbesökaren!
Text: Victoria Kalen

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Alice Meta Velander
Krista Lena B Eriksson
Nita Cecilia Frode
Martin Lennart Jähkel
Jonna Molly Nutley
Henrik Björn Bengtsson

Slutspel i regi av Thommy Berggren: ljus och varm trots mörkret och pessimismen

7 mars, 2015 by Rosemari Södergren

Anita Ekström, Ingvar Hirdwall och Peter Andersson i Slutspel. Premiär på Klarascenen 6 mars.

Slutspel
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger Eriksson och Göran O Eriksson
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp och Torulf Wetterot
Kostym: Lotta Petersson
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
Premiär 6 mars på Klarascenen på Stockholms stadsteater

En man, övertäckt av smutsiga lakan, sitter i en hemmasnickrad rullstol mitt på scenen som ser ut som ett soprum. På ena sidan av mannen i den sjaskiga rullstolen står två stora soptunnor i hårdplast och soprummet är mörkt, smutsigt och rörigt.

Peter Andersson i Slutspel. Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.

Peter Andersson som Hamm och Lars Lind som Clov är en perfekt besättning av rollerna. De händer mycket i deras spel mellan dem. Hamm styr och ställer och har makten, men kanske ändå inte. Det är bara Lars Linds Clov som kan röra, som kan ta sig ifrån hela situationen.

I de två soptunnorna bor Hamms mamma och pappa, som förlorat sina ben i en trafikolycka. Pappan, Nagg, spelas Ingvar Hirdwall och mamma Nell av Anita Ekström. De är förstås ett drömteam att ha i soptunnorna. Även om Beckett inte vill att dramat ska tolkas är det svårt för oss i dagens Sverige som är världens mest åldersdiskriminerande land att inte se den tydliga symboliken i att två grovt skadade äldre människor får leva i soptunnor.

Är dessa fyra de sista överlevande varelserna efter att jorden gått under? Kanske. Det spelar dock ingen roll, egentligen. Vilka är Hamm och Clov? Många har spekulerat kring detta och en del har dragit paralleller till Shakespeares Kung Lear eller Hamlet eller till bibliska motiv eller menat att de är clowner. Beckett själv tog avstånd från sådana tolkningar och har istället slängt ur sig att de är Didi och Gogo (från ”I väntan på Godot”) på gamla dar eller att det är Beckett själv och hans fru.

Det spelar dock ingen roll vilka Hamm och Clov är. De är två människor som haft någon slags förhållande alldeles för länge.

Beckett själv avvisade överhuvudtaget tolkningar av ”Slutspel” och har sagt: Slutspel skall bara vara spel. Inget mindre. Alltså ingen tanke på gåtor eller lösningar. För sådana allvarsmakerier finns det universitet, kyrkor, stamfik och så vidare.

Nja, säger jag. Det går inte att låta bli att se ”Slutspel” som ett drama som ställer de stora existentiella frågorna, som i scenen när Hamm, Clov och Nagg (Hamms pappa) ber till Gud och försöker höra om någon svarar. Beskrivningarna av livet i soprummet är också starka beskrivningar av vad livet är, hur fångade vi är i denna existens.

”Slutspel” är på ett sätt förstås mörk och pessimistisk, men i regi av Thommy Berggren har den också en hel del humor. Beckett skrev Slutspel 1957, fem år efter I väntan på Godot. Det känns som att dessa två draman hör ihop. De är två varianter av ett likartat tema, fast för mig är ”I väntan på Godot” ett av teaterhistoriens stora mästerverk medan ”Slutspel” inte kommer upp på samma nivå. Å andra sidan är ”Slutspel” varmare och ger lite mer hopp om att vara människa. Där finns ändå någon form av slut på dramat. Båda är dock starka draman, underbart absurda.

Skådespelarna får högsta betyg av mig för sina roller liksom scenografin, kostym och ljus. Allt samverkar och blir en perfekt Beckettföreställning. Kanske lite för ljus och varm för att Beckett skulle vara nöjd, fast det vet man ju ändå inte. Föreställningen på premiären hade bara två minus: ljudet var svagt emellanåt och även om jag satt på femte raden kunde jag inte höra riktigt allt. Det tror jag ensemblen ser till att teknikerna löser till kommande föreställningar. Det andra som var minus var inget som regissör, skådespelare eller ensemble kunde påverka: jag hade fått plats längst ut på kanten på höger sida och då såg jag inte allt på scen. Så om du beställer biljett till föreställningen: se till att få plats mer i mitten av salongen och absolut inte på högerkanten.

Beckett är en av mina absoluta favoritdramatiker. Wikipedia har en hygglig biografi om honom som jag här delar vidare:
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).

Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningent absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.

Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och ansåg att han ”skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.Vid ett samtal ett par år innan han fick priset kallade han det ”that annual joke” – det där årliga skämtet.

Beckett reste emellertid aldrig till Stockholm för att ta emot priset utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.

Lars Lind och Peter Andersson i Slutspel.

