Krister Henriksson

Teaterkritik: Lång dags färd mot natt – intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten

31 januari, 2025 by Rosemari Södergren

På bilden från vänster: Tobias Aspelin, Alex Jubell, Grynet Molvig, Krister Henriksson
Foto: Mats Bäcker

Lång dags färd mot natt
Av Eugene O’Neill
Regi Eva Dahlman
Översättning/bearbetning Eva Dahlman
Scenografi / Kostymdesign Magdalena Åberg
Ljusdesign Ellen Ruge
Maskdesign Anna Olofson
Dramaturg Jani Lohikari
Bild/Videodesign: Johannes Ferm Winkler
Medverkande Grynet Molvig, Krister Henriksson, Alex Jubell, Tobias Aspelin
Föreställning som recenseras: Pressvisning 30 januari 2025 på Riksteatern, Hallunda
Premiär i Klintehamn 1 februari 2025

En välspelad klassiker om allt det som kan storma i det undermedvetna, de nedtryckta känslor och tankar, som kan vara svåra att erkänna för sig själv och ännu svårare att dela med sig av till andra. Riksteaterns uppsättning av Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt är en stark föreställning om en familj där det är mycket outtalat som pockar på för att bli synligt. En berörande föreställning om hur sanningen alltid ändå försöker göra sig hörd, hur mycket vi än försöker blunda för den. Och när vi lämnar salongen går vi förhoppningsvis hem och funderar på vad vi inte borde blunda för längre. Samtidigt som det finns mycket ångest och många känslor av skuld och skam finns det en stark omsorg om varandra i familjen. Det är mycket väl regisserat av Eva Dahlman och bra gestaltat av skådespelarna. Den enkla, vardagliga scenografin och videoinstallationen med dimmig bakgrund stryker under de känslor och tankar som föreställningen ger mig.

Lång dags färd mot natt skildrar en familj under en intensiv sommardag med dimma som gör att det mesta ser oklart ut, svårare att greppa. Långsamt glider dagen över i nattens mörker. Det är en familj med två vuxna söner, en pappa som varit känd skådespelare och en mamma som gav upp sina planer på att bli konsertpianist på grund av kärleken. Den äldre sonen, Jimmy, har blivit skådespelare men inte lyckats så bra och är ständigt pank. Den yngre sonen. Eddie, hade arbete men har blivit sjuk. Eddie har en förfärlig hosta och familjen väntar på ett besked under dagen från läkare. Det är ett besked som de väntar på med skräck, speciellt mamman, som vägrar låta någon säga att det kan vara allvarligt.

Eddies sjukdom är bara en av många saker i familjen som är omöjliga att ta upp och prata om. Mammans missbruk får inte nämnas och varför hon missbrukar finns det olika uppfattningar om och en del är värre och mer sårande än den andra. Och varför är pappan snål och varför är whiskyflaskans innehåll så urvattnat? Och varför häller alla i sig alkohol ständigt? Under ytan finns dessutom en svår sorg, efter ett barn som dog som två-åring och där finns outtalade skuldbeläggande mot alla i familjen på olika sätt.

Det är nästan för mycket som plågar familjen. Jag blir matt när jag tänker på det. Men ändå finns det mycket som nog varenda en på något sätt kan känna igen, fast kanske i mindre skala. Alla upplever väl någon gång situationer i livet som är svåra att ta upp, situationer som hålls under ytan och pockar på uppmärksamhet?

Krister Henriksson som spelar familjefadern säger:
– Jag har sett Lång dags färd mot natt i många olika versioner och jag minns den från min barndom. Jag har alltid tyckt att föreställningen är för lång. Men nu har Riksteatern skapat en version på två och en halv timme där inget saknas – hurra! Jag längtar efter en utmaning som skådespelare och att få åka ut på turné.

Krister Henriksson är erfaren och rutinerad skådespelare och han smälter perfekt in i rollen som familjefadern, den pensionerade skådespelaren. Grynet Molvig är skör och mycket realistisk som mamman i sin flykt från att möta verkligheten och sanningen. Alla fyra på scen får mina hyllningar. Tobias Aspelin i rollen som den äldre brodern Jimmy och Alex Jubell som lillebror Eddie hoppas jag att jag får se i fler pjäser framöver. Alex Jubell är enastående som den sköra Eddie som på alla sätt försöker få sin mamma och pappa att våga prata om hans sjukdom.

