Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

by


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

by


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

by


På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.

En riktig cocktail efter nyår med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi

by

(Nyårsrevyn 2025 ”Cocktail” i Konserthusteatern, Karlskrona)

Titel: Cocktail

Betyg: 4+

Regi: Peter Sjöstrand och Jenny Herlin

Ensemble: David Hellström, Nora Sjöstrand, Ulrika Berg, Elsa Törngren, Ellen Johansson, Gabriella Marin, Lizette Nilsson, Martina Ravnbö, Linnea Strömquist

Kapellmästare: Ebba Kalaitzis Gustavsson

Trummor: Johan Lindegren

Bas: Casper Fridh

Fjolårets nyårsrevy i Karlskrona var ingen höjdare, frågan jag bar med i helgen när det var dags för premiär på Cocktail, årets nyårsrevy på Konserthusteaterns scen, skulle man bli positivt överraskad överhuvudtaget? Och direkt slogs alla negativa förhandsspekulationer på skam, detta var ju flera snäpp bättre än i fjol! Det var tydligt att det här var välrepeterat och revynumren hängde ihop ingen tomgång någonstans. Det var den första tanken som slog mig när öppningsnumret drog igång i Konserthusteatern på lördagskvällens revypremiär. Det var en riktig nyårscocktail med mycket energi, dans, kryddad med en gnutta ironi med glittrande kläder, plymer i håret och massor av energi med det visar Karlskronarevyn från första början att man levererar på topp och det intrycket står sig föreställningen igenom.

Vi i publiken bjöds på en genomgång av AI-teknikens under, det nyckfulla vädret, fredagsmys och mycket annat under drygt två timmars show i två akter med liveorkester. På många sätt är det en klassisk nummerrevy, som sätts upp. Även om det inte gödslas med överraskande snabba komiska vändningar är det underhållande. Inte minst för att det är så väl framfört och bra regisserat. Helheten hänger ihop och betyget fem ligger så nära. Sångprestationerna är också snygga och bra. Flera i ensemblen kan verkligen sjunga, exempelvis Lizette Nilsson som är briljant. Förmågan att ta ton visar de samfällg bland annat i ett nummer om gårdsförsäljning, där de bjuder på skön stämsång till klassiska melodin Mr Sandman från 1950-talet.

Nyårsrevyn i Karlskrona har alltså en liveorkester, till skillnad från revyn i Ronneby och smaken är som baken vad som är bäst i skillnaden mellan att ha en liveorkester eller inte lämnar jag därhän. Det finns bra saker med båda sätten att tonsätta revynumren, men den unga orkestern är både charmig och duktig. De inleder t ex andra akten med ett kul musikaliskt nummer om E22-bygget. Ja, det är stående intryck Cocktail sprudlar helt enkelt av energi. Även dansarna på scen bidrar till att lyfta föreställningen. Och det är just energin som är så viktig i en revy. Den smittar av sig på publiken direkt, vi är med på noterna rakt igenom.

Det finns några lokala inslag, där numret Paraply är visuellt fyndigt, i en gestaltning av torghandlare som körs bort under Skärgårdsfesten. Regionstyrelsens ordförande Robert Lindén tillägnas ett sångnummer och ett nummer om regionens stora besparingar, där det mesta av verksamheten ska sparas bort. Inte illa för en toppolitiker som skyr rampljuset att få så mycket uppmärksamhet, här får Lindén det med råge! Ett nummer som mottas med stort jubel bland publiken är Kompani Fasan, som handlar om att även äldre medborgare nu minsann ska in i Försvarsmakten.

Några nummer är på det klassiska revytemat förvecklingar och det går alltid hem, och här också så klart. Som när ett samtal om sterilisering samtidigt handlar om ympning av fruktträd. Det är faktiskt riktigt roligt. Tanken vart direkt: Ja, detta är bara bra. På väg hem efteråt kändes det som att det ibland faktiskt är skönt att få fel. Revygänget i Karlskrona med regissörerna Peter Sjöstrand och Jenny Herlin i spetsen bjuder på en riktigt sprudlande cocktail så här i slutet av januari. De ger totalt sju föreställningar fram till den 8 februari, rekommenderas att du går och ser den!