Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterkritik

Teaterkritik: Leka för livet – ett slags Noréndrama

by


Foto: Viktor Kjellberg

Leka för livet
Av Bess Wohl
Regi Elin skärstrand
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Komposition och ljuddesign Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Maria Sundbom, Anastasios Soulis, Frida Beckman, André Nilsson Hermele, Ian Hammarbäck/Leo Forsgren, Alva Adermark/Stina Kvarnhem, Anna Robertsson Klingberg/Bianca Lynxén, Eddie Kilander/Henry Dymmel
Sverigepremiär 21 februari 2025
Föreställning som recenseras 1 mars 2025

Playhouse Teater gör succé igen. Teatern imponerar med att om och om igen hitta och översätta starka pjäser från Broadway till Stockholmspubliken. Leka för livet är en berörande, stark föreställning som tar itu med tankar och ställer frågor kring om hur stark påverkan arv eller miljö har på en människas liv och framtid. Svaren får vi söka inom oss själva.

Fyra barn, syskonen Conlee, samlas i ett lekrum på vinden i huset där de bor. De är två bröder och två systrar. Deras mamma är inte hemma och inte ens nästa dag har hon dykt upp. Syskonen är inte direkt förvånade, det verkar inte vara första gången deras mamma inte är hemma och tar hand om dem. De leker och de grälar. Äldsta syskonet, tolvåriga storebror Chris, tycks bestämma det mesta. När de leker familj får vi en sorglig bild av vad deras uppväxt består av. De leker att han är pappan och att han kommer hem från jobbet och när han inte är nöjd med middagsmaten både skriker han och slåss. Tioåriga Kate får spela mamman och sjuåriga Addie får spela familjens barn. Den yngsta brodern, femåriga Carl, får vara hund när de leker och pratar därför inget utan bara säger ”voff” som en hund.

Barnen har olika roller i familjen och i syskonskaran. Deras lek är skrämmande ärliga. De speglar vad de upplevt i livet. Efter drygt halva tiden har tiden gått och barnen återkommer till lekrummet på vinden, nu som vuxna. De är samlade för en begravning och smiter undan släktingar som samlats på nedervåningen.

Av och till är föreställningen ett slags Norén-drama. Vi kan känna igen Lars Noréns förmåga att avslöja vad som sker bakom husens väggar, när vi inte längre spelar upp en mask i det offentliga.

En av föreställningens stora styrkor är skådespelarnas insatser. Både vuxna och barn är duktiga och naturliga i sina roller. Föreställningen ingen har också en annan styrka som samtidigt kan uppfattas som en svaghet, beroende på hur man ser på handlingen. Det är en hel del svar vi inte får. Istället sätter föreställningen igång många tankar och frågor. För min del tänker jag att det är bra, det gör att jag kan ha mina tankar och känslor kring dessa svar.

Pjäsen är skriven av Bess Wohl, originaltiteln är Make Belive. Den hade premiär 2018 på Broadway och fick fina recensioner.

Handlingen kretsar kring frågor och tankar om syskonskap och om hur vi påverkas av vår uppväxt, vilka sår vi fått men den ställer också frågor kring om vilket arv vi bär med oss i vårt DNA. Det är starkt, det berörande och det går inte att skaka av sig. Föreställningen hänger kvar inom mig länge efteråt.

Teaterkritik: Pelikanen – Gripande rysare om en familj i obalans

by


Foto: Mats Bäcker

Pelikanen
Av August Strindberg
Manus och scenografi Emil Graffman
Ljus Tobias Hagström Ståhl
Kostym Helle Carlsson
Premiär 6 februari 2025 på Dramaten
Föreställning som recenseras 13 februari 2025
Medverkande Lena Endre, Electra Hallman, Peter Viitanen, Anneli Martini och Torkel Pettersson

Strindbergs intelligenta kammarspel Pelikanen spelas sällan på svenska teaterscener. Därför är det mycket välkommet att Dramaten sätter upp dramat. Regissören Emil Graffman förpackar elegant berättelsens stora känslor i ett litet intimt påträngande format. En skicklig ensemble gör att föreställningen verkligen berör. Det går inte att värja sig mot denna rysare om hur avsaknad av närhet och omsorg kan bryta ned människor.

