Teaterkritik

Cabaret på Stockholms stadsteater – stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande

20 september, 2015 by Rosemari Södergren

Cabaret
Musik John Kander · Sångtexter Fred Ebb
Baserad på pjäs av John Van Druten
Text Joe Masteroff
Berättelse Christopher Isherwood
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Mask Mihra Lindblom
Premiär 19 september på Stora scenen

Berättelsen talar till våra känslor och det ska till ett stenhårt hjärta för att inte bli berörd, både av den omöjliga kärlekshistorien mellan den unga författaren och cabaret-artisten och av alla människors olika sätt att vägra se vad som håller på att ske, där de gömmer undan problemen genom att hänge sig åt nöjeslivet och konsumtion. Berättelsen utspelar sig i Berlin under 1930-talet, under mellankrigstiden mellan första och andra världskriget.

Berättelsen är nog känd för många av oss. Filmen Cabaret med Liza Minelli har setts av många, både på bio, video, dvd och i olika tv-sändningar. Den unge författaren Clifford Bradshaw (han har i alla fall gett ut en bok så då kan han väl kalla sig författare) tar sig till Berlin under 1930-talet för att hitta inspiration till sin nästa bok. Han hamnar i ett utflippat Berlin där nattlivet vibrerar. Redan första kvällen hittar han till Kit Cat Club – tillhåll för artister, författare och konstnärer. Och där i strålkastarljuset går Sally Bowles upp på scenen för att sjunga. Sally Bowles, flickan med de gröna naglarna som gör vad som faller henne in. Nu riktar hon sin blick mot honom. Just mot honom.

Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas får absolut väl godkänt för sina insatser i rollerna som Clifford och Sally. Men den kärleksberättelse som vår allra allra högsta betyg och är helt mästerlig är de äldre paret hyresvärdinnan Fräulein Schneider och den judiske butiksägaren Herr Schultz. Lill Lindfors och Johan Rabaeus är storartade och jag vill krama om dem, skaka om dem och uppmana dem att fly. Men det går ju inte. Vi är alla fast i tiden. Då, tiden före andra världskriget, visste människorna inte vad som skulle ske.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp denna storartade berättelse ligger fokus på teaterkonsten – de flesta av rollerna görs av skådespelare som kan sjunga, som Albin Flinkas. Bara få av rollerna bärs upp av sångare, som Sarah Dawn Finer och Lill Lindfors.

Premiären fick stående ovationer och det tror jag beror på såväl skådespelarna och berättelsen och föreställningen i dess helhet med oerhört skickliga dansare och helt utflippade dansscener och en fantastisk stark scenografi tillsammans med ljussättningen där vi ser höga betongmurar till vänster och en stor röd ridå framför orkestern och röda fåtöljer för nattklubben. På sidorna utnyttjas balkongerna får att ge gestaltning åt hur ledande nazister under föreställningens gång växer i sin makt.

Och så förstås: mannen som bär hela föreställningen och som alltid är helt suverän: Robert Fux som Konferencieren.
– För mig är konferencieren en länk mellan dåtid och nutid som uppträder på kanten till en avgrund. En underjordisk gestalt som med showens och satirens hjälp pekar på hur snabbt ett samhälle kan raseras om dess medborgare förlorar tron på demokrati, öppenhet och medmänsklighet. Att få göra musikaldebut i en roll som ibland kommer brännande nära mitt eget livs erfarenheter känns verkligen stort och spännande, säger Robert Fux i ett pressmeddelande.

I samma pressmeddelande säger regissören Ronny Danielsson att han sätter upp Cabaret med inspiration från dagens Sverige.
– Likheterna mellan 30-talets Berlin och dagens Europa är dessvärre slående. Då var det ingen som kunde ana hur det skulle sluta. Cabaret är en påminnelse om att inte ta något för givet. Vi får inte glömma vilka mekanismer som möjliggjorde nazismen, andra världskriget och förintelsen. Hur skulle vi själva ta ställning om vårt liv stod på spel? säger Ronny Danielsson.

Den prisbelönta musikalen Cabaret om Weimarrepublikens Berlin före nazisternas maktövertag bygger på Christopher Isherwoods klassiker ”Goodbye to Berlin” (1939). Musikalen hade premiär i New York 1966. 1972 gjordes den legendariska och flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Cabaret med Liza Minelli som Sally Bowles. Ronny Danielsson har satt upp Cabaret flera gånger tidigare men menar att det aldrig känts mer angeläget än nu att berätta denna historia.

