Slutspel
Av Samuel Beckett
Översättning: Lill-Inger Eriksson och Göran O Eriksson
Regi: Thommy Berggren
Scenografi: Anna Asp och Torulf Wetterot
Kostym: Lotta Petersson
Ljus: Alarik Lilliestierna
Ljud: Michael Breschi och Håkan Åslund
Mask: Maria Lindstedt
Premiär 6 mars på Klarascenen på Stockholms stadsteater
En man, övertäckt av smutsiga lakan, sitter i en hemmasnickrad rullstol mitt på scenen som ser ut som ett soprum. På ena sidan av mannen i den sjaskiga rullstolen står två stora soptunnor i hårdplast och soprummet är mörkt, smutsigt och rörigt.
Mannen i rullstolen är blind och kan inte gå, det är Hamm och det är han som bestämmer. Snart kommer Clov in, en smal man klädd i svarta kläder som ser ut att vara utslitna paltor från en betjänt. Hamm bestämmer och Clov måste göra som Hamm säger: hämta trappstolen och kika ut genom de små fönstren, hämta tyghunden, hämta båtshaken. Men ibland säger Clov nej. Det är för tidigt för den lugnande tabletten.
Peter Andersson som Hamm och Lars Lind som Clov är en perfekt besättning av rollerna. De händer mycket i deras spel mellan dem. Hamm styr och ställer och har makten, men kanske ändå inte. Det är bara Lars Linds Clov som kan röra, som kan ta sig ifrån hela situationen.
I de två soptunnorna bor Hamms mamma och pappa, som förlorat sina ben i en trafikolycka. Pappan, Nagg, spelas Ingvar Hirdwall och mamma Nell av Anita Ekström. De är förstås ett drömteam att ha i soptunnorna. Även om Beckett inte vill att dramat ska tolkas är det svårt för oss i dagens Sverige som är världens mest åldersdiskriminerande land att inte se den tydliga symboliken i att två grovt skadade äldre människor får leva i soptunnor.
Är dessa fyra de sista överlevande varelserna efter att jorden gått under? Kanske. Det spelar dock ingen roll, egentligen. Vilka är Hamm och Clov? Många har spekulerat kring detta och en del har dragit paralleller till Shakespeares Kung Lear eller Hamlet eller till bibliska motiv eller menat att de är clowner. Beckett själv tog avstånd från sådana tolkningar och har istället slängt ur sig att de är Didi och Gogo (från ”I väntan på Godot”) på gamla dar eller att det är Beckett själv och hans fru.
Det spelar dock ingen roll vilka Hamm och Clov är. De är två människor som haft någon slags förhållande alldeles för länge.
Beckett själv avvisade överhuvudtaget tolkningar av ”Slutspel” och har sagt: Slutspel skall bara vara spel. Inget mindre. Alltså ingen tanke på gåtor eller lösningar. För sådana allvarsmakerier finns det universitet, kyrkor, stamfik och så vidare.
Nja, säger jag. Det går inte att låta bli att se ”Slutspel” som ett drama som ställer de stora existentiella frågorna, som i scenen när Hamm, Clov och Nagg (Hamms pappa) ber till Gud och försöker höra om någon svarar. Beskrivningarna av livet i soprummet är också starka beskrivningar av vad livet är, hur fångade vi är i denna existens.
”Slutspel” är på ett sätt förstås mörk och pessimistisk, men i regi av Thommy Berggren har den också en hel del humor. Beckett skrev Slutspel 1957, fem år efter I väntan på Godot. Det känns som att dessa två draman hör ihop. De är två varianter av ett likartat tema, fast för mig är ”I väntan på Godot” ett av teaterhistoriens stora mästerverk medan ”Slutspel” inte kommer upp på samma nivå. Å andra sidan är ”Slutspel” varmare och ger lite mer hopp om att vara människa. Där finns ändå någon form av slut på dramat. Båda är dock starka draman, underbart absurda.
Skådespelarna får högsta betyg av mig för sina roller liksom scenografin, kostym och ljus. Allt samverkar och blir en perfekt Beckettföreställning. Kanske lite för ljus och varm för att Beckett skulle vara nöjd, fast det vet man ju ändå inte. Föreställningen på premiären hade bara två minus: ljudet var svagt emellanåt och även om jag satt på femte raden kunde jag inte höra riktigt allt. Det tror jag ensemblen ser till att teknikerna löser till kommande föreställningar. Det andra som var minus var inget som regissör, skådespelare eller ensemble kunde påverka: jag hade fått plats längst ut på kanten på höger sida och då såg jag inte allt på scen. Så om du beställer biljett till föreställningen: se till att få plats mer i mitten av salongen och absolut inte på högerkanten.
Beckett är en av mina absoluta favoritdramatiker. Wikipedia har en hygglig biografi om honom som jag här delar vidare:
Beckett skrev i första delen av sitt författarskap mest lyrik och prosa på engelska. Han undervisade i engelska vid École Normale Supérieure i Paris under 1928–1929. Efter en uppgörelse med sin mor 1937 flyttade han permanent till Paris.1938 debuterade han som romanförfattare med Murphy innan krigsutbrottet och den tyska ockupationen tycks ha avbrutit hans litterära verksamhet. Under andra världskriget deltog han aktivt i den franska motståndsrörelsen och tvingades att fly till Roussillon i södra Frankrike för att undgå nazisterna, där han fullbordade den märkliga experimentella romanen Watt. Han fortsatte också sitt motståndsarbete och belönades efter kriget av den franska staten med medaljerna Croix de Guerre (Krigskorset) och Medaille de la Résistance (Motståndsrörelsens medalj).
Beckett övergick till att skriva helt på franska efter kriget, då pjäser som En attendant Godot, (I väntan på Godot, 1952) tillkom, tillsammans med Fin de partie (Slutspel, 1957) och Happy Days (Lyckliga dagar, 1962). De är lysande exempel på vad den engelske kritikern Martin Esslin kallade ”det absurdas teater” och som i Sverige kommit att få beteckningent absurdism. Beckett anses vara en av de främsta företrädarna tillsammans med Eugène Ionesco, Harold Pinter och Fernando Arrabal. Under senare år skrev Beckett omväxlande på engelska och franska och översatte genast sina arbeten till sitt andra språk.
Beckett belönades 1969 med Nobelpriset i litteratur. Motiveringen löd: ”För en diktning som i nya former för roman och drama ur nutidsmänniskans blottställdhet hämtar sin konstnärliga resning.” Valet var dock kontroversiellt inom Svenska Akademien. I ett utlåtande från 1963 var Anders Österling starkt kritisk till hans kandidatur och ansåg att han ”skulle nära nog betrakta ett Nobelpris åt honom som en absurditet i hans egen stilart”.Vid ett samtal ett par år innan han fick priset kallade han det ”that annual joke” – det där årliga skämtet.
Beckett reste emellertid aldrig till Stockholm för att ta emot priset utan skickade sin vän och förläggare Jérôme Lindon.
I rollerna:
Hamm: Peter Andersson
Clov: Lars Lind
Nagg: Ingvar Hirdwall
Nell: Anita Ekström
Foto: Petra Hellberg