Foto Christopher Backholm
Pappa Pellerins dotter
Av Maria Gripe
Bearbetning och regi Sara Giese
Scenografi Johan Engberg
Ljus Martha Khomenko
Musik/Ljud: Stefan Johansson
Kostym Elin Hallberg
Mask Anna Olofson
Koreografi Tove Sahlin
Dramaturg Marie Persson Hedenius
I rollerna Beri Gerwise, Emelie Florén, Emma Mehonic, Tove Sahlin, Ana Stanišić
Familjeföreställning från åtta år
Premiär på Orionteatern 1 februari 2025 (sedd dagen efter premiären)
Maria Gripe skrev boken om Loella 1963, där ett tema var hur en faderlös flickas starka identitet som skogsflicka utmanades i mötet med staden. Boken blev också TV-serie i Sverige som visades 1974. Flera verk av Maria Gripe rörde sig kring (natur)mystik, gränsland och fantasivärldar, såsom Glasblåsarens barn och Tordyveln Flyger i skymningen.
Handlingen i Pappa Pellerins dotter följer i korthet Loella – också kallad Lopp-Loella – som bor ensam i en liten stuga i skogen med två små tvillingbröder. Mamman arbetar på sjön i långa perioder och pappan vet Loella ingenting om. Ändå har hon det ganska bra i skogen. Där finns också tant Adina, och skogsmannen Fredrik som hjälper henne. Framför huset står en fågelskrämma som Loella kallar Pappa Pellerin. Han fungerar även som ett skydd mot ovälkomna besökare men också som en slags brevlåda. Fågelskrämman blir också något Loella väver sina fantasier kring – och önskningar om – den okända pappan. En dag sker det dramatiska att mamman väljer att inte komma hem alls. Hon ska arbeta en tid i Amerika. Loella får lämna sitt välbekanta liv i skogen och förs till ett barnhem i den stora främmande staden. Otryggheten gör att fantasierna – och särskilt de om pappan – blir allt starkare och viktigare för Loella. Med sig har hon tant Adinas ord som säger att ”det finns en mening med allt”. Med tiden får hon nya vänner i staden, men Loella slutar aldrig att söka efter sin far.
I Gieses regi kryddas berättelsen med spänning i precis lagom doser för en ung publik. Skogsflickan Loella framstår i Gerwises gestalt som en trovärdigt kavat flicka, smått människoskygg, men utrustad med en stark tillförsikt att klara sig själv i världen. En särskild eloge vill jag ge alla medverkande för ett underbart artikulerat kroppsspråk som tas om hand i Sahlins – för lokalen så väl anpassade och tydliga – koreografi. Sammantaget är det en njutning att uppleva hur Orionteaterns stora sal med sin dynamik och resonans bjuds på till fullo.
Det börjar med att vi leds in i lokalen av fjärran fågelljud. Väl på plats ser vi ut över lilla realistiska stugan i skogen högt uppe på en kulle i bakre delen av scengolvet. Fågelskrämman med hatt står strax nedanför. Engbergs höga träskärmar – vissa på hjul – som liknar byggställningar ger värme till scenrummet. De får en estetisk roll men även ett smart praktiskt syfte. De många scener som sedan följer bygger genialiskt på mimteater. Särskilt bra är bilscenen där handhållna ficklampor är billyktor och ljud ger karosskrammel till klungan av resenärer. Pedagogiskt målar Johansson med verkliga ljud. Härligt samverkar också allt i scenen då flickorna handlar glass i affären hos underbart agerande Sahlin. Fyndigt utförda rörelser – men även ljud från kassaapparaters olika plingande – gör allt så levande. Dynamisk blir också kvällsscenen i hamnen – som utspelas både på en högre våning i lokalen – men avslutas med en pytteliten radiostyrd bil. Ljud kommer framifrån men också bakom publiken. Det blir svindlande för sinnena. Alldeles lagom trollbinds den unga publiken och mycket upplevs ur huvudpersonens perspektiv.
I minnet stannar den riviga lite äldre och stadsvana barnhemssysterns karaktär som är så väl fångad. Men även det komiska minspelet hos Loellas mammas väninna – som de små brorsorna bor hos – när Loella knackar på. Lärarinnans trovärdiga välvilja – och hur hon ser Loellas situation – kryper också in under skinnet. De medverkande har flera roller, och det är endast Gerwise som förblir Loella föreställningen igenom. Föräldrar som själva vuxit upp på 60-talet, kommer också notera extra Hallbergs tidstrogna klänningar i glada färger. Tillsammans med frimärkshobbyn o andra tidsmarkörer kan föreställningen skapa samtal med barn: Hur var det på mammas tid?
Jag hoppas att många barn får uppleva Loellas resa i Orionteaterns omsorgsfullt bearbetade uppsättning. Och visst värmer och berör den även vuxna – särskilt sällskapet som det inkända barnperspektivet ger.