Teaterkritik

Inneboende på Stockholms stadsteater – ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå?

6 november, 2015 by Lotta Altner

Inneboende
Konstnärlig ledare Anders Carlsson
Koreografi Andriana Seecker
Scenografi och kostym Linnea Carlsson
Kompositör Stefan Rausfält
Kompositör Andreas Catjar
Teoretisk konsult Ervik Cejvan
Teater institutet på Kilen, Stockholms stadsteater den 4 oktober 2015

Det är något som gå sönder i en när man mitt under en föreställning måste lämna lokalen, för att man av olika anledningar inte klarar av att vara kvar. Man lämnar lokalen trots att man känner ett svek mot de skådespelare som står på teaterscenen den här kvällen och försöker göra ett jobb. Trots att man vet att de borde tro på det de gör, var jag för första gången på flera år tvungen att gå därifrån. Det gick inte att var kvar. Jag försökte, men jag var tvungen att gå efter 45 minuter (hel speltid var 1 timme och 40 minuter, utan paus). Jag stod helt enkelt inte ut.

Föreställningens ljudnivåer var under första halva olidlig för öronen och psyket. Det var alldeles för höga ljud med jämna mellanrum, många för monotona ljud som påminner om ljud man använder för att hjärntvätta människor och sedan återkommande ord/ljud/ rörelser som inte direkt fyllde någon mening. Jag säger som en 5-årig sa till mig en gång, ”måste det vara konstigt, för att vara konst!?”. Mitt svar nu blev som då om än för vuxna öron ” Nej och falsk marknadsföring vinner man inte på i längden”. Någonstans kändes alltihop som ett kvasiintellektuellt verk på pretentiös nivå. Trodde de verkligen på det här själva, eller försökte de enbart göra något så konstig så att vi skulle tro att det var konst!?

Att karaktärerna på scen hade någon typ av inbundenhet och psykisk instabilitet tog det enbart några minuter att förstå. Den vrede och skrik på samhällets ansvar kan väl i någon form av en förlängd arm då sträcka sig till att samhället och våra föräldrar/mödrar är ansvariga för den psykiska hälsa vi utvecklar. De tre karaktärerna gick i samma mönster och det verkade helt klart som om de var fast i sina egna världar av vrede, psyke eller fysik. Två satt fast i varsitt rum och den tredje kom på besök och gjorde samma sak där varje gång
.
Jobbigast av allt att se under kvällen, var den överviktiga kvinna som presenterades. Den scenkostymen var mycket verklighetstrogen gjord, där valkar, svullnader och celluliter fick spela fritt. Det smärtade oerhört att se hur hon fick kämpa sig ur sängen. Jag förstod dock inte syftet med att man behövde återge henne helt utan underbyxor. Väldigt få kvinnor går omkring med liten tröja men inga byxor. Kanske ville man påpeka hur klibbig den ”livmoderliga omfamningen” skulle kunna vara? Vilket antyddes i programmet var en av syftena med uppsättninge. Det kändes dock utstuderande, avslöjande och utmanande på ett elakt vis. Visst ligger det en unik tanke i att livmodern inte är den varma och vackra plats vi alla kommer ifrån. Dock fanns det ingen logik i varför det skulle vara så att hela vår biologi är en vidrig plats att växa upp i.

Den fjättrade Prometheus – scenkonst med betoning på konst

25 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Den fjättrade Prometheus
Av Aischylor
Översättning Jan Stolpe och Lars-Håkan Svensson
Regi, bearbetning och scenografi Karl Dunér
Peruk och mask Lena Strandmark
Kostym Helle Carlsson
Ljus Jenny André
Premiär 24 oktober 2015, Elverket, Dramaten

När regissören Karl Dunér tar sig an det 2.500 år gamla grekiska dramat Den fjättrade Prometheus blir det scenkonst med stor betong på konst. Karl Dunér är en regissör som är verksam inom teater, opera och bildkonst. Den trefaldiga grunden han står på märks i allra högsta grad i uppsättningen av ”Den fjättrade Prometheus” som talar till flera sinnen och där scenbilderna är som konstverk i sig som berättar något för oss på flera plan. Det är snyggt, elegant, starkt, vackert och berörande.

