Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Daniel Craig

Filmrecension: Queer – enastående Craig men bedrövlig film

by

Queer
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Luca Guadagnino

Daniel Craig är enastående. Han är en fantastisk skådespelare och det märks att regissören valt att utnyttja Craigs förmåga genom att ha med många täta bilder på Craigs otaliga, olika uttryck med både kroppsspråk och ansiktsuttryck. Att han kan spela mycket mer än 007 råder ingen tvekan om. Här kommer Craigs karaktär William Lee så långt från Bond som det är möjligt. Filmen däremot är både seg och omöjlig att engagera sig i. Fotot är mästerligt, med snyggt foto där minsta detalj är färgmässigt välkomponerat. Men det räcker inte för att en film på två timmar och en kvart med handling som inte är det minsta engagerande ska hålla uppe mitt intresse.

Filmen bygger på William S. Burroughs roman med samma namn. Handlingen börjar i Mexico City under 1950-talet där William Lee lever bland exilamerikaner. Han fördriver tiden med att hänga på barer och hälla i sig alkohol, använda droger som kokain och heroin och jaga yngre män för sex. Men så dyker den unge före detta militären Eugene Allerton upp och Lee blir besatt och vill inte bara ha sex med honom. Han vill få en djupare relation. Men han vet inte hur och dessutom verkar Eugene inte vara intresserad av att ha något fast förhållande.


Regissören Luca Guadagnino har en tendens att skildra manliga homosexuella förhållanden med stor åldersskillnad och han skildrar gärna en samhällsklass som är så välbärgad att den inte behöver bekymra sig för vem som ska tvåtta deras lakan och städa efter dem (som Timothée Chalamets karaktär Elio i Call Me Buy Your Name som hade sex med en persika i sängen och inte behöver bry sig ett dugg om hur lakanen ska bli rena för det tar familjens anställda hand om). I Queer är Lee en äldre amerikansk man som först vistas i Mexico City och sedan tar med sig en ung man till Sydamerika. Lee betalar hela resan för dem båda. Han har gott om pengar. Det är svårt att engagera sig i människor som inte har samma vardagsbekymmer som mig och de flesta jag känner. Det är inte ofta intressant att följa berättelser om personer som inte behöver tänka en sekund på hur de ska kunna betala hyran eller köpa mat.

Ett annat minus för filmen är att livsfarliga droger som heroin och kokain skildras som ganska harmlösa. Lee häller i sig alkohol hela tiden och dessutom använder han heroin och kokain. Droger som många dör av i överdoser.

Lee blir besatt av Eugene Allerton men inser efter ett tag att det saknas något för att de två ska bli ett. Lee har hört talas om en växt, Yage (också känd under namnet Ayahuasca) som ska kunna ge dess användare telepatisk förmåga. Lee tänker att om han får med sig Eugene till Colombia där växten finns och de inmundigar den tillsammans ska de kunna ha kontakt med telepati och på så sätt bli helt förenade. Längtan att stå någon nära driver Lee till Colombias djungler. Han lyckas övertala Eugena att följa med.

Givetvis är det en illusion. Inga droger är magiska trollspön som ger närhet och tillit. Queer är delvis en skildring av en man som söker tillhörighet och samhörighet men går vilse och tror att det går att hitta mening i livet genom att fly från sig själv. Lee söker hela tiden utanför sig själv. Det är ett intressant tema men då en stor del av filmen fokuserar på intag av alkohol och andra droger och en del sexscener blir det ändå en seg film. Jag tycker att de som gärna ser filmer med fokus på homosexuella är värda bättre filmer.

Filmrecension: Knives Out – helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare, smart, snyggt och engagerande

by

Knives Out
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Rian Johnson
I rollerna Chris Evans, Ana de Armas, Daniel Craig, Michael Shannon, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford och Jaeden Martell

Låt dig inte luras av det lättsamma tilltalet i filmen, att den till ytan verkar vara en lättsam, underhållande, myspysig puzzeldeckare med en lång rad berömda skådespelare i rollerna som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig, Don Johnson, Michael Shannon och Christopher Plummer. Knives Out är mycket mer än så. Filmen är utan tvekan något av det bästa som skapats på länge i sin genre men den har också ett samhällsmedvetet innehåll, men istället för att pracka det på oss finns det där och bubblar. Det finns i dialogerna och i fotots disposition. Framför allt har den något att säga om klassamhället och rasism, utan att den skriker ut det.

Det här är en sådan där film där jag sitter i biosalongen och glömmer att jag är i en salong. Jag är i filmen. Och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill vara kvar där med karaktärerna.

Till ytan är det en mordhistoria där vi ganska tidigt tror oss veta vem som gjort vad. Men det finns alltid mer under ytan och räkna med överraskningar.