Cabaret i den här uppsättningen är i allra högsta grad sevärd och även om den har starka paralleller till vår tid är den samtidigt underhållande och färgstark – och det finns helt klart de som kan se den och applådera och gå därifrån utan att begripa vad som står för dörren i vårt samhälle. Precis som människor kunde då. Det är livet och om föreställningen gjordes ännu tydligare skulle den troligen förlora sitt konstnärliga värde. Den är stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande.

I rollerna:
Sally Bowles Sarah Dawn Finer
Konferencieren Robert Fux
Clifford Bradshaw Albin Flinkas
Fräulein Schneider Lill Lindfors
Herr Schultz Johan Rabaeus
Ernst Ludwig Philip Zandén
Fräulein Kost Maja Rung
Max Lars Bethke
Pojken Elliott Boqvist/Arvid Roos/Vilhelm Siljeholm
Artisterna på Kit-Kat-Klubben:
Dansare Tony James-Andersson
Dansare David Dalmo
Dansare Martin Redhe Nord
Dansare Hanna Carlbrand
Dansare Niklas Löjdmark Chressman
Dansare Paula Santa Eufemia
Dansare Elin J. Kortesalmi
Dansare Lisette Pagler
Dansare * Mira Andersson
Dansare * Anna-Hanna Rosengren
Kapellmästare/musiker Joakim Hallin
Musiker Jan Levander
Musiker Dan Strömkvist
Musiker Johan Granström
Musiker Mats Äleklint
Musiker Elin Andersson

* Praktikanter från Högskolan, Scen & Musik Gbrg
Foto: Petra Hellberg

Astrov på teater Giljotin – fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt

19 september, 2015 by Lotta Altner

Astrov (från Tjechov)
Regi: Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Animation/Projektion: Lena Rammi
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Rikard Borggård
Producent: Maria Johansson
Skådespelare: Josef Säterhagen
Föreställning som recenseras: 18 september på teater Giljotin

På en jordig scen med smuts och mull, får vi gå till botten med en av Tjechovs grundkaraktärer i Doktor Vanja. Det är läkaren Astrov som inte är vid sina sinnens fulla bruk, ”På 10 år har jag blivit en helt annan människa”. Det underlättar således att man kan den ryska dramatikerns verk för att helt och fullt förstå enaktaren och monologen på scen. Många av de typiska dragen i Astor och problematiken är direkt hämtat från Doktor Vanja. Dock är det inte en total nödvändighet att man vet den bakgrunden och det gör ju att manuset ger utrymme för att publiken ska bli mer nyfiken på att ta reda på mer om just denna doktor efter föreställningen. Varken Tjechov gick, eller föreställningen går i täten för att sondmata publik med enkelheter och det är du själv som måste komma med dina egna svar på moraliska dilemman.

Ganska omgående känner man ångesten och eländet han får utstå på fältsjukhuset. Det är blod, sår och död, som man på en gång känner av. Astrov jobbar dessutom för mycket och inser att det inte alls är konstigt om han förlorar förståndet när som helst. Han försöker rädda liv och kan inte ens säga nej till någon trots att han jobbat för många timmar i sträck och är olämplig som läkare. Vem vet, kanske har han också haft ihjäl någon på grund av det. Ändå måste han jobba vidare, för det finns ingen annan.

Fältarbeten har ett pris för de människor som vill göra en insatts. Självklart är det en gåva å ena sidan, men om man inte får hjälp och stöd, kan man också gå sönder, ”…det finns följder, av att ge sig in i kampen… Hur lever man ut det hemska man sett…”. Stackars Astrov plågas också av sitt alkoholmissbruk och den ensamhet som ett för kravfullt, gränslöshet och tufft arbete medför.

Att gestalta en människas sexuella frustration i ensamheten, kräver en kraftig finess för att inte en publik ska känna sig för obekväma. I den här föreställningen var Astrovs onani på gränsen till att bli för mycket. Kanske var de också kombinationen av porrtidningar, vulgära könsord, intima stönanden och det faktum att jag satt bredvid en äldre dam med finess, som gjorde min situation något ansträngd. Dock kändes det som att syftet var mer att chocka än att påvisa sexuell frustration hos en ensam, men sexuellt attraktiv man. Inte heller publiken kan ju … ”vara likgiltig för skönhet …” men hade gärna sett en annan scenisk lösning.

Jag undrar om Astrov någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till sig själv. Finns det ens en möjlighet för honom att glömma och gå vidare? Man hoppas det, för Astrov förtjänar riktig kärlek och en ny tro på tillvaron. Han behöver få tro på nyfödandet och att vi ska bli bättre på att ta hand om vår jord.