Prometheus tillhörde gudarnas familj men gav ljus åt människorna, han gav dem hopp och ett bättre liv genom att han gav dem elden. Gudarnas och världens härskare Zeus blev rasande och gav Prometheus ett grymt straff. Det kostar att hjälpa de utsatta, att utmana den rådande makten. Prometheus blev fastkedjad för evigt vid en klippa vid ett brant stup. Så kallade vänner till honom kom för att hjälpa honom. Hjälpen bestod i att de försökte övertala honom att böja sig för Zeus. Ja det känner vi väl igen? Att böja sig för makten är väl ett bekvämt sätt att slippa plågor och kval? Det är jobbigare att stå emot och kämpa.

Prometheus är ett grekiskt drama skrivet för 2.500 år sedan av Aischylos. Ändå går det lätt att se att människan är likadan idag som då. Ändå görs det inte övertydligt. Karl Dunér kanske inte ens har som huvudsyfte att få oss att dra paralleller till dagens värld. Det är skönt, han lämnar över tolkningen åt oss. Det är befriande efter att på senare tid sett så många teaterföreställningar där klassiker förs över till vår tid och vi får tolkningen av dramat i vår tid alltför övertydligt. Som om många regissörer inte litar på teaterbesökarna, att vi själva kan dra slutsatser till våra liv och vårt samhälle idag.

Musiken är en annan viktig pelare som bygger upp föreställningens helhet. Musiken är från Schubert och en rad av Schuberts sånger får nya ord från Aischylos drama. Musiken framförs av en tolvsträngad harpa, en orgel med tolv pipor och ett sjävspelande piano. Det är som om Schuberts musik var skriven till detta grekiska drama. Dramat passar perfekt ihop med musiken.

Forskningen tror att ”Den fjättrade Prometheus” är den andra pjäsen i en trilogi. De övriga två har inte hittats i sin helhet. Regissören har valt att låta oss få de små ord och korta meningar framförda som hittats till ingångspjäsen och avslutningspjäsen. De är fascinerande att få bara korta delar framförda och vår egen fantasi får ta vid. Det är ju en bild, eller metafor, för vad teater eller för den delen all konst och kultur egentligen är. Vi får alltid bara ett liten axplock från vad någon försökt förmedla.

Några dagar före den här premiären hade Dramaten premiär på stora scenen på Mattias Anderssons version av Dostojevkijs ”Idioten”. En ovanligt stor andel av den premiärpubliken var ungdomar i gymnasieåldern. Mattias Andersson har i många år lockat en ung publik till sina uppsättningar på Göteborgs scener. ”Den fjättrade Prometheus” hade ju en helt annan medelålder på sin publik där jag bland annat såg många kända kulturpersonligheter. Först tänkte jag att ”Den fjättrade Prometheus” inte är den bästa föreställningen för att locka ungdomar, att dess målgrupp mer är den teatervana personen. När jag tänkt något varv till på föreställningen har jag ändrat mig. Eftersom scenbilderna är en viktig del i vad föreställningen säger kan den mycket väl tala till unga vuxna. Absolut. Att den intresserar en publik som kan sin teater- och litteraturhistoria är en sak, men den kan mycket väl tala till den som inte kan den grekiska teaterhistorien.

En viktig pelare som föreställningen vilar på är skådespelarna, där regissören har gjort rollbesättning som passar perfekt. Torkel Peterson som en evige upprorsmakaren Prometheus talar med hela kroppen, med miner, kroppspråk, rösten och sången. Lotta Tejle är körledare och går in i flera andra roller liksom övriga ensemblen Elin Klinga, Hans Klinga och Anna Björk. De är samspelta som få på en premiär.