Lång dags färd mot natt i regi av Eva Dahlman skildrar en intensiv ångest, skuld och skam under ytan men samtidigt en stark längtan efter gemenskap i botten. Mycket tankeväckande och något jag tror alla kan känna igen på något sätt. Med duktiga skådespelare, genomtänkt och väl funderande scenografi för en riksomfattande turné.

Vid premiären av Lång dags färd mot natt på Dramaten 1956 spelade Inga Tidblad och Lars Hansson paret Tyrone. Jarl Kulle, som då gestaltade en av sönerna, tog sig an rollen som James Tyrone i uppsättningen 1988.

Wikipedia berättar om dramat
Lång dags färd mot natt (originaltitel: Long Day’s Journey into Night) är en pjäs av Eugene O’Neill. Den hade världspremiär 2 februari 1956 på Dramaten i Stockholm.

Pjäsen är mer eller mindre självbiografisk och beskriver en augustidag 1912 i familjen Tyrones liv. Det är ett mycket starkt drama, som författaren testamenterade till Dramaten. Han ville visa sin tacksamhet för att teatern spelat så många av hans pjäser – även innan han blev nobelpristagare på 1930-talet. ”Lång dags färd mot natt” var en gåva till hustrun Carlotta på en av deras bröllopsdagar. Pjäsen är allmänt betraktad som O’Neills främsta verk och den gav honom postumt Pulitzerpriset för dramatik 1957.

Krister Henriksson och Nour El Refai i Karlsson på taket till Dramaten

3 maj, 2016 by Redaktionen

Astrid Lindgrens berättelse om den rebelliska Karlsson och hans vän Lillebror har älskats av barn och vuxna i över 60 år. Nu når Karlsson på taket Dramaten med Krister Henriksson som Karlsson och Nour El Refai som Lillebror. Premiär den 28 maj.

Ett pressmeddelande berättar:
På taket till ett alldeles vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Sverige bor Karlsson. Han är en vacker, genomklok och lagom tjock man i sina bästa år med en liten propeller på ryggen. Med den kan han flyga, hjälpligt i alla fall… Han bestämmer sig för att landa hos Lillebror som bor med sina föräldrar och två syskon. Sen blir ingenting sig likt.

– Med Karlsson på taket ger vi unga människor det allra bästa, en god berättelse och en storslagen show. Vi undersöker djupet i Karlsson, säger regissören Alexander Öberg.

Ett jazzband med tre musiker på scen framför Georg Riedels älskade musik.
Uppsättningen hade premiär på Göteborgs Stadsteater våren 2015.

Astrid Lindgren publicerade Lillebror och Karlsson på taket 1955 och skrev sedan ytterligare två böcker om denna omtyckta duo. 1974 kom Olle Hellboms film Världens bästa Karlsson, baserad på den första boken. Det har även gjorts animerade filmer och tv-serier om Karlsson på taket, både i Sverige och i Ryssland där karaktären är mycket populär.
En föreställning för alla från 6 år.

Lillebror Nour El Refai
Karlsson Krister Henriksson
Bosse Joaquin NaBi Olsson
Bettan Rakel Benér Gajdusek
Mamman Janna Granström
Pappan Leonard Terfelt
Fru Bock mfl Pierre Wilkner
Gunilla Wilhelm Johansson
Krister Minna Tägil

Av Astrid Lindgren
Regi Alexander Öberg
Scenografi Sören Brunes
Kostym Zofi Nilsson
Ljus Anders Johansson
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Georg Riedel
Kapellmästare Peter Tikkanen

Premiär för nyskriven Norénpjäs i Radioteatern

27 oktober, 2011 by Rosemari Södergren

Lars Norén debuterar som regissör för radioteatern med en nyskriven pjäs med titeln ”Skuggor”. Krister Henriksson gör en av rollerna. Tid för premiären i radio n är 4 november strax efter 19.00 i P1.

Här ett pressmeddelande som berättar mer:

Med Skuggor, en nyskriven pjäs om existensens kärna, gör Lars Norén regidebut i radioteatermediet. Den 4 november kl.19.03 ges premiären av föreställningen, med Krister Henriksson i en av rollerna.
– Det var ett fantastiskt spännande arbete och någonting som jag inte gjort förut. Det var så skönt att komma nära rösterna och karaktärerna, alltså skådespelarnas själar, säger Lars Norén om debuten.

