I nöd och lust
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi Tristan Séguéla
En komedi om ett medelålders par med vuxna barn där frun en dag berättar att hon vill bli en man. Rolig och ömsint men överfylld av klyschor och plattityder. Den går upp på svenska biografer några dagar för starten för Stockholms Pridefestival. Ett tydligt budskap om att kärlek sträcker sig förbi kön. Den som älskar någon gör det djupare än ytan.
Jean är en populär borgmästare i en fransk småstad. Han har en konservativ framtoning och står för katolska kyrkans värderingar. När han beslutat att tacka ja för att ställa upp för omval berättar hans fru Edith att hon börjat en behandling för att bli man. Det är en till mesta delen komedi fast med ett budskap om allas rätt att vara den man är.
Trots att det är ett budskap det är lätt att skriva under på ger filmen mig en obehaglig eftersmak. Den är för lättsam och fuskar förbi svåra frågor. Men det kan väl vara godtagbart men det som stör helhetsintrycket är några fördomsfulla attityder som jag upplever färgar skildringen.
Det första som jag ser som fördomsfullt är att när en kvinna vill bli en man och seriöst bestämmer sig för att genomgå en sådan behandling med hormoner med mera så ska hon bli en karlakarl, en manhaftig karaktär som sitter med benen isär och tränar kampkonst eller boxning. Det är samma sak jag ofta ser när män vill bli kvinnor eller vill klä sig som kvinnor: då går de i högklackade skor, har kortkorta kjolar och målar sig kraftigt och har illrött läppstift. Men varför? Menar HBTQi-rörelsen att kvinnor går i högklackade skor och män rör sig manhaftigt? Kan inte en kvinna träna boxning eller kampsport, kan inte en man vara moderlig och ta hand om barn? Det är som att det som borde innebära frihet att vara som man är egentligen föser in män och kvinnor i skilda bås och de måste inordna sig i typiskt traditionella könsmönster.
En annan klyscha som får stor plats är skildringen av de nya vänner som Edith (som ändrar namn till Eddy) förstås kategoriserar sig som hbtqi-personer alla framställs som coola, fördomsfria och trevliga och omtänksamma medan de som är CIS, det vill säga män som vill män och kvinnor som vill vara kvinnor, oftast skildras som stelbenta, fördomsfulla och stela.
För Jean blir det en chock att hans fru som fött tre barn och stått vid hans sida under tidigare politiska kampanjer nu inte längre vill vara en kvinna. Edith visar tydligt att det är ingen tillfällig idé. Det blir komplicerat för Jean att aspirera på att bli borgmästare igen när han fru inte längre följer de konservativa ideal som han står för.
Berättelsen är hjärtevärmande och har absolut sina poänger. De två huvudkaraktärerna spelas av två välkända duktiga franska skådespelare: Catherine Frot i rollen som Edith/Eddy (Doften av rosor, Barnmorskan) och Fabrice Luchini som Jean(Framtiden är vår, Alice och borgmästaren) är en underbar duo med ett naturligt samspel.
Ämnet om könsbyte är i grunden allvarligt och frågan är hur väl det fungerar att göra det till en komisk underhållande historia. Tyvärr tycker jag att filmen snubblar över lite för många fördomsfulla och förutsägbara karaktärer och scener. Den får betyg 2 som betyg att det är en godkänd film men inte något imponerande. Tyvärr. Jag skulle så gärna vilja att den var bättre.