Aischylos tragedi ”Den fjättrade Prometheus” skrevs för mer än 2.500 år sedan och den sätts inte så ofta upp. Det lär vara första gången den sätts upp på Dramaten. I Karl Dunérs regi blir den ett konstverk och en tragedi med en hel del underfundig komedi inblandad. Dunér säger själv inför premiären i ett pressmeddelande:

– Prometheus är guden som trotsar gudarna, både stolt hjälte och ilsken outsider. Han gör sin resa till oss från de gamla grekerna, och fortsätter att locka och irritera, charma och provocera, säger Karl Dunér.

Körledarinnan/ Kör Lotta Tejle
Våld/ Io/ Herakles/ Kör Anna Björk
Hefaistos/ Okeanus/ Kör Hans Klinga
Makt/ Hermes/ Kör Elin Klinga
Prometheus Torkel Petersson

Machinal på Göteborgs Stadsteater: Skickligt ensemblespel i genusinriktad tragedi

25 oktober, 2015 by Mats Hallberg

Machinal
Av Sophie Treadwell
Översättning Nils Gredeby
Regi Sisela Lindblom
Scenografi och kostym Kajsa Hilton-Brown
Mask Ingela Collin
Ljus Max Mitle
Ljud Karin Bloch-Jörgensen ch Frej Obenius
Koreografi Dag Andersson
Dramaturg Joel Nordström
Premiär på Göteborgs stadsteater 23 oktober 2015

Ska kanske utfärda en varning. Recensionen kommer stundtals kretsa kring döden. Till att börja med skedde premiären en dag efter det ofattbara rasistdådet på skola i Trollhättan. Personligen sörjer jag en god och kär arbetskamrat som snart begravs.

Machinal (franskt uttal) är baserad på ett mycket omtalat och omskrivet rättsfall från USA. Ruth Snyder blev 1927 den första kvinnan att avrättas i elektriska stolen. Hon erkände att hon och hennes älskare mördat maken, en make som påstod sig ha äganderätten till henne. Journalisten och sedermera dramatikern/ författaren Sophie Treadwell skrev pjäsen efter att följt rättegången. Denna normkritiska historia har kommit att bli en Broadwaysuccé, märk väl utan att ha omstöpts till musikal. Sisela Lindblom har en bakgrund som författare – drog igång den beryktade debatten om handväskor för några år sedan – och van dramaturg. Denna gång basar hon över uppsättningen, är en målmedveten regissör som lyckas väl med att iscensätta en epok och ett sorgligt öde. Ytterligare en betydelsefull post har en kvinna som ansvarig. Kajsa Hilton-Brown har hand om scenografi och kostym. Hon låter vridscenen verkligen gå på högvarv och har lagt mycket möda på tidsenliga kläder och huvudbonader.

Jag går på röda mattan, välkomas av teaterns VD och kan slå mig ner på salongens bästa plats. När ridån går upp kastas vi in i ett storstadspulserande jäktigt kontorslandskap. Sen ankomst påverkar inte chefens inställning till pjäsens huvudroll. Hon får stenografera för vicedirektören (Mats Blomgren) på hans rum. Omgående friar den stresstålige chefen till Ruth. Hon är definitivt inte förälskad, men smickrad över att bli sedd. Efter att ha vädrat sin tvekan inför mamma (Victoria Olmarker), bestämmer hon sig för att en fullvärdig kvinna bör ingå äktenskap. Vidare tryggar hon på så vis försöjningen för sig och sin bittra mamma. Om fadern vet vi intet. Maken försöker kontrollera sin tystlåtna fru , kräver tillgång till hennes kropp.