Pelikanen brukar kallas en bild av ett modersmonster. Självfallet är den egoistiska och fåfänga modern som grovt försummar sina barn en komplex roll värd att diskutera och analysera. Men Emil Graffman poängterar i sin tolkning att berättelsen kärna är en familj i djup obalans och att Strindbergs blick på karaktärerna är kylig men att där ändå finns medkänsla. Alla familjemedlemmar plågas av ångest är fyllda av begär och har en vild frihetslängtan i sitt inre.

Dramat inleds med att maken i familjen oväntat dör. Eller egentligen börjar allt med ett skrik i mörkret som får besökare att rycka till i bänkraderna. Detta skrik anger tonläget i föreställningen. Karaktärernas nerver är på helspänn och handlingen innehåller drastiska vändningar. Ibland rycker de till som om de fått en stöt.

Att Lena Endre lockats tillbaka till Dramaten för att spela modern är givetvis ett stort plus med Pelikanen. Hon är en av våra främsta skådespelare och gestaltar insiktsfullt och mångbottnat denna kvinna som är sig själv nog. Inte sedan hon gjorde Lady Macbeth i Staffan Valdemar Holms föreställning på Dramaten har hon varit så hemskt bra. Lena Endre är dessutom en skådespelare som värnar om samspelet och inte skymmer resten av ensemblen.

Modern verkar aldrig ha älskat sin man och tycker kanske att det är skönt att han är död. Hon bryr sig inte heller om sina barn, rycker på axlarna åt deras oro och längtan och inleder obekymrat en förbindelse med sin nyblivna svärson. Hennes framtidsfokus är att ensam få styra hushållet. Hon tänker bo kvar i den stora salongen, medan det nygifta paret får nöja sig med mindre rum, och leva gott på de pengar maken lämnat efter sig. Sonen tänker hon kallsinnigt sparka ut och det trogna hembiträdet likaså.

Men handlingen utvecklas inte alls som modern tänkt. Hon kastar alltmer desperat i sig ångestdämpande medicin mellan förtjusta och omsider lite virriga tirader om hur uppvaktad hon blev på dotterns bröllop, att alla ville dansa med henne och att hon kanske ska gifta om sig.

Rollporträtten av de vuxna och själsligt förkrympta barnen är fint utmejslade av Electra Hallman och Peter Viitanen och aldrig överdrivna trots häftiga utbrott. Som publik känner man deras vånda och längtan.

Syskonen är fulla av självförakt och svaga och sjukliga av att närmast ha fått svälta under sin uppväxt. Gerda säger med tom röst att hon är lycklig som fått den man hon vill ha. Men hon vet att Axel redan är trött på henne och moderns älskare. Dessutom har läkaren konstaterat att hon inte kan få barn. Så vad finns att hoppas på?

Sonen saknar förtvivlat fadern och flyr in i spriten och musiken. Han vet inte vad han ska ta sig till med sitt liv. Hittar ingen riktning och skräms av ensamheten som väntar. När han läser ömsint brev i sin hand som fadern skrivit till just honom bryter han nästan samman av sorg.

Desperat försöker syskonen finna tröst i varandras famn och det antyds att de kan ha ett incestuöst förhållande.

En ljuspunkt i föreställningen är hembiträdet i härlig gestaltning av Anneli Martini. Margret verkar ha frid i sitt sinne, talar uppriktigt – dock för döva öron förstås – om hur modern behandlat barnen och hur det skadat dem. Hon ser nya möjligheter när tillvaron förändras.

Svärsonen är en roll som främst kan beskrivas som en penninggniden och falsk person utan äkta känslor. Torkel Pettersson gör trots kort tid på scenen avtryck.

Scenrummet går i gråsvarta toner med ett sängskåp i centrum och en spegel modern i början gärna dröjer vid och sedan skyr. Ljuset strömmar in när rollfigurerna tänder lampor och belyser det de vill gömma undan. Mörka ridåer dras ibland oväntat för – vilket väcker förvåning. Idag är ridåer närmast tabu inom teatern eftersom de anses skärma av upplevelsen.