Det är fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt, och fann så många olika känslouttryck för samma grundkänsla. Jag lider med honom att salen inte ens är fylld till hälften av publik. Uppsättningen förtjänar fulla hus. Min önskan är att han framöver kan få lite mer draghjälp, för annars är det ett teatralt maraton han behöver göra själv på scen den närmaste tiden.

Här kan du läsa mer om Onkel Vanja, i wikipedia.

Otroligt genomarbetad och slagfärdig feministshow – Slå pattarna i taket på Folkteatern i Göteborg

18 september, 2015 by Mats Hallberg

Slå pattarna i taket
Av: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Kompositör/musik: Tiffany Kronlöf och Thom Gisslén
Scenografi & kostym: Daniel Åkerström Steen
Ljusdesign: Moa Viltok (från Folkteatern)
Mask: Daniela Krestelica
Urpremiär: 17 september 2015 på Folkteatern Göteborg

2013 såg jag Men det skulle ni aldrig våga och i fjol recenserades för Kulturbloggen succén Gruppen kartlägger den svenska teatern. I dessa gästspel på Folkteatern var Bianca Kronlöf en central figur. I satirserien Full patte på SVT flow sammanstrålade hon med sin två år yngre syster Tiffany. Deras sprillans nya cabaret är i vanlig ordning producerad av Riksteatern. Till sitt innehåll har den ovanligt mycket sång och musik i sig. Med på scen finns en trio under ledning av gitarristen Thom Gisslén, en trio som också medverkar i ett antal sketcher.

För den som händelsevis har missat systrarna, bör betonas att de har väldiga anspråk, vet hur man gör avtryck. Minst sagt intensivt kroppsspråk, forcerade skrikiga röster, fulländad behärskning av coola poser, sanslösa hypersnabba texter och oemotståndlig energi. Listan på vilka uttryck deras estetik tar sig kan göras lång. Man ber inte precis om ursäkt för sin existens och sina åsikter, tvärtom. Själva poängen är att ösa på i maxfart, även om det samtidigt handlar om att skapa vi-känsla. Snappade efteråt upp att en ganska ung kvinna ur publiken kände sig både överkörd och lycklig. Systrarnas explosiva humor döljer inte på något sätt deras motor, vreden över orättvisor. Man vill beröra, bejaka och bekräfta, vilket lyckas dem utomordentligt väl.

Musiken är tung och larmig, rytmisk och emellanåt lite gnisslig. Knappast någon slump att Gisslén är anlitad som kompositör då han tidigare samarbetet med Tiffany, en artist som mest ägnat sig åt rapp och reggaeliknande tongångar. Med sig har kompositören Jonas Pomo på klaviatur/ bas och trummisen med artistnamnet Neva Deelay. Jag gillar denna inramning, fast det jag tar med mig är Bianca & Tiffanys röster och rörelsemönster, sångerna och budskapet. Ska noteras att systrarna gör mycket goda insatser när de rappar och sjunger. Låttexterna görs extra tillgängliga genom att de för det mesta visas på en skärm.

Ibland förenklar de och hårdvinklar, men att här invända mot påståenden och polemik känns totalt fel. Båda besitter en enorm humanistisk urkraft, vilket gör dem super-angelägna i samtidsdebatten. Förtjusningen i upprepningar och överdrifter är påtaglig. De svingar bland begrepp som ”ta det som en man”, politisk korrekt” , ”vit kränkt man” , och ”omvänd rasism”. Bianca är precis så omåttlig och frenetisk i sitt överspel som förväntat, vare sig målbilden är att ta sig till toppen av Afrikas högsta berg eller att ragga på krogen för att begära tillfredställelse. Att de båda 80-talisterna fortfarande är så fixerade vid att vara sexuellt explicita och att se orgasm som en mänsklig rättighet, förvånar mig en smula. Monologen, sången och interagerandet med den fullsatta salongen när två fingrar i luften fungerade som erotisk bejakelseprocess, var en definitiv höjdpunkt enligt mig och andra.

Eftersom uppsättningen är rubricerad som cabaret går 1 ½ timme snabbt. Klädbytena är många, liksom skiftningarna av ämnen och känslolägen. Bestående intrycket är att här gick det undan utan att spara på effekter. Biancas You tube -karaktär Snubben med sin halvfåniga mustasch och mössa, passar perfekt som utfyllnad i väntan på nästa tablå. Med sina förnumstiga kommentarer där inte lyckas upprätthålla fasaden av att vara medveten blir han oerhört komisk. Det är antagligen förlösande för den övervägande kvinnliga publiken att få skratta åt hans klantiga formuleringar, även jag har roligt. Ska kanske inte avslöja en annat framgångsrecept. Jag tänker på finalnumrets utformning. Vill bara antyda att det var ett smart grepp att positionera oss betraktare.