I en tragikomisk scen på hotellrum under bröllopsresa- en vanligt förekommande ”incident” i psykologiska dramer – blir vi varse att både omständigheterna och Ruths natur omintetgör en lyckad utgång. Ska betonas att männen i Machinal tar sig otillbörliga friheter, ägnar sig åt att antasta det underordnade könet. Ett steg till mot mot undergången är den förlossningspsykos Ruth drabbas av. Caroline Söderströms gestaltning visar att hennes rollfigur är i aktuv behov av hjälp. Hon vägrar foga sig, vill ut ur sin instängda bubbla där hon riskerar att kvävas. Men fram tills hon på lönnkrog sammanstrålar med en gangster (Rasmus Lindgren), förblir längtan oartikulerad. Jag kan inte undgå att jämföra med bioaktuella Ingrid Bergman, vars förverkligande av drömmar var en total kontrast till denna desperata mörderska. Att något fatalt och destruktivt ska inträffa, för någon som personifierar döden i livet, blir alldeles självklart för publiken. Men jag anser att man överbetonat den tidens normer och förtryck, på bekostnad av Ruths leda och trasiga själ.

Jag vill slå ett slag för birollerna och flera oerhört raffinerade scener. Dag Malmberg är både sopgubbe, auktoritär läkare och påstridig advokat. Det är lätt att gilla hans agerande. Praktikanterna Stina Nordberg och Pia Ternström ligger i med bravur för att skildra diverse figurer. Lika positivt blir omdömet om praktikanten Alex Jubell och John Lalér, vars idoga arbetsinsatser är alldeles lysande utförda. Scenerna i kontors- och krogmiljö , som vid ett par tillfällen skiftar till dansnummer, är otroligt rappt utförda. Allt klaffar och synkar perfekt! En bit in i första akten, fick jag ingivelsen att Machinal är utan defekter, ett verk med exakt precision som bara sköljer över åskådarna. Efter hand reviderar jag uppfattningen något. Har problem med att sätta fingret på varför jag också blir konfys. För mig stannade känslan av att ha upplevt något konstigt kvar efteråt. Kan ju vara tecken på att det är en mångbottnad historia vars märkvärdiga människoöde förmår fascinera. Sedan tillkommer förstås den välgörande tematiken kring strukturer och hur långt vi har kvar till målet jämställdhet överallt mellan könen.

Vad anser jag om de fyra som listas överst i det fylliga programmet? Caroline Söderström kommer jag ihåg från Satanisterna, Crime scenes och inte minst Att begära tre systrar. Visst hade jag funderingar på att ha med henne i rubriken. Söderströms bleka hudfärg har inte någon motsvarighet i hennes agerande. Tvärtom, är hon fantastisk på att måla med hela palettens skiftningar. Förtvivlan och vilestyrka, bräcklighet och villrådighet är drag hon är enastående duktig på att ta fram. Dödsskräcken inifrån och ut i finalen är en av de starkaste enskilda bedrifter jag skådat på länge.

Mats Blomgren minns jag från Den perfekta kyssen på Angereds Teater och Vägen hem på Backa teater förutom en del teveroller. Han är precis så avmätt exakt och distanserad som förväntat. Kan sin roll på pricken, men fast jag brukar uppskatta vad han gör, är detta inte någon prestation som påtagligt sticker ut. Rasmus Lindgren, känd från film och teve, gör den farlige kriminelle älskaren. Hans intima scen med Söderström är välspelad och fångar på kornet belägenheten för två vinddrivna existenser. Victoria Olmarker har jag sett mycket av på Stadsteaterns scener. Tidigare i år var hon formidabel i monologen Ingenbarnsland. Hon är inte med mycket i Machinal, fast tidigt in i berättelsen levererar hon en gastkramande uppgörelse med sin dotter, en dotter som nog alltid haft trasslig relation med en missnöjd mamma som inte kan lyssna. Måste avslöja att trots mina lovord, är jag osäker på om detta räcker för att det ska bli succé. Å ena sidan modigt att inte importera någon med stjärnkvaitet, å andra sidan önskar jag mig sådana som Lena Endre och Michael Nyqvist i de bärande rollerna.