Två män i cancerns slutstadium delar sjukhussal. Den yngre ska bli pappa, till ett barn han aldrig kommer att se. Den äldre ser skuggan av en saknad son, och väntar på en dotter som dröjer.

– Om du är omgiven av fyra väggar och dörrarna är stängda; det enda du kan göra är att hoppa rakt upp och det är ungefär så jag ser på hur dehär personerna gör, de hoppar rakt upp eller rakt ut i sig själva, säger regissören.

Fyra starka porträtt av dem som ska dö och dem som ska leva vidare i en oupphörligt angelägen föreställning där trådar av minnen, frågor och tvivel bildar den väv som är livet.

Lars Norén hoppas att det blir mer radioteater för hans del.
– Det var så roligt och det var så lärorikt, säger han.

Premiär!
Fredag 4 november 19.03 i P1

Skuggor av Lars Norén
Med: Jimmy Lindström, Krister Henriksson, Annika Hallin, Sara Wikström, Jelena Mila, Laura Jonstoij Berg, Simon Falk Ehrén
Ljud: Lena Samuelsson
Producent: Magnus Berg
Regi: Lars Norén

Föreställningen finns för lyssning på Radioteaterns hemsida i trettio dagar efter sändning.

Läs även andra bloggares åsikter om Lars Norén, Krister Henriksson, radioteater, premiär

Recension av kärleksfilmen Kyss mig

22 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Kyss mig
Betyg: 4
Sverigepremiär: 29 juli 2011

Svenska Kyss mig är i mångt och mycket en traditionell kärleksfilm: paret som planerar sitt bröllop – allt ser bra ut på ytan med något fattas – den ena parten stöter på en charmig person som han/eller hon mot sin vilja blir förälskad i och som får honom/henne att se sig själv och efter några dramatiska vändor ställs bröllopet in i sista sekunden.

I Kyss mig är det 30-åriga Mia (Ruth Vegas Fernandez) som lever det välordnade livet med ett bra arbete som arkitekt och eget företag tillsammans med blivande maken Tim (Joakim Nätterqvist . Det är ett perfekt liv i vitt och beige, men hos Mia finns tillbakahållen gråt under ytan som hotar att spräcka fasaden. Skillnaden i den här storyn är att den charmiga personen som Mia blir kär i inte är en man utan vackra Frida (Liv Möjnes).

De senaste åren har det blivit allt vanligare att skildra homosexuell kärlek mellan män på vita duken. Lesbisk kärlek är däremot fortfarande ovanligt, vilket har bidragit till att Kyss mig har fått ganska stor uppmärksamhet i förväg. Producenten Josefin Tengblad har intervjuats bland annat i P1s Kino.

Förutom att Kyss mig är en kärleksfilm är det också ett familjedrama. Mia och Frida träffas på en fest för Mias pappa Lasse och Fridas mamma Elisabeth som ska förlova sig med varandra. Lena Endre och Krister Henriksson gör, som väntat, starka biroller som Elisabeth och Lasse. Skildringen av familjefesten och Mias relation till sin pappa och inledande avundsjuka på Fridas kompisförhållande till lillebror Oskar (Tom Ljungman) känns äkta. Det känns inte fullt lika trovärdigt att styvsystrarnas spirande vänskap så snabbt blossar upp till den passion som vänder upp och ned på hela deras tillvaro.

Kyss mig är välspelad och jag ger filmen en 4 i betyg framför allt för skådespelarprestationerna. Handlingen flyter bra men vi får aldrig riktigt lära känna de två huvudpersonerna på djupet, så den känns ändå lite tunn. Kanske beror det på att hela filmen blivit lite väl tillrättalagd med sin politiskt korrekta historia, med premiär så här ett par dagar innan Pride-festivalen kör igång i Stockholm.

Kyss mig har Sverigepremiär den 29 juli i: Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Örebro, Linköping, Karlstad, Helsingborg, Västerås, Norrköping, Gävle, Sundsvall, Jönköping, Luleå, Växjö, Falköping, Strängnäs, Ängelholm, Höganäs, Ulricehamn, Jakobsberg, Enköping, Kungsbacka, Ronneby, Leksand, Varberg, Piteå, Katrineholm, Ystad, Sölvesborg och Simrishamn.

Läs mer om filmen på sf.se.