Modern glänser symboliskt kostymmässigt i först en vacker blå dräkt och sedan en böljande blodröd klänning. Barnen har kläder i bleka toner som de skuggfigurer i tillvaron de känner att de är.

Föreställningen slutar verkligt otäckt och visar hur fruktansvärda val människor som tycker att de kränkts och förlorat allt kan göra. Pelikanen är en drabbande och mycket välspelad föreställning. Missa den inte!

Teaterkritik: Amadeus – Bravo, bravo, bravo

by


Foto Sören Vilks

Amadeus
Av Peter Shaffer
Översättning Göran O Eriksson
Regi Sunil Munshi
Scenografi Sunil Munshi och Linus Fellbom
Kostym Bente Rolandsdotter
Ljus Linus Fellbom
Ljud Daniel Rejmer
Koreografi Catharina Allvin
Mask Katrin Wahlberg
Musikaliskt ansvarig, musik och arrangemang Eric Skarby
Premiär den 7 februari 2025 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

Bravo. Premiären fick stående ovationer och många, många bravo-rop. Välförtjänt.
Denna föreställning har många bottnar, ger mycket att tänka på. Den är fantastisk och något av det mest fulländade som visas på svensk scen på länge. Den har duktiga skådespelare, manus och regi som ser till att ge djup i berättelsen, underbar livemusik på scen och stark symbolisk scenografi och dräkter som imponerar. Den tog andan ur mig och jag vandrar hem efter föreställningen helt tagen.

Handlingen utspelas i slutet av 1700-talet och kretsar kring Salieri, som var anställd som hovkompositör vid hovet i Wien. Han var född i Italien och älskade musik och som ung tog en vän till familjen med honom till Wien där han kunde utbilda sig i musik och få framtång inom musik. Han komponerade och undervisade i musik. Enligt Wikipedia var han bland annat lärare till Ludwig van Beethoven, Franz Liszt, Johann Nepomuk Hummel och Simon Sechter.

Salieri hade kämpat, studerat och levt ett anständigt liv. Som ung gav han ett löfte till Gud att leva rättfärdigt om Gud hjälpte till såm han kunde försörja sig på musik. Det ser ut som att Gud och Salieris överenskommelse fungerade bra ända fram tills den unga kompositören Wolfgang Amadeus Mozart dyker upp vid hovet. Mozart var redan välkänd som ett musikaliskt underbarn och hade rest runt i världen med sin pappa och gett konserter från fem års ålder. Kejsaren Joseph II är förtjust och tar emot Mozart.

När Mozart spelar ett litet egenkomponerat stycke berörs Salieri ända in i själen. Det är det vackrast Salieri hört, det är som om Gud själv talar genom musiken. Men så visar det sig att Mozart, denna fantastiska musiker och kompositör, är långt ifrån anständig. Mozart dricker mycket och förför många kvinnor. Salieri blir djupt upprörd, arg och besviken på Gud. Hur kan Gud välja att tala genom en ung man som beter sig som värsta oansvariga rucklaren, som är en utsvävande person och lever långt ifrån ett rättfärdigt, anständigt liv. Dessutom tycks Mozart vara född med denna gåva och har inte behövt studera. Och ödmjuk är Mozart inte alls utan han babblar på och förolämpar Salieri.

Föreställningen berör existentiella frågor och kan också ge input på frågan som diskuteras på svenska kultursidor om det är rätt eller fel att göra skillnad på verket och konstnären. Salieri upplever att han själv är en medelmåtta. Varför bryr sig Gud inte om den rättfärdige. frågar han sig. Går det att vara genialisk och ung när medelmåttorna har makten?


Philip Zandén ger ett djup i Salieri. 1981 spelade Philip Zandén Mozart i Amadeus på Stadsteatern. Nu återvänder han till pjäsen men som Salieri. Han är fantastisk i den rollen och ger extra perspektiv på Salieri. Det går att förstå Salieris känslor och det märks också att han är kluven. Han vill upptäcka mer musik av Mozart samtidigt som han är rädd för att Mozarts musikaliska geni ska hotas Salieris position. Vi som ser det utifrån kan se att Salieri har styrkor som är också är värdefulla och som Mozart inte har. Salieri måste ha varit en betydligt bättre lärare till exempel. Mozart som förförde sina kvinnliga elever hade haft problem om det funnit någon metoo-kampanj på den tiden,


Jag är imponerad av alla skådepelare som förvaltar sina roller väl, bland andra; Simon Reithner som den utsvävande vilda Mozart och hans tuffa fru Constanze som spelas av Maja Rung. Per Andersson gör en otroligt komisk Kejsare Joseph II. Helt underbar. Finns det någon annan komiker som kan säga ordet ”styrbord” och få publiken att vrida sig av skratt.