Skådespelare
Mats Blomgren, Alex Jubell, John Lalér, Rasmus Lindgren, Dag Malmberg, Stina Nordberg, Victoria Olmarker, Emilie Strandberg, Victor Ståhl Segerhagen, Caroline Söderström och Pia Ternström
Statister
Johanna Lundaahl och Maja Mogren

Trailer för Machinal from Göteborgs Stadsteater on Vimeo.

En fröjdefull jul på Stockholms stadsteater – ett väl utfört mord på den glittriga julen

24 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

En fröjdefull jul
Av Alan Ayckbourn
Översättning Göran O Eriksson
Regi Jonna Nordenskiöld
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus William Wenner
Mask Patricia Svajger

”En fröjdefull jul” tar verkligen död på den glittriga, kommersialiserade formen av familjehögtiden som kallas jul. En familj och några vänner samlas för att fira jul tillsammans – och vi möts av en överdriven ytli julstämning redan i foajén där vi blir bjudna på glögg och extra söta pepparkakor av utklädd personal och inne i salongen tas vi emot av en scen där det blinkar och glittrar och lyser som i den värsta amerikanska julfilmen.

Den brittiske dramatikern Alan Ayckbourn är ofta omtalad som den mest spelade brittiske dramatikern efter William Shakespeare och har skrivit mer än 70 pjäser. Han har hunnit bli adlad och kan numera tilltalas med Sir. Hans pjäser är ofta komedier, men det handlar inte om buskis utan det är som i ”En fröjdefull jul” träffsäkra beskrivningar av människor och deras relationer, kanske något överdrivna för att fungera på scen men alltid med mycket vi känner igen från oss själva eller människor vi träffat eller känner.

I ”En fröjdefull jul” samlas vännerna och familjen hos Nils (spelas av Henrik Norlén) och Bea (spela av Vanna Rosenberg). Nils syster Philippa är där med sin man som prompt ska spela en dockteater för barnen under jul, en föreställning som alla, både barn och vuxna, avskyr. Beas syster Rakel är där. Rakel som är i övre trettioårsåldern är inte den sexiga typen av kvinna och har haft svårt att hitta någon bra man, nu har hon nyligen börjat träffa en ung författare, Carl, som kommer för att fira jul med dem. En författare är en spännande figur och drar till sig framför allt de julfirande kvinnornas intresse. Beas och Rakels gamla pappa är också på plats, spelad av säkra komediskådespelaren Björn Gustafsson.

Under ytan vibrerar det av massor av oförlösta konflikter. Det är som livet ofta är, människor vågar aldrig riktigt ta itu med vad som irriterar dem, var som hindrar dem att leva. Liv Mjönes är helt underbar som Pia, höggravid med sitt fjärde barn tillsammans med sin man Erik, som mest är en förvuxen pojke som går omkring som en hund efter sin idol Nils. Pia som gör allt för att hålla ihop familjen och julfirandet och är bara en millimeter från att bryta ihop. Jag tror många av oss har träffat dessa duktiga unga kvinnor som fastnat i livet. Emil Almén är helt träffsäker i rollen som hennes man Erik, som inte vuxit upp än, som helst flyr sitt ansvar genom att hålla sig till den beundransvärde och lyckade Nils, som i sin tur helst flyr från sina problem genom att skruva och lösa någon teknisk fråga.

Föreställningen består av ett uppbåd av duktiga skådespelare. Björn Gustafsson äger scenen när han är med, förstås. Han har en säker utstrålning och fungerar perfekt i komedier som denna. De två grabbarna Nils och Erik är också helt rätt i sina roller.

Det är en rolig föreställning och jag skrattade en hel del fast det också var sorgligt och tragiskt i grunden, detta liv så fast i ytlighetens fängelse. Visst är en del scener lite för tydliga och förutsägbara, som den plågsamma dockteaterföreställningen – men tiden gick fort och någon träsmak av att sitta i salongen fick nog ingen i publiken. Den är rolig och den är tankeväckande även om det inte är en föreställning jag kommer att minnas i åratal efteråt. Men allt behöver inte vara världsförändrande. Det som händer på scen är sådant som vuxna kan känna igen. Så jag vill dock avråda från att se den som en familjeföreställning, jag tror inte de mindre barnen får ut så mycket av föreställningen.