Systrarna med sina pådrivande musiker ska ut på turné efter att ha levererat Slå pattarna i taket till göteborgarna. Det var här i stan som Bianca för fyra år sedan examinerades från Teaterhögskolan Deras show får inte missas av alla vidynta själar som är sugna på en happening med patos. Ni tjejer vars drivkraft är att inte bara hänga med utan rent av vilja ta täten, ni blir stärkta av att underhållas och upplysas av två scenpersonligheter som skulle kunna utgöra förebilder. Vi andra, i mitt fall ”halvintellektuel”l man 55+, är tacksamma för att få tittat på och tittat in i en värld som har vissa beröringspunkter med våra liv.

Medverkande: Bianca Kronlöf, Tiffany Kronlöf
Musiker: Thom Gisslén, Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay), Jonas Pomo

Ladykillers på Oscarsteatern – rolig och varm föreställning som bärs av skådespelarnas komiska talang

17 september, 2015 by Rosemari Södergren

lady_MB-3217

Ladykillers
Översättning Edward af Sillén
Reg Emma Bucht
Premiär på Oscarsteatern 16 september 2015

Ladykillers på Oscarsteatern är en rolig och lättsam komedi som fungerar mycket bra, tack vare att varenda en av skådespelarna är perfekt i sin roll. Huvudrollen som den gamla, lätt förvirrade damen Mrs Wilberforce gör Suzanne Reuter. Hon får applåder direkt när hon stapplar in på scen, sminkad och till ett kvinna i åttioårsåldern, med sned rygg och vitt hår. Hon äger scenen som Mrs Wilberforce och visar än en gång att hon är en av våra skickligaste svenska komiker.

Föreställningen är helt beroende av att skådespelarna är bra. Det är den typ av kategori där karaktärerna är något överdrivna, vilket kräver sin skådespelare. Det måste vara rätt tajming mellan karaktärerna och de får inte spela över, då blir det lätt löjeväckande. Gänget Suzanne Reuter, Johan Rheborg, Jonas Karlsson, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson klarar utmaningen galant. Det är väl någon enstaka gång som tajming inte är helt rätt och något blir överdrivet, men det gör inget för helheten. Var och en måste vara direkt handplockad för sin roll, de passar alla så perfekt för sina olika karaktärer. Johan Rheborg som den väldigt snälla majoren som gärna går i klänning, Shebly Niavarani som den mer hårdhudade gangstens (åtminstone på ytan), Leif Andrée som den inte särskilt smarte Mr Lawson, Jonas Karlsson som den vältalande professor Marcus som gör allt med stil också när det går åt skogen och Jacob Nordenson som den fyrkantige polismannen.

Ladykillers är ursprungligen en brittisk film från 1955 med Alec Guiness och Peter Sellers i huvudrollerna. Den blev sen omgjord i ny filmversion 2004 av Ethan och Joel Coen med Tom Hanks i rollen som professor Marcus och handlingen förlades till den amerikanska södern. Teaterversionen kom först 2011 och hade premiär på Liverpool Playhouse Theatre.

I regi av Emma Bucht är det en varm skrattfest där en äldre dam får vara något av föreställningens hjälte. Handlingen kretsar kring Mrs Wilberforce som bor ensam i London och vill hyra ut ett rum och får en professor Marcus som hyresgäst. I själva verket är professorn ledare för ett gäng bankrånare som planerar ett rån mot en värdetransport. Det blir förvecklingar och inget går som man väntar sig.

Den är helt enkelt jätterolig men bygger helt på att skådespelarna är så bra. Spelet bygger på en slags överdriven spelstil där alla karaktärer är lätta att skratta åt.

Jag skrattade gott och gick hem med lätta steg, även om föreställningen inte tar itu med de stora existentiella frågorna eller lär mig så mycket nytt om att vara människa och inte direkt är någon trovärdig historia. Fast på sätt och vis säger den ändå en del av hur människor är, hur män behandlar äldre kvinnor och hur polisen kan agera.