Scenografin på scen är enkel och består mest av en stor flygel och låter skådespelarna med sina glittrande dräkter vara i blickfång. I taket finns stora rutor som ibland används för att ge en sakral känsla av att befinna sig i en kyrka och ibland ger intrycket av att allt på scenen pågår i en källare, i mänsklighetens dolda undermedvetna med förbjudna känslor och tankar. Den mörka plats människor inte vill att någon ska se.

Regissören Sunil Munshi säger:
– Det här är en glödhet skildring av rivalerna Mozart och Salieri. Ett vulgärt geni omgivet av kvinnor och galna fester. En behärskad hovkompositör med en brinnande avundsjuka. Och deras gemensamma passion för musiken. Publiken kan vänta sig en känslosam helafton med storslagen livemusik och operasång.

Det skriver jag under på. Det är storslaget: ett kostymdrama med livemusik, fantastiska skådespelare och en berättelse som ger mycket att fundera på.

I rollerna Antonio Salieri – Philip Zandén
Wolfgang Amadeus Mozart – Simon Reithner
Constanze Weber, Mozarts hustru – Maja Rung
Josef II, kejsare av Österrike – Per Andersson
Greve Johann Killian von Strack – Peter Kajlinger
Greve Franz Orsini-Rosenberg – Andreas Nilsson
Baron Gottfried van Swieten – Johan Marenius Nordahl
Venticello 1 – Steve Kratz
Venticello 2 – Bengt C W Carlsson
Katherina Cavalieri, Salieris elev – Sanna Gibbs
Theresia Salieri, Salieris hustru – Katija Dragojevic
Guiseppe Bonno och kapellmästare och på klavitur- Eric Skarbym
Musiker Alva Press – Violin
Emma Beskow – Cello
Hannah Törnell Wettermark – Tvärflöjt
Elin Willert – Klarinett

Teaterkritik: Ural – Djärv, intelligent, galet rolig och elak

by


Foto Sören Vilks

Ural
Manus och regi Staffan Valdemar Holm inspirerat av Anton Tjechovs Tre systrar
Scenografi och kostym Bente Lykke Möller
Medverkande Ann Petrén, Rebecka Hemse och Sven Ahlström
Ljus Torben Lendorph
Mask Patricia Svajger
Urpremiär på Kulturhuset Stadsteatern 6 februari 2025

Staffan Valdemar Holm är en mästerlig regissör av teater och opera. Att han även är en lysande dramatiker visar han med nyskrivna Ural på Kulturhuset Stadsteatern. Ural är en djärv, klarsynt, vanvettigt rolig och elak pjäs. Handlingen kretsar kring den ryska nationens självbild och hur hårt hoptvinnande sanning och lögn är idag.

Ural är en föreställning som får teaterpubliken att sitta nyfiket framåtlutad istället för som ofta bekvämt tillbakalutad. Historien svänger vilt textmässigt, i spelstil och tonläge. Med Staffan Valdemar Holm gäller det alltid att förvänta sig det oväntade. Men detta är nog rekord i den vägen.

Ural slänger likt i en torktumlare runt en mix av kloka, oroande, medvetet groteska påståenden. Om det ryska folket, de militära styrkorna, nästa territorium som ska intas, rysk kultur, mongoler och Nato som hotar välla in över de ryska gränserna, med mera…
Stopp för guds skull jag orkar inte ta in mer tänker man ibland på samma sätt som inför verklighetens flöde av hemska nyheter, hatiska budskap och konspirationsteorier. I Ural trycker faktiskt befriande nog berättaren – suveränt gestaltad av Ann Petrén – på rollfigurernas stoppknappar ett par gånger.

