Spectre
Betyg: 3
Biopremiär 30 oktober
Med tre filmer bakom sig har Daniel Craig vuxit in i rollen som en modern, lite mer allvarsam James Bond. Den fjärde, och möjligen sista, gången är han stiligare och mer anti-övervakningssamhället än någonsin. Spectre kanske inte är den bästa av de fyra filmer med Daniel Craig i rollen som agenten med rätt att döda, men det är den mest Bondiga.
Under filmens gång förflyttas vi bland annat mellan Italien, Österrike och Tangier. I den actionladdade öppningsscenen befinner sig James Bond i Mexico City där firandet av de dödas dag är i full gång på gatorna. Mitt i en stilistiskt dödskalleprydd folkmassa lyckas han hindra några terrorister från att spränga en fotbollsarena fylld med människor, på en av männen hittar han en ring med en bläckfisk, men det hemlighåller han hemma i England där löpsedlarna fokuserar på att en agent som inte ens är på ett officiellt uppdrag skapar oreda på gatorna.
Det mynnar ut i en kamp på två fronter; å ena sidan pressas M av den självsäkra nya chefen för underrättelsetjänsten, spelad av Andrew Scott som kanske är mest känd för att tidigare ha spelat Moriarty i Sherlock, som tycker att 00-agenterna är en föråldrad kvarleva och istället vill införa något Big Brother-liknande övervakningssystem. På annat håll kämpar Bond mot den hemliga organisation, där Christoph Waltz ondskefulla karaktär Franz Oberhauser styr i det dolda, som gett filmens dess namn.
Det knyter an till Daniel Craigs tre tidigare Bond-filmer, såväl levande som döda dyker upp igen för att spöka, vilket inger känslan av att samtliga av hans filmer utgör en del av en större berättelse. Något som skiljer Craigs filmer från de andra, till och med Sean Connery och Roger Moores filmer, är just att de verkligen går in i varandra, och inte enbart är separata berättelser. Så till skillnad från Skyfall, som kanske var en bättre film, är Spectre kronan i en större berättelse; samtidigt känns Spectre i sin humor och dramaturgi som en mer urtypisk Bondfilm där vår charmiga protagonist kallas in till kontoret, får en utskällning av M, får en bil och några nya uppfinningar av Q , hittar en tjej – som i det här fallet råkar vara den sedvanligt briljanta Léa Seydoux – och räddar dagen.
Genom att ta in en svart, homosexuell eller kvinnlig skådespelare som Bond, en som bryter mot normen, skulle de säkert kunna göra en bättre film. Men frågan är om det fortfarande skulle vara Bond? Personligen tycker jag Daniel Craig har skött sig bra i sina filmer, så han får gärna återvända en eller ett par gånger till innan det börjar om på nytt med en annan skådespelare. Skulle det här vara hans sista film, är det en klart godkänd final.