Läs även andra bloggares åsikter om kärleksfilm, lesbisk kärlek, Kyss mig

Från premiären på En handelsresandes död på Dramaten

30 oktober, 2010 by Rosemari Södergren

Krister Henriksson och Lena Endre för första gången tillsammans på en teaterscen och det i en klassisk pjäs som En handelsresandes död. Den hade premiär på Dramaten lördag den 30 oktober 2010, och ni kan tänka er det var kändistätt i publiken.

Det har varit några stora uppsättningar av Arthur Millers tragiska berättelse om försäljaren Willy Loman som byggt upp sitt liv på lögner och falska drömmar där han lurar mest av allt sig själv.

Willy Loman är 63 år, sliten efter tre decennier som handelsresande. Han börjar bli sjuk och snurrig och pratar för sig själv. Hans chef, en ung man som är son till hans förra chef, tar ingen hänsyn till att Willy jobbat flera decennier åt företaget utan tar bort hans fasta lön och låter honom leva på provisionen, som inte blir så hög. Willy lånar pengar en granne för att ha pengar att ge till sin fru för alla räkningar och inbillar sig själv att han ska betala tillbaka det. Det är hemskt att se hur utsatta människor är åt chefers godtycke och att det inte finns plats för en människa i arbetslivet när han inte längre är lika högproduktiv. Det känns obehagligt nära samhällets utveckling idag.

En annan stark del i föreställningen är relationerna inom familjen och mellan föräldrarna och sönerna. Willy har stora förhoppningar och förväntningar på den äldste sonen, Biff, som är tyngd av kraven. Biff är inte någon säljare eller affärsman, han vill jobba nära naturen. Han känner att han aldrig duger i sin pappas ögon, eftersom han inte kan tjäna stora pengar. Den yngre sonen, Happy, försöker febrilt bli allt det pappan förväntar sig, men ingen bryr sig riktigt om Happy.

Lena Endre spelar mamman, som utplånar sig själv för sin man och sätter sin man före barnen också. Jag minns en pressträff med Lena Endre och Krister Henriksson innan de började jobba med föreställningen. Lena Endre berättade då att det var en utmaning att spela en kvinna som är så totalt olika henne själv. Lena Endre själv är ju drivkraftig och har en egen karriär. Hon var så stark i rollen, det var imponerande.

Krister Henriksson är en skådespelare jag följt i 25 år och sett i alla möjliga roller, han är en av mina favoriter. De första tio minuterna av föreställningen tyckte jag han talade repliker som Willy Loman. Kontrasten blev så stor eftersom Lena Endre var så äkta, talade som om hon var den kvinnan. Men allt eftersom handlingen kom igång växte alla in i sina roller och replikerna blev naturliga.

Scenografin är stram och kall, några stålar och en kyligt ljus, vilket förstärker känslorna som öser över en från spelet.

Föreställningen träffar mig i magen, det är mycket som tyvärr känns som om det kunde varit i Sverige idag. Illusionerna att alla kan lyckas om de bara rycker upp sig och att våra värden ligger i hur tjocka plånböcker vi får. Vissa scener där det omöjliga i att vara ärliga mot varandra blir så tydligt.

Jag var inte ensam om att uppskatta föreställningen. Den fick sådana spontana stående ovationer som knappt ville ta slut.

I programmet läser jag att regissören Eva Dahlman säger:

– Man tänker nog på En handelsresande död som ett amerikanskt 1950-talsstycke som har blivit en modern klassiker. Men under repetitionernas gång har jag alltmer fått känslan av att det är en samtidspjäs, att det utspelas nu, jos oss. Arthur Millers tid är inte vår tid, men jag får mer och mer den bakvända upplevelsen av att vi är på väg just dit, tillbaka dit eller kanske snarare fram dit.
…
jag tror att publiken idag kan erfara lika starkt som då hur våra medvetanden och känslor är tätt sammanvävda med ekonomins krafter. Var lägger vi för betydelser i ordet värde? Willy Loman får erfara sin värdelöshet – och det kan han inte uthärda.

Jo, som jag sade var det kändistätt och det var en fotograf där som plåtade alla kändisar. Några jag såg i vimlet var Rickard Wolf, Berit Gullberg, Laila Freivalds, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Owe Thörnkvist, Mona Sahlin med medföljande Säpovakter och Lena Endres man regissören Richard Hobert, som för övrigt satt på platsen bredvid oss.

Mer om föreställningen på Dramatens hemsida.

Foto: Sören Vilks