Skyfall
Betyg: 4
Biopremiär: 26 oktober 2012
Ska vi gå rakt på sak? Skyfall är klart bättre än Quantum of Solace och åtminstone lika bra som Casino Royale. Med tanke på hur hopplöst daterade (läs fåniga) många av de äldre filmerna kan kännas idag så är Skyfall nog en av de bättre filmerna i seriens femtioåriga historia.
Det är inte bara drinkarna – skakade, inte rörda – som bytts ut mot iskalla Heinekens. Precis som Christopher Nolan reformerat Batman-serien har Daniel Craig, som för tredje gången tar an rollen som agenten med rätt att döda, gett Bond ett mer allvarligt (misstänkt alkohol- och substansberoende) ansikte. Till skillnad från Casino Royale är Skyfall mer action än thriller, fast det finns även utrymme för drama vilket vi såklart har Judi Dench att tacka för. Hon spelar M vars förflutna i Skyfall får en mer betydande roll än i de tidigare filmerna.
Som filmens mystiske skurk Silva gör Javier Bardem en bra prestation även om han inte överglänser sin roll som psykopatisk mördare i bröderna Cohens No Country for Old Men. Raph Fiennes briljerar som Mallory – den byråkratiske chefen för Underrättelsetjänsten som efter att namnen på flera agenter läckt ut ifrågasätter M:s ställning. Vi får även se Q (Ben Whishaw) göra en efterlängtad comeback i ung förpackning. Den enda skådespelarinsatsen som inte imponerar är egentligen Bondbrudens (Bérénice Marlohe) – men det beror framför allt på manuset, knappast på henne.
Filmens högintensiva inledningssekvens börjar i Istanbul där Sveriges bidrag till filmen, Ola Rapace, pucklar på Daniel Craig innan Adeles storslagna ledmotiv tar vid och frågan är om sångerskans lika soulstänkta som kraftiga röst inte var gjord för att sjunga Bondlåtar?
Miljöerna är fruktansvärt snygga. Det bjuds på alltifrån exklusiva casinos i Shanghai till gotiska herrgårdar i Skottland. Framför allt känns det som att det byggts upp en stadig grund för framtida Bondfilmer att vila på.