Den är överraskande och tar en del oväntade spår – och faktiskt finns det en liten fråga i slutet som vi inte får bestämt svar på utan måste fundera på själva. Det är bra. Är allt planerat från början – eller är det ren slump?

lady_MB-2898

Tankar efter premiären av Beckomberga på Elverket, Dramaten

13 september, 2015 by Lotta Altner

Beckomberga
Av Sara Stridsberg
Regi Annika Silkeberg
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Nina Sandström
Peruk och mask Lena Strandmark
Musik Fredrik Arsæus Nauckhoff
Premiärföreställning på Elverket, Dramaten 12 september 2015

Föreställningen är redan igång när vi stiger in i lokalen på Elverket. Utan förberedelse kastas vi in i mentalsjukhusets uppluckring och nedläggning. Kanske skulle man kunna tro att alla tidigare inlagda nu kommer att jubla av glädje när de vid stängningsdags har möjlighet att lämna platsen. De kan nu ta bussen därifrån som går varje halvtimme.

Scenen har en lugn grön bakgrund som skulle kunna få vilken orolig själ som helst att sova bättre om nätterna. Men det är inte en avdelning av lugna och trygga patienter vi får möta. Det är trasiga människor som gör sig själva och andra mycket illa. De flyttbara glasvägarna mellan dem på scenen ger mig sken av dess avskildhet, instängdhet och vår oförmåga att kunna mötas på samma planhalva. Verkligheten blir aldrig densamma för någon. Vi ser varandra genom oslipat glass där skuggor och färger bryts med skilda linser.

Det är så lätt att till en början tycka synd om dem; mannen som suttit inne i över 60 år och som inga andra vänner har utanför, kvinnan som blev övergiven av sin man och ”tappade” förståndet eller mannen som försökte ta livet av sig för att han inte tyckte han hade något att leva för. Inledningsvis faller man lätt in i denna förenkling av verkligheten. Man tänker också ”stackars satar” och skönt att det inte skulle kunna hända mig. Men när du ser deras anhöriga och hör deras berättelser p.g.a. dessa patienter, så ser man deras utsatthet, fallenhet och lidande som både kan födas och ärvas. Det innebär att det hade kunnat vara du eller jag som hamnade på den där avdelningen. Psykisk hälsa är ett förfärligt lotteri, där ens psyke lever i en roulett.

I uppsättningen visar man b.l.a. på barnets enorma utsatthet när en förälder slutar vara förälder och tar sitt ansvar för det. Den unge slår nästan knut på sig själv för att pappans ska ge henne den faderskärlek som hon så desperat längtar efter. Hennes strävan blir självdestruktiv för att få någon typ av uppmärksamhet. Detsamma gäller i all den tvåsamhet som inte är jämbördig, där den ena utnyttjas och drivkraften enbart blir den andre.
Jag tycker nog att det fanns scener som man skulle ha kunnat ta bort. Vissa repliker som inte var tillräckligt nödvändiga för handlingen. Föreställningen höll inte ett tillräckligt högt tempo för att kunna trollbinda publiken i tre timmar. En del av berättandet kändes också likartat eller oviktigt i sammanhangen. Eftersom det var så många skådespelare på scenen kanske man hade kunnat välja bort någons berättelse, utan att för den skull förlorat stämning. Dessutom var många utgångspunkter för det dramatiska berättandet liknande, vilket gjorde att det med tiden förlorade viktig kraft.

Det mest fantastiska med föreställningen var att det trots allt elände och besvärliga öden för intagna och dess närstående, levereades en hel del bitande humor. Mitt i all sorg kunde de mentalt instabila ibland leverera helt träffsäkra kommentarer och ge varandra en och annan satirisk gliring. Dessa få, men regelbundna tragikomiska inslag var bärande och ledde till att man inte gick därifrån med ett sorgligt leende på läpparna.

Det som slår mig mest efter föreställningen, är det faktum hur svårt det är att mötas och skiljas med sina närstående, när man inte kan finna vägar för att förstå varandra på något sätt. När kommunikationen aldrig blir genuin och äkta. Vi har ju ibland helt skilda världsuppfattningar, behov och drivkrafter. Det gör ont när man bultar på dörren, men aldrig släpps in. Dessutom är det ju så, att hur mycket kan våra närstående kräva att vi ska bära upp dem i deras eventuella tillstånd!? Vad gör du när du står inför faktum att deras liv kräver så mycket att du kommer att ätas upp. För det finns verkligen människor som ”inte vet vad det betyder att bli frisk” och som gärna vill vara huvudrollsinnehavare i allas liv. Tänker du nöja dig med att vara statist i ditt eget liv!?

Medverkande
Emma Broomé, Danilo Bejarano, Rebecka Hemse, Alexandra Drotz Ruhn, Anna-Lena Hemström, Reuben Sallmander, Inga-Lill Andersson, Rolf Skoglund, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Jan Waldekranz, Magnus Ehrner

Foto: Roger Stenberg

Teaterkritik

Footer

Om oss