Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Queer

Kollektivet Stolt intar Prideveckan den 31 juli – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst

by

Kollektivet Stolt intar Prideveckan
Alexander Jönsson och Erik Forsström, foto Madeleine Sjöberg>/em>

Kollektivet Stolt intar Prideveckan – etablerar en plattform för nyskriven queer scenkonst, berättar ett pressmeddelande:

Det behövs ett permanent och dedikerat hem för nyskrivna HBTQIA+-berättelser i Teatersverige. Under Stockholm Pride tar Kollektivet Stolt saken i egna händer. Fredagen den 31 juli bjuder de in till en heldag av samtal, läsningar, gäster och scenkonst där queer identitet står i absolut centrum.

Kollektivet Stolt grundades för att fylla ett tomrum i det svenska teaterlandskapet. Idén föddes ur arbetet med den queera monologen Ossian, som spelades på Ö2 Scenkonst under Pride 2024. Processen visade tydligt behovet av ett sammanhang där queera erfarenheter inte bara är ett inslag, utan utgör själva konsten som skapas.

Heldagen under Prideveckan markerar startskottet för kollektivets långsiktiga arbete. Bakom kollektivet står Alexander Jönsson från Andra Akten och Teater Lycke, samt regissören Erik Forsström och ljusdesigner Joakim Ahlström, nyexaminerade från Stockholms konstnärliga högskola. Trion arbetar just nu inför kommande produktioner – och under dagen kan publiken mycket väl förvänta sig ett smakprov på vad som komma skall.

”Vi skapar den plattformen för nya berättelser inom queer scenkonst som vi själva saknar. Det här är inte en engångsgrej, det handlar inte om att vinna poäng – det är ett startskott för alla som inte ser sig representerade på den svenska teaterscenen. Vi kommer att fortsätta producera och ta plats efter detta, men vi vill såklart visa var den queera scenkonsten finns redan nu, särskilt under pride den 31 juli”, säger Alexander Jönsson.

Datum: Fredag 31 juli
Tid: Kl. 10:00 – 20:00
Plats: Teater Tribunalen
Pris: efter förmåga

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

by

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Teaterkritik: Blott ett annat namn för ljus – förförande vackert om förbjuden kärlek

by

Foto: Hannah Bergström

Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.

En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.

Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.

I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.

Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.

I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.

Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.

Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.

​

Teaterkritik: Like Lovers Do (Medusas memoarer) – segt, segt, segt

by

Foto: Sören Vilks

Lika Lovers Do (Medusas memoarer)
Av Sivan Ben Yishai
Översättning Khashayar Lykke Naderehvandi och Johanne Lykke Naderehvandi
Regi Helle Rossing
Scenografi och kostym Siri Areyuna Wilhelmsson
Ljus Sofie Gynning
Ljuddesign Ella Blixt
Mask Linda Gonçalves
Medverkande John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
Skandinavienpremiär 12 april 2024 på Kulturhuset Stadsteatern.

Mäns sexuella övergrepp mot kvinnor och flickor skildras i en monolog framför av fem skådespelare i en timme och fyrtio minuter. Det blir väldigt segt när inget framförs sceniskt utan det bygger helt på berättande monolog. Om och om igen. Men det måste sägas: föreställningen framförs av enastående skådespelare och på en scen som sprakar av fantasi och skaparkraft av scenograf, ljussättare och ansvarig för mask och kostym. Ingen skugga må falla på ensemble eller produktionsteam. De gjorde det bästa av det som kunde göras av ett manus som är alldeles för ytligt för att egentligen skildra patriarkatet.

Föreställningen bygger till stod del på en grekiska myten om Medusa. Medusa våldtogs av guden Poseidon. Och det är Medusa som straffas för att hon blir våldtagen. I denna sceniska monolog får vi höra skildringar av sexuella övergrepp över kvinnor och vi får också många skildringar av hur kvinnor och flickor medverkar i att bli offer, att de ser sin roll som att vara offer och tillgänglig.

I reklamen för denna föreställning står det: En skoningslös uppgörelse med patriarkatet där ingen är utan skuld. Jag tycker de missar detta mål.Föreställningen handlar nästan enbart om sexuella övergrepp. Jag håller dock med om att föreställningen också slår mot kvinnor och flickor. Vi får till och med följa fem unga flickor som fantiserar om sin framtid med mannen i deras drömmar. Så visst ger föreställningen kvinnorna och flickorna del i ansvaret för att patriarkatet kan härska.