Flera julsånger ingår i föreställningen och texten visas upptill – det är upplagt för allsång och en del ur premiärpubliken sjunger också med. Fast det är knappast tänkt som en mysig julig allsångskväll. De sånger som är utvalda är i stort sett de mest glittriga och fåniga julsångerna och textremsan är som den allra smaklösaste julannonsen. Det är sånger som ”Jag såg mamma kyssa tomten”, ”Bjällerklang” och ”Jingeling, tingeling” – i mina öron de mer ytliga julsångerna.

Regissör är Jonna Nordenskiöld som bland annat tidigare satt upp ”From Sammy with Love”.

Det jag kände visst obehag inför är all alkohol som dricks under detta julfirande. Jag tänker på alla barn som far så illa under julhelgen med föräldrar som dricker för mycket. Det är inte så att alkoholen hyllas – tvärtom visar pjäsen hur människor flyr från sina känslor genom att linda in dem i alkohol.

Medverkande:
Nils Henrik Norlén
Bea Vanna Rosenberg
Philippa Anja Lundqvist
Harald Björn Gustafson
Bo Robin Keller
Rakel Helena Af Sandeberg
Erik Emil Almén
Pia Liv Mjönes
Carl Alexander Salzberger

Foto: Petra Hellberg

Tankar kring Idioten på Dramaten

23 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Idioten
Av Fjodor Dostojevskij
Dramatisering och regi Mattias Andersson
Scenografi och kostym Ulla Kassius
Ljus Charlie Åström
Peruk och mask Linda Hyllengren, Nathalie Pujol
Komposition och ljuddesign Anna Sóley Tryggvadóttir
Premiär på Dramaten 22 oktober 2015

Fjodor Dostojevskijs roman Idioten placeras mitt i dagens samhälle och tolkas av stjärnregissören Mattias Andersson utifrån situationen i Sverige nu, 2015. Idioten publicerades ursprungligen i en rysk tidskrift mellan 1868 och 1869. Den skildrar en man, Furst Mysjkin, som är av förnäm släkt och har en viss förmögenhet men han har samtidigt en svår psykisk sjukdom. Han är oerhört snäll och därför utnyttjas han av människor omkring honom. Samhället då var hårt, med klyftor mellan människor och att vara snäll är kanske inte samma sak som att vara god, att vara för snäll kan betyda att vara så mesig att det onda får större spelyta. Mattias Andersson sätter som alltid in klassikern i vår tid och gör den i allra högsta grad aktuell för oss idag.

David Dencik som spelar Furst Mysjkin gör det mycket bra och alla i ensemblen är som klippt och skurna för sina roller. David Dencik har medverkat i flera uppsättningar på Dramaten under 2000-2007 och har därefter medverkat i en lång rad filmer och tv-serier som Tinker Tailor Soldier Spy, The Girl with the Dragon Tattoo och Gentlemen.

– De flesta som läst Idioten minns ofta första kapitlet i boken tydligast. Antagligen eftersom de aldrig kom längre. Där berättas det om Furst Mysjkin, hur han efter många år i utlandet återvänder hem till St. Petersburg, på tåget från Polen. Dagen innan kollationeringen befann jag mig för ovanlighetens skull just på tåget från Köpenhamn till Stockholm. Plötsligt slog det mig hur livet och konsten (återigen) sammanföll. Likt Mysjkin återvänder jag nu också ”hem” efter flera år i utlandet, efter flera år utan att stå på scen. Hem, inte bara till Stockholm, inte bara till scenen, men även ”hem” till Dramaten, där jag befann mig under många år i vad som känns som en helt annan tid i mitt eget liv. Likt Mysjkin kan jag känna mig främmande inför denna återkomst, likt Mysjkin känns det både bekant och obekant på en och samma gång. Olikt Mysjkins öde, kan jag bara hoppas på att det inte blir min undergång, säger David Dencik om sin roll i ett pressmeddelande.