Som i alla bra deckare har karaktärerna något att säga om mänskligt agerande. Här är det en stenrik deckarförfattare som har dött under mystiska förhållanden. Har han begått självmord eller är det mord? Daniel Craig spelar den egensinniga detektiven Benoit Blanc som engagerats på mystiskt sätt för att bistå den lokala polisen. Craig är helt underbar i en rolig drift med Agatha Christies deckarhjälte Poirot. När en berömde kriminalförfattare, Harlan Thrombey (spelas av Christopher Plummer) hittas död i sitt lantliga gods natten efter att han firat sin 85-årsdag är alla i hans familj misstänkta. Alla har något att vinna på hans död. Blanc får slingra sig igenom alla lögner och villospår. Det är fascinerande hur regissören ganska snart får oss att hoppas att den som verkar skyldig ska klara sig. Det är skickligt berättat. Ett helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare. Smart, snyggt och engagerande.

Filmrecension: Logan Lucky – underbart rolig och klurig komedi

by

Logan Lucky
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Amerikansk världspremiär 18 augusti 2017
Regi: Steven Soderbergh
Manus: Rebecca Blunt

Den Oscarsbelönade regissören Steven Soderbergh lade filmskapandet på hyllan för fyra år sedan. Nu är han tillbaka, i allra bästa form, med ”Logan Lucky”, en helt underbar, rolig, varm och klurig komedi med en lång rad duktiga skådespelare och med alla detaljer rätt på plats och massor av bra musik. Bara att få se Bondstjärnan Daniel Craig som en vithårig fängslade bankrånare är en av många höjdare i filmen.

Adam Driver och Channing Tatum spelar de två luggslitna bröderna Logan på den amerikanska bygden kring West Virginia. Channing Tatum spelar Jimmy Logan som hade en förväntad succé framför sig som idrottsstjärna men råkade ut för en olycka och skadade benet och tar sig fram haltande medan brodern
Clyde Logan som spelas av Adam Driver förlorade en hand som soldat. Clyde försörjer sig som bartender och är övertygad om att Logan-släkten är drabbad av en förbannelse som gör att alla i familjen drabbas av olyckor och motgångar. Fast ett undantag är deras syster Mellie (spelas av Riley Keough) som hittills inte råkat ut för några större motgångar trots sin stora kärlek till att köra alldeles för snabbt.

När Jimmy Logan får sparken från sitt jobb som truckförare i ett stort schakt under en motorsports-arena bestämmer sig bröderna för att göra en smart kupp. Jimmy Logan får sparken för att ägarna av företaget sett att han haltar och de är rädda för att de ska bli beskyllda för att han fått någon arbetsskada. När han får avsked får han gå direkt. Det är förstås bara en liten detalj i filmen men den gör att han får våra sympatier och trots att det är ett brott han och hans bror planerar får de publiken med sig, utan tvekan.

Rånet ska utföras under det legendariska Coca Cola 600-loppet, en av de största tävlingarna i NASCAR, på racerbanan Charlotte Motor Speedway i North Carolina. Där finns det snabba pengar att hämta om man är smart nog, har bröderna Logan funderat ut och anlitar sprängexperten Joe Bang (Daniel Craig).

Filmen är rakt igenom väl producerad med en lång rad stjärnor utöver redan nämnda Channing Tatum, Adam Driver och Daniel Craig får vi glädja oss åt att se Riley Keough, Seth McFarlane, Katie Holmes, Hilary Swank, Brian Gleeson och Jack Quaid. Den som är intresserad av verklighetens NASCAR kan dessutom känna igen sex av verklighetens NASCAR-stjärnor i cameo-roller av oväntad art: Kyle Busch, Carl Edwards, Joey Logano, Brad Keselowski, Kyle Larson och Ryan Blaney.

Mästerregissören Steven Soderbergh föddes i januari 1963 i Atlanta, Georgia, USA som det andra barnet av sex barn till Peter Soderbergh som har svenskt och irländska påbrå och Mary Ann som hade italiensk härkomst. Han slog igenom internationellt 1989 med filmen Sex, lögner och videoband och hans mest k’nda filmer hittills är nog Ocean’s Eleven-trilogin, Out of Sight, Erin Brockovich och Traffic.

Filmrecension: Spectre

by

spectre

Spectre
Betyg: 3
Biopremiär 30 oktober

Med tre filmer bakom sig har Daniel Craig vuxit in i rollen som en modern, lite mer allvarsam James Bond. Den fjärde, och möjligen sista, gången är han stiligare och mer anti-övervakningssamhället än någonsin. Spectre kanske inte är den bästa av de fyra filmer med Daniel Craig i rollen som agenten med rätt att döda, men det är den mest Bondiga.

