Körsbärsträdgården
Av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Bearbetning Michael Thalheimer, Maja Zade
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Henrik Ahr
Ljus Michael Gööck
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Peter Westerberg, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér, Maja Zade
Medverkande Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 24 mars 2023
En satirisk version av en av Tjechovs mest kända och uppsatta pjäser.
Pjäsen skildrar en jordägande överklass som reser hem till sitt residens som har en underbar körsbärsträdgård. I täten för den återvändande familjen är ägarinnan och aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja som nu är utfattig och inte kommer att klara av att betala räntorna för godsen. Varken hon eller övriga familjen förstår att de är på väg att kastas ut. De kan inte inse att världen förändrats.
Bonden Lopachin, vars farfar en gång i tiden var livegen på godset, är nu stenrik. Lopachin försöker flera gånger få Ranevskaja och hennes familj att gå med på att sälja en del av området för att kunna bygga sommarstugor, vilket är något nytt som blivit populärt. Den jordägande överklassen rynkar på näsan åt att tjäna pengar genom arbete eller spekulation. De inbillar sig att allt ska förbli som det har varit.
I regi av den tyska regissören Michael Thalheimer blir denna pjäs tydligt mer av en komedi än det brukar bli och också mer humoristisk är de tidigare uppsättningarna på Dramaten av honom. På en fråga om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael:
– Det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.
För den som kan sin Tjechov och Körsbärsträdgården i synnerhet är det en högtidsstund på två timmar med en uppsättning som sticker ut i mängden av tolkningar. För den som inte är bekant med Körsbärsträdpngen kan det vara lite snurrigt att placera karaktärerna, att veta vem som tillhör familjen, vem som är anställd, vem är kontoristen, vem är guvernanten, vem är den ständige studenten? Vilka relationer har de olika karaktärerna? När ljudnivån av och till är väldigt skorrande hög och några talar otydligt kan det vara svårt att förstå vem som är vem. Några karaktärer är glasklara förstås som Lopachin, Ravenskaja och hennes dotter Anja. Ett råd är förstås att läsa pjäsen före. För den är värd att se om man känner till karaktärerna. Då är det rolig och absurd. Spelet bygger på att de flesta skildras som typer. Det är ingen djupdykning i karaktärernas inre.
Jag gillar scenografin och ljussättning. Scenografin betår i stort sett av stora dukar färgade i mörkt blått och svart, som en bild av oväder, upphängde på scenens båda sidor och baktill och utöver det nästan ingen scenografi förutom någon enstaka stol och en gitarr. Det gör ju att den långa raden av några av våra duktiga svenska skådespelare får mer utrymme. Tolv duktiga enastående skådespelare är med på rollistan: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Sojanovic, Torkel Petersson, Tina Pour-Davoy, Electra Hallman, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson och Christoffer Svensson. Det är mycket samspelta även om uppsättning inte lyfter fram enskilda prestationer utan skildrar en grupp av människor med en mängd olika reaktioner inför samhällets förändringar. Det är inte en pjäs där det ger utrymme för en roll att briljera och ännu mindre i denna uppsättning. Det kan ha både fördelar och nackdelar.
De olika karaktärerna skildras i en mer komiska tappning olika mänskliga sätt att hantera situationer då livet förändras. Det är roligt av och till men också tragiskt att se hur människor vägrar se verkligheten. För min personliga del föredrar jag mer att se detta skildras mindre komiskt och mer realistiskt, men det är en smakfråga förstås. För den som har sett flera olika versioner av Körsbärsträdgården är den här uppfriskande, tänker jag.
Bakgrund om regissören:Om Körsbärsträdgården:
Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av Konstantin Stanislavskij, som till Tjechovs förtret satte upp den som en tragedi. Tjechov själv menade nämligen att pjäsen är en komedi. Trots den omdiskuterade premiären blev pjäsen snabbt en stor succé, som sedan dess spelats flitigt runt om i världen.
Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.
Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.
John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.
