Blott ett annat namn för ljus
Manus och regi Felicia Ohly
Scenografi Emilia Bongilaj
Kostym Amanda Varhaugvik
Ljud Marius Varhaugvik
Koreografiöga Jonna Ljunggren
Ljus Gustave Lund
På scen Eddie Mio Larson
Premiär 19 april 2024 på Strindberg Intima Teater
Ett samarbete mellan Strindbergs Intima Teater och Donna Donna Teater.
En förförande, vacker föreställning om förbjuden kärlek. De vackraste kärleksberättelserna som berör allra mest har oftast en hel del svärta i sig. Handlingen utspelas 1911 då homosexuell kärlek var kriminell. Huvudpersonen Mikael är kvinna som klär sig som man och omgivningen tror att Mikael är man. En dag möter Mikael den unga kvinnan Ethel och blir stört-förälskad.
Feministbibiblioteket menar att novellen borde räknas till klassiker och skriver om novellen:
Ett sällsamt öde är en novell som ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.
En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.
Berättelsen framförs av en skådespelare på scen, Eddie Mio Larson. Ibland har Eddie Mio Larson är Mikael och berättar om mötet och relationen med Ethel som en monolog, ibland har Mikael dialog med en röst som kommer ur högtalaren. Det är så bedövande vackert och känslofullt gestaltat på scen med en drömlik scenbild med stora skynken på golvet.
I inledningen kommer Eddie Mio Larson krypande och kravlande fram. Scenbilden talar till mer än vår logik. Det är suggestivt, drömlikt, gränserna mellan handlingen i en novell och dåtid och nutid suddas ut. Det är magiskt och djupt engagerande. Eddie Mio Larson har en sådan fenomenal scennärvaro. Eddie Mio Larson är helt enkelt lysande på scen.
Berättelsen sorteras in under queerhistoriens litteratur men jag tycker den har en kärna som kan tala till alla. Den skildrar den omöjliga kärleken mellan två kvinnor under 1900-talats början i Sverige men visst går det att se paralleller med andra kärleksrelationer som kan möta stort motstånd i samhället, förr och kanske ibland idag också, beroende på var i världen det utspelas.
I föreställningen handlar det om kön men det finns många hinder för kärlek. Hinder som klass och kultur, nationalitet, religion, ålder, sjukdomar med mera. Det som gör en relation omöjlig kan bero på de murar omgivningen bygger upp men lika mycket vad vi människor har en förmåga att bygga upp inom själva.
Jag fantiserar lite själv kring berättelsen om Mikael och Ethel när jag strövar hem efter föreställningen och tänker att se skulle kunna ha en chans, om de hade både vågar och ville. Om de flyttade någonstans till ett annat land där ingen kände dem. Men det hade krävt att de hade det modet och klarade frigöra sig från alla de kände. Ett svårt steg förstås. Det är hoppfullt att världen i många länder ändrats så kärlek mellan två kvinnor inte längre är brottslig. Fast det finns många länder där det fortfarande är olagligt och straffbart. Tänk bara Iran, Saudiarabien och de regioner där Hamas och andra islamistiska grupper bestämmer. Kärleken är fortfarande inte fri i världen.
Jag ger stående ovationer till hela produktioner och skådespelaren, allt samverkar så väl och talar till mig på flera nivåer. Det är vackert, det är sorgligt, det är starkt, det är tankeväckande, det skickligt in i minsta detalj.