Under filmens gång förflyttas vi bland annat mellan Italien, Österrike och Tangier. I den actionladdade öppningsscenen befinner sig James Bond i Mexico City där firandet av de dödas dag är i full gång på gatorna. Mitt i en stilistiskt dödskalleprydd folkmassa lyckas han hindra några terrorister från att spränga en fotbollsarena fylld med människor, på en av männen hittar han en ring med en bläckfisk, men det hemlighåller han hemma i England där löpsedlarna fokuserar på att en agent som inte ens är på ett officiellt uppdrag skapar oreda på gatorna.

Det mynnar ut i en kamp på två fronter; å ena sidan pressas M av den självsäkra nya chefen för underrättelsetjänsten, spelad av Andrew Scott som kanske är mest känd för att tidigare ha spelat Moriarty i Sherlock, som tycker att 00-agenterna är en föråldrad kvarleva och istället vill införa något Big Brother-liknande övervakningssystem. På annat håll kämpar Bond mot den hemliga organisation, där Christoph Waltz ondskefulla karaktär Franz Oberhauser styr i det dolda, som gett filmens dess namn.

Det knyter an till Daniel Craigs tre tidigare Bond-filmer, såväl levande som döda dyker upp igen för att spöka, vilket inger känslan av att samtliga av hans filmer utgör en del av en större berättelse. Något som skiljer Craigs filmer från de andra, till och med Sean Connery och Roger Moores filmer, är just att de verkligen går in i varandra, och inte enbart är separata berättelser. Så till skillnad från Skyfall, som kanske var en bättre film, är Spectre kronan i en större berättelse; samtidigt känns Spectre i sin humor och dramaturgi som en mer urtypisk Bondfilm där vår charmiga protagonist kallas in till kontoret, får en utskällning av M, får en bil och några nya uppfinningar av Q , hittar en tjej – som i det här fallet råkar vara den sedvanligt briljanta Léa Seydoux – och räddar dagen.

Genom att ta in en svart, homosexuell eller kvinnlig skådespelare som Bond, en som bryter mot normen, skulle de säkert kunna göra en bättre film. Men frågan är om det fortfarande skulle vara Bond? Personligen tycker jag Daniel Craig har skött sig bra i sina filmer, så han får gärna återvända en eller ett par gånger till innan det börjar om på nytt med en annan skådespelare. Skulle det här vara hans sista film, är det en klart godkänd final.

Filmrecension: Skyfall

by

Skyfall
Betyg: 4
Biopremiär: 26 oktober 2012

Ska vi gå rakt på sak? Skyfall är klart bättre än Quantum of Solace och åtminstone lika bra som Casino Royale. Med tanke på hur hopplöst daterade (läs fåniga) många av de äldre filmerna kan kännas idag så är Skyfall nog en av de bättre filmerna i seriens femtioåriga historia.

Det är inte bara drinkarna – skakade, inte rörda – som bytts ut mot iskalla Heinekens. Precis som Christopher Nolan reformerat Batman-serien har Daniel Craig, som för tredje gången tar an rollen som agenten med rätt att döda, gett Bond ett mer allvarligt (misstänkt alkohol- och substansberoende) ansikte. Till skillnad från Casino Royale är Skyfall mer action än thriller, fast det finns även utrymme för drama vilket vi såklart har Judi Dench att tacka för. Hon spelar M vars förflutna i Skyfall får en mer betydande roll än i de tidigare filmerna.

Som filmens mystiske skurk Silva gör Javier Bardem en bra prestation även om han inte överglänser sin roll som psykopatisk mördare i bröderna Cohens No Country for Old Men. Raph Fiennes briljerar som Mallory – den byråkratiske chefen för Underrättelsetjänsten som efter att namnen på flera agenter läckt ut ifrågasätter M:s ställning. Vi får även se Q (Ben Whishaw) göra en efterlängtad comeback i ung förpackning. Den enda skådespelarinsatsen som inte imponerar är egentligen Bondbrudens (Bérénice Marlohe) – men det beror framför allt på manuset, knappast på henne.

Filmens högintensiva inledningssekvens börjar i Istanbul där Sveriges bidrag till filmen, Ola Rapace, pucklar på Daniel Craig innan Adeles storslagna ledmotiv tar vid och frågan är om sångerskans lika soulstänkta som kraftiga röst inte var gjord för att sjunga Bondlåtar?

Miljöerna är fruktansvärt snygga. Det bjuds på alltifrån exklusiva casinos i Shanghai till gotiska herrgårdar i Skottland. Framför allt känns det som att det byggts upp en stadig grund för framtida Bondfilmer att vila på.