Det är bara det att problemet med patriarkatet handlar om mycket annat än sex-akten. Jag tänker på alla de kvinnor jag känner som kämpar för att ens få lov att ta av sig slöjan eller burkan. De religiösa ledarna (män förstås) i flera samfund världen över och också i Sverige är tydliga med att kvinnans roll är helt annan än mannens roll och kvinnor ska skyla sig – och med skylandet följer ett begränsat liv där bröder, fäder och makar bestämmer över sina döttrar, systrar och fruar. Och detta pågår inte bara i Iran utan också här i Sverige. Jag känner många. Dessa kvinnor skulle inte bli ett dugg hjälpta av att ta itu med sin situation av denna föreställning.

Det känns konstigt att tackla världens problem kring patriarkatet med en tävling i hur många gånger det går att säga ordet ”knulla” på scen. Det är tjatigt och det visar på en underskattning publiken. Låt en skådespelare säga ordet två gånger och det är etablerat och vi kan förstå. Säg ordet femtio gånger och det blir segt och tjatigt. En undersökning lät en skådespelare i en roll använda svordomar på scen tre gånger i pjäsens början och sedan inte en svordom mer. En publikundersökning visade att publiken ändå hade uppfattat det som att den karaktären svor hela tiden i alla han/hon sade.

För mig är det viktigt att film och teater säger mig något, talar om något som engagerar. Sexuella övergrepp är fruktansvärda. Men att bara berätta om övergrepp efter övergrepp i en timme och fyrtio minuter och samtidigt peka på kvinnornas skuld genom att de upprätthåller illusionen om kvinnors roll och männens roll. Jag saknar dramatisering av ett skeende. Nu blir det som ett plakat istället.

Visst kan det vara intressant när scenkonst söker andra former än den traditionella. Visst kan experimentell scenkonst vara storartad. Men jag har svårt att uppskatta när det blir helt utan dramatik, inga dialoger egentligen, inget skeende som spelas upp eller gestaltas utan det är endast monolog, monolog, monolog och åter mer monolog. Det här är första gången på många, många år som jag tyckte tiden som publik i en teaterföreställning var bortslösad tid. Jag skruvade på mig och ville helst slippa vara där.

Men det måste sägas än en gång: De fem skådespelarna är enastående duktiga. Ingen skugga må falla över dem. De gjorde vad de kunde av detta manus. Föreställningen var också marknadsförd med ordet ”queer”, vilket jag tycker är rätt överdrivet. Två av de fem skådespelarna definierar sig nog som ”han” och i föreställningen bar de kjol, det vill säga kläder som av fördomsfulla personer skulle kunna kallas flickaktiga kläder. Men vadå? Det är inte särskilt ovanligt på scener i Sverige idag att män har kvinnoroller. Så jag har lite svårt att se att det skulle vara särskilt queer på en scen idag.

Vi är dock alla olika och det finns de som uppskattar denna pjäs: Like Lovers Do hade urpremiär 2021 på Münchner Kammerspiele, blev uttagen till Berliner Festspieles Theatertreffen 2022 och nominerades 2022 till det österrikiska teaterpriset Nestroy.

Lyssna och träna på att sjunga med: Petter Wallenberg – We Don´t Care

by

Petter Wallenberg hr släppt låten We Don´t Care och hoppas på allsång med den låter på Underklädesfesten.

Ett pressmeddelande berättar:
Den 4 augusti, närmare bestämt på Pridetorsdagen, är Underklädesfesten tillbaka! Då kan man räkna med allsång till första World Pride-låten ”We Don’t Care” som Rainbow Riots släppte i måndags. ”We Don’t Care” är skriven och producerad av den queera artisten Petter Wallenberg i samarbete med queera röster från världens alla fyra hörn. Har vi tur ser vi även en av de medverkande artisterna, Alicia Darling, i DJ-båset tillsammans med Petter. Alicia är en ugandisk transperson som sedan inspelningen av låten flytt landet och nu lever som hbtq-flykting i Europa.

Efter hela tre års väntan på grund av pandemin kommer äntligen årets mest omtalade, älskade och efterlängtade fest tillbaka på Pridetorsdagen – Underklädesfesten!

Den har sedan starten 2008 blivit en legendarisk happening där alla könsidentiteter, kroppar och åldrar slår klackarna i taket iklädda endast underkläderna.

Underklädesfestens grundare, arrangör och DJ Petter Wallenberg berättar:
“Alla som kommer till Underklädesfesten för första gången säger att de minsann inte kommer våga ta av sig något, sen dröjer det två minuter så slänger de av sig kläderna och dansar tills svetten rinner. Det spelar ingen roll hur du ser ut eller vilken kropp du har. Det finns en glädje här som du inte hittar nån annanstans. Inga kläder betyder ingen attityd. Peace and love. Det är viktigt i dessa tider. Nu blir vi återigen glada grottmänniskor som dansar halvnakna i grottan!”