• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Tjechov

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

25 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Rebecka Hemse, Electra Hallman och Erik Ehn. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

Körsbärsträdgården
Av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Bearbetning Michael Thalheimer, Maja Zade
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Henrik Ahr
Ljus Michael Gööck
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Peter Westerberg, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér, Maja Zade
Medverkande Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 24 mars 2023

En satirisk version av en av Tjechovs mest kända och uppsatta pjäser.

Pjäsen skildrar en jordägande överklass som reser hem till sitt residens som har en underbar körsbärsträdgård. I täten för den återvändande familjen är ägarinnan och aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja som nu är utfattig och inte kommer att klara av att betala räntorna för godsen. Varken hon eller övriga familjen förstår att de är på väg att kastas ut. De kan inte inse att världen förändrats.

Bonden Lopachin, vars farfar en gång i tiden var livegen på godset, är nu stenrik. Lopachin försöker flera gånger få Ranevskaja och hennes familj att gå med på att sälja en del av området för att kunna bygga sommarstugor, vilket är något nytt som blivit populärt. Den jordägande överklassen rynkar på näsan åt att tjäna pengar genom arbete eller spekulation. De inbillar sig att allt ska förbli som det har varit.

Regissören Michael Thalheimer. Bild från repetition. Foto: Hans Malm.

I regi av den tyska regissören Michael Thalheimer blir denna pjäs tydligt mer av en komedi än det brukar bli och också mer humoristisk är de tidigare uppsättningarna på Dramaten av honom. På en fråga om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael:
– Det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.

För den som kan sin Tjechov och Körsbärsträdgården i synnerhet är det en högtidsstund på två timmar med en uppsättning som sticker ut i mängden av tolkningar. För den som inte är bekant med Körsbärsträdpngen kan det vara lite snurrigt att placera karaktärerna, att veta vem som tillhör familjen, vem som är anställd, vem är kontoristen, vem är guvernanten, vem är den ständige studenten? Vilka relationer har de olika karaktärerna? När ljudnivån av och till är väldigt skorrande hög och några talar otydligt kan det vara svårt att förstå vem som är vem. Några karaktärer är glasklara förstås som Lopachin, Ravenskaja och hennes dotter Anja. Ett råd är förstås att läsa pjäsen före. För den är värd att se om man känner till karaktärerna. Då är det rolig och absurd. Spelet bygger på att de flesta skildras som typer. Det är ingen djupdykning i karaktärernas inre.

Jag gillar scenografin och ljussättning. Scenografin betår i stort sett av stora dukar färgade i mörkt blått och svart, som en bild av oväder, upphängde på scenens båda sidor och baktill och utöver det nästan ingen scenografi förutom någon enstaka stol och en gitarr. Det gör ju att den långa raden av några av våra duktiga svenska skådespelare får mer utrymme. Tolv duktiga enastående skådespelare är med på rollistan: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Sojanovic, Torkel Petersson, Tina Pour-Davoy, Electra Hallman, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson och Christoffer Svensson. Det är mycket samspelta även om uppsättning inte lyfter fram enskilda prestationer utan skildrar en grupp av människor med en mängd olika reaktioner inför samhällets förändringar. Det är inte en pjäs där det ger utrymme för en roll att briljera och ännu mindre i denna uppsättning. Det kan ha både fördelar och nackdelar.

Rasmus Luthander. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

De olika karaktärerna skildras i en mer komiska tappning olika mänskliga sätt att hantera situationer då livet förändras. Det är roligt av och till men också tragiskt att se hur människor vägrar se verkligheten. För min personliga del föredrar jag mer att se detta skildras mindre komiskt och mer realistiskt, men det är en smakfråga förstås. För den som har sett flera olika versioner av Körsbärsträdgården är den här uppfriskande, tänker jag.

Bakgrund om regissören:Om Körsbärsträdgården:
Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av Konstantin Stanislavskij, som till Tjechovs förtret satte upp den som en tragedi. Tjechov själv menade nämligen att pjäsen är en komedi. Trots den omdiskuterade premiären blev pjäsen snabbt en stor succé, som sedan dess spelats flitigt runt om i världen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Körsbärsträdgården, Teaterkritik, Teaterrecension, Thalheimer, Tjechov

Teaterkritik: Måsen på Dramaten – en total helhetsupplevelse

23 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks.