Idén att ha en berättare som för historien framåt kan på pappret låta lite tråkigt. Men här är det ett jätteroligt grepp som förhöjer föreställningen. Berättaren är alls ingen passiv karaktär. Hon lägger sig i skeendet, kommenterar och rättar till det hon tycker behövs. På ett plan är det förstås också hur en regissör leder arbetet.
Urals två andra karaktärer är överste Versjinin och hans hustru. De spelas av Sven Ahlström och Rebecka Hemse. Det är mycket krävande roller. Förutom att hantera den intensivt smattrande texten ska de snabbt skifta sinnesstämning och rörelsemönster. Båda behärskar utmaningen mycket väl. De övertygar också som ett äkta par som trots att de vrålar och slåss i grunden behöver, och kanske, älskar varandra.

Handlingen utspelar sig i Perm – som här beskrivs som en liten stad – men egentligen är en miljonstad känd för sin industrihistoria. Den ligger på gränsen mellan Europa och Asien och vid Uralbergets fot. Därav pjästiteln.

Versjinin får inte sina händer att sluta skaka vid beskedet att hans regemente ska skickas till krigsfronten.” Den lär vara någonstans västerut mot Ukraina eller Polen”, säger han. Det är en träffande bild av hur skräckslagna många ryska män måste vara för att dö i krig.
Hans fru vägrar eller vågar inte lämna hemmet. Hon fördriver dagarna med att dricka vodka och dansa rysk folkdans. Barnen – som inte är med på scenen- har hon låst in i källaren. I frustration slår hon barnen så hårt att en tand lossar på en av dem. Först när det är dags för regementets avmarsch släpps barnen ut och får stå och vinka åt stridsvagnarna.
En inspirationskälla för Ural är Tjechovs kanske mest spelade drama Tre systrar som här ses med satirisk och elak blick. Eftersom Staffan Valdemar Holm regisserat pjäsen på Dramaten få man anta att han egentligen uppskattar den. De priviligierade systrarna som längtar till Moskva och det överdådiga namnsdagskalaset de ordnar berättar Versjinin likt i splittrade spegelbitar om.

Även elden som bryter ut i Tre systrar finns med i Ural. Översten säger till synes initierat att ” först försökte man skylla den på tjetjener men de gick inte att placera på platsen. Då sa man att det var ukrainska nazister.”

Som skarp kontrast till den vackert böljande flod systrarna lever vid finns i Staffan Valdemar Holms drama en flod av våld. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, hävdar xx. Till och med rysk kultur i form av isprinsessor och balettdansöser är tyglat våld, säger Versjinin. ”Sov aldrig bredvid en ryss han har en yxa på lut”, varnar frun.
Med bävande röstar nämner paret vid ett par tillfällen också mannen alla fruktar. Han som gör att det ligger hav av döda människor i och utanför Ryssland och kanske snart över hela världen.

Tacknämligt finns det inga otäcka blodiga scener i Ural och det vapen som visas i början -och därför enligt teaterkutym ska användas – avlossas inte.

Som vanligt i Staffan Valdemar Holms föreställningar är det Bente Lykke Möller som gjort scenografi och kostym. Det känns att Versjinin och hans hustru är trångbodda och lever torftigt. Scenrummet är ett skarpt upplyst kombinerat kök och badrum i trista färger. Där finns en liten ynklig teve och en halvt sönderfallande samovar. Översten bär ingen prålig uniform utan liksom sin fru ledig vardagsklädsel. Den som tillåts stråla är berättaren i en vacker folkdräktliknande klänning.

Pjäsen slutar med att karaktärerna helt enkelt lämnar scenen. De kommer som Tjechovs systrar aldrig till Moskva. I makarnas uppfattning är denna smutsiga och våldsamma stad heller verkligen inget att längta efter.

En del klassar kanske Staffan Valdemar Holms föreställning som smal teater och tvekar därför att gå och se den. Men i det till synes smala kan ibland det storartade rymmas. Ural är en egenartad och modig pjäs som vitaliserar teatern. Premiärpubliken bemötte den med stormande applåder.

Teaterkritik: Pappa Pellerins dotter – omsorgsfull helhet, lagom doser spänning och fint barnperspektiv

by


Foto Christopher Backholm

Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)

Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.

Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.


I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.

Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.

I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.