Regissören har tillsammans med scenografen Ulla Kassius skapat ett stilistiskt rent scenutrymme med stort djup, där alla medverkande i föreställningen finns med hela tiden, de sitter längst bak eller vid sidan av det som händer för tillfället. Sättet att spela är medvetet övertydligt att det är spel, det är långt ifrån den naturalistiska scenmetoden där vi ska bli övertygade om att det är verkliga människor. Det blir starkt och passar bra för denna tolkning av Idioten som också talar till oss genom scenbilder.

Skådespelarna spelar ofta medvetet mot publiken där vi kan känna oss inkluderade, de talar direkt till oss eller nästan direkt. Föreställningen handlar om vårt samhälle, vår värld – och samtidigt har Mattias Andersson valt att låta rollerna ha sina ursprungliga namn och Mysjkin har titeln furste, något ingen i Sverige idag skulle tituleras. Vi får på så sätt en direktlänk in till 1800-talet och känner hur samma existentiella och politiska frågor som var aktuella då är lika aktuella för oss idag. Vi är människor precis som de var då. Frågor kring godhet och humanitet och klyftor i samhället fanns då och finns idag.

En ovanligt stor andel av publiken denna premiärkväll var unga människor, uppskattningsvis i gymnasieåldern. Mattias Anderssons föreställningar får ofta många unga att komma till teatern och upptäcka scenkonstens unika sätt att säga något och få igång våra egna tankar och känslor. Mattias Andersson har när han verkat i Göteborg fått invånare att i stort sett gå man ur huse för att fylla salongerna. Han har också hyllats av teaterkritiker.

Första delen för pausen var intensiv och gick blixtsnabbt. Plötsligt var det paus och en och en halv timme hade gått. Andra delen mynnade mot slutet ut i lite för många politiska tal och monologer, det blev övertydligt.
Måste man verkligen peka med hela handen för att förklara sitt budskap?

I ett pressmeddelande berättar Mattias Andersson att han utifrån Fjodor Dostojevskijs klassiker Idioten vill undersöka vilken relevans romanens etiska, politiska och existentiella frågeställningar har i vår samtid. En polyfoni av röster och texter från 1869 till 2015 skapar ett scenkonstverk om godhetens problematik och provokation.

– Jag vill skapa ett helt samtida samtal med publiken om begreppet godhet. När vi visar upp en mellanmänsklig handling av godhet på scen, till exempel att någon hjälper en annan människa, skänker bort av sin egendom, bemöter aggression med mildhet eller öppnar sitt hem för en annan, så startar det olika reaktioner. Många ser det som hopp om människans förmåga till altruistisk empati. Andra vill omedelbart problematisera att hjälparen egentligen är ute efter egen vinning. En tredje att personen gör detta enbart för att iscensätta sin persona som ”god människa”. En fjärde kallar det korkad naivitet. Och dessa reaktioner och perspektiv på godheten hoppas jag blir synkrona med vår skiftande blick på Furst Mysjkin genom föreställningen, säger Mattias Andersson.

Medverkande
Furst Mysjkin David Dencik
Ardalion Carl Magnus Dellow
Ganja Ardalan Esmaili
Varja Ellen Jelinek
Adelaida Melinda Kinnaman
Aleksandra Tanja Lorentzon
Totskij Per Mattsson
Nastasia Marall Nasiri
Lizavjeta Marie Richardson
Ivan Andreas Rothlin Svensson
Aglaja Jennie Silfverhjelm
Nina Kicki Bramberg
Rogozjin Björn Bengtsson
Ippolit Alexej Manvelov

Teaterkritik

Footer

Om oss