I rollerna:
Hamm: Peter Andersson
Clov: Lars Lind
Nagg: Ingvar Hirdwall
Nell: Anita Ekström

Foto: Petra Hellberg

Fosterlandet på Göteborgs stadsteater: Det finska kynnet blottas i märkvärdigt maraton

27 februari, 2015 by Mats Hallberg

Fosterlande
tAv Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Premiär 25 februari 2015 på Göteborgs stadsteater

Jag har som hastigast träffat Kjell Westö och med stor behållning läst några av den prisade finlandssvenske författarens romaner. Han är en av dem som medverkar med text i det mycket påkostade tvåspråkiga programmet. Westö har liksom regissör Anna Takanen, indirekt erfarenhet av historiens största evakuering av barn. Deras pappor skickades nämligen till Sverige för att de skulle få slippa umbäranden. Finska föräldrar sände omkring 72 000 krigsbarn till svenska fosterföräldrar och barnhem, varav cirka 15 000 blev kvar. Min mamma hade ett sådant barn i sin småskoleklass. Av denna dramatiska omflyttning har Göteborgs största talteaterscen gjort en mastodontsatsning. För manus står Lucas Svensson, numera dramaturg på Stadsteatern, vars estetik kan vara ganska utmanande. Vad jag förstått har Takanen också lämnat bidrag till pjäsen.

Uppsättningen kändes ojämn och minst sagt tung i gumpen. Ett definitivt problem är formatet. Uppsättningen varar i i omkring fyra timmar och fyrtio minuter inklusive två pauser. Längden i sig skulle kunna hanteras bra av mottagaren, om det funnes samma spänning som i lika långa Bibeln för några år sedan. Men här blir tyvärr första akten på tok för mastig. När krigsbarnet själv efterhand träder fram i helfigur som pensionerad polis och brottningstränare (Iwar Wiklander) återtar pjäsen greppet om åskådaren. Att man bestämt sig för att göra Fosterlandet lika tillgänglig oavsett om biljettinnehavaren bara behärskar svenska eller finska, gör att detta drama stundom tappar styrfart. Ändå används textmaskin ganska flitigt. Väldigt konstigt blir det några gånger när någon karaktär växlar över till det språk hen sagt sig vara oförmögen till. Sedan ska tilläggas att hela ensemblen har pluggat in ett antal finska fraser, vilket i sig är mäkta imponerande.

På 80-talet såg jag Willy Russells musikal Blodsbröder både i London och i Göteborg. Denna publiksuccé som här hemma sågades friskt av sura recensenter, handlar om enäggstvillingar som genom en adoption får totalt motsatta liv. Åtminstone krigsbarnet vars förnamn försvenskas till John, är ivrig att betona skillnader och antyda orättvisor gentemot sin bror som blev kvar i Finland (Thomas Backlund). Pjäsen erbjuder roliga och rörande scener mellan de bröder som i pjäsens nutid umgås i fin förbrödring. Vad beträffar deras telefonsamtal utan substans, blir det lite för mycket av den varan även om vi skrattar gott första gångerna.

Berättandet hoppar kronologiskt mellan 40-talets krigsår och 2007 när finska nationen jubilerade. Den som först gör entré är Johns ömsom aggressiva, ömsom kärlekstörstande dotter ( Tanja Lorentzon); som i och med att hon skrivit boken Fosterlandet är dramats sammhållande länk. Medan hennes far grubblar på deras relation och sin livsinställning, är det istället hon som blivit traumatiserad. Apropå tidens gång återkommer en nyckelreplik från Birgitta Ulfssons ådersdigna Elsa: Var börjar historien? Ett obegripligt nedslag görs när vi landar i en mytomspunnen konsert på Ullevi med the Boss -85 (jag var där). Visst är det kul att få lättsamt agerande till rockstomp, Mattias Nordkvist i ömsint akustisk version av I´m on fire samt spektakulär breakdans. Men även om mellanspelet piggade upp, var det oerhört malplacerat. Hjäpler inte att bröderna umgicks förtroligt i samband med att de besökte konserten. Stördes också av frossandet i schablonbilder från ett Finland som slets i tu av krigets fasor. Ynglingarna i uniform var ordkarga och tafatta. Flickorna var fulla av kättja och sprit som de halsade från medhavda pluntor. Kvinnor som i bastun piskade varandra med björkris var en annan typisk schablon. Lagom sorgen tangosång levererades förstås, både från scen och i foajén under pauserna. På ett ofta övertydligt sätt förmedlas att finländare ger uttryck för direkta sinnesrörelser, inga finesser. Den unga heta Elsa påpekar att hon och den blivande barnafadern agerar i fel ordning när de dansar efter att kroppsligt förenats.

Jag har inte nämnt scenografin. Jag kan visualisera de cyklande militärerna, John med brynja och sportbag, den döende Elsa i sin sjukhussäng, de roterande pontonbryggorna, interiören från Finska föreningen samt ett klipp ur filmen Okänd soldat. Vid scenens vänstra sida fanns det piano som kompositören Matti Ollikainen trakterade. Han är en utomordentlig teatermusiker som jag hört i energiska Franska trion. Matti är en mycket positiv tillgång för hela detta jätteprojekt. Vill understryka att det otroligt rutinerade paret Ulfsson & Wiklander gör helgjutna insatser. Med den äran tacklar de ett knepigt manus med en del egendomliga replikskiften. Av birollerna gillar jag främst Johan Gry i rollen som finne med bred göteborgsdialekt och Emelie Strandberg som omtänksam fostermamma. Vidare bör nämnas de många barnstatisterna som tillför en stark känslomässig dimension.

Hade uppsättningen reducerats med halvannan timme hade jag kanske varit lika entusiastisk som den premiärpublik som nästan omedelbart gav stående ovationer. Det var för komplext för mycket bredvid-material och för mycket språkövningar för att till fullo tilltala mig.

Foto: Ola Kjelbye

Teaterkritik

Footer

Om oss