Måsen
Av Anton Tjechov i en version av John Donnelly
Översättning Pamela Jaskoviak
Regi Lyndsey Turner
Scenografi Michael Levine tillsammans med Charlotte Henery
Kostym Evie Gurney
Ljus Linus Fellbom
Peruk och mask Linda Hyllengren, Barbro Forsgårdh
Musik Philippe Boix-Vives
Dramaturg Jacob Hirdwall.
Medverkande Rasmus Luthander/Konstantin, Elin Klinga/Irina, Agnes Rase/Nina, Alexander Salzberger/Boris, Magnus Ehrner/Peter, Magnus Roosmann/Jevgenij, Marall Nasiri/Masja, Per Svensson/Ilja, Kristina Törnqvist/Polina, Hampus Hallberg/Semjon, Niklas Blomqvist/Jakov.
Premiär på Dramaten, Stora scenen, 22 oktober 2021

Att publiken längtar efter teater med en lång rad duktiga skådespelare, med fantastisk scenografi och kostym och mask, mycket dialog och en total helhetsupplevelse på scen – det är tydligt. Premiären fick stående ovationer och det var välförtjänt. Denna uppsättning av Tjechov Måsen innehåller mycket, mycket och jag hoppas att jag får tillfälle att se den fler gången för att kunna smälta allt och upptäcka detaljer.

Måsen av Tjechov är ett fantastiskt drama med mycket djup. Inför premiären var det poängterat att det vi skulle få uppleva är en modernare version. Det håller jag både med om – och inte. Föreställningen som regisserats av den brittiska regissören Lyndsey Turner må vara en version anpassad till vår tid och vårt språk, delvis. Det är ändå Tjechov. Som i alla dramer av Tjechov är det mycket dialog, mycket prat och inte så mycket handling – det som händer, det händer under ytan, mellan raderna. Orden är bara halva berättelsen, om ens det. Det som inte sägs är minst lika viktigt.

Grundhandlingen kretsar kring några människor som vistas på ett gods på den ryska landsbygden. I centrum står den unge mannen Konstantin (skickligt spelad av Rasmus Luthander). Konstantin mår dåligt, han känner sig inte uppmärksammad eller älskad. Hans mamma är den berömda och hyllade skådespelerskan Irina (fantastiska Elin Klinga). Konstantin vill skapa teater men han vill göra det på nytt vis, han vill vara en rebell som krossar den gamla teatern som han menar är förlegad. Han är passionerat förälskad i Nina som bor i närheten. Nina drömmer också om att bli stor och hyllad. För mig symboliserar dessa två unga mycket av det som dagens ungdomar indoktrineras av: att vägen till att uppnå något av värde i livet är att bli berömd. Utan berömmelse finns inget värde i livet.

Det är förstås oerhört sorgligt när unga människor inte upplever sig ha något värde om de inte blir stjärnor. Väldigt typiskt för Tjechov är att detta är ungdomar från övre medelklassen. Klassfrågan finns med i denna version av Måsen, fast under ytan. Scenarbetare kommer in på scen och byter ut delar av scenografin. De symboliserar godsets anställda, som knappt någon gång ens tilltalas av rollkaraktärerna. De bara förväntas finnas där för att göra sitt jobb.

Scenografin är ett mästerverk i sig. Ord kan inte beskriva tillräckligt, den måste upplevas. Från starten med en hög brädor mitt på scenen som visar att något inte är färdigbyggt till slutscenerna med vridscenen och ett stort hus där vi skymtar människor inne i värmen medan någon är ute i kylan och väljer att hoppa av från sitt liv.

Som i alla stora dramer finns det många olika sätt att se den, att uppleva och tolka föreställningen. I pressmaterialet beskrivs tankarna bakom denna uppsättning: I John Donnellys bearbetning av Måsen från 2013 får publiken en modern blick på Konstantin, Nina och de andra i Tjechovs klassiker från 1895. Det blir en rolig och tragisk berättelse om unga och gamla generationer, om etablissemang och förnyare och om vanliga, fåfänga människor som drömmer om att bli sedda och älskade.

Jag tänker att vi alla, var och en, ser denna uppsättning på vårt personliga sätt. Vi kan känna igen oss mer eller mindre i olika karaktärer, förstå oss på vissa karaktärer mer och känna avstånd till andra. På så sätt se oss själva och förstå mer om oss själva och andra. Och nog finns det öden att betrakta. Var och en är förälskad i någon som inte älskar dem. Alla söker sin lycka utanför sig själva.

Skådespelarna gör detta så bra. Varenda roll är en unik karaktär.

Regissören Lyndsey Turner berättar:
– När jag blev tillfrågad om att göra en uppsättning på Dramaten tänkte jag instinktivt på att välja en pjäs som kan lyfta fram ensemblens förmågor, där karaktärerna och deras relationer är det centrala. Det ledde mig ganska snabbt till Måsen.

Och nog lyfter hon fram ensemblens förmågor. En lång av av Dramatens duktiga skådespelare äger scenen tillsammans.

Bakgrundsfakta om regissören och dramatikern:
Lyndsey Turner är husregissör på National Theatre i London. Med framgångsrika uppsättningar såväl i London som på Broadway är hon ett av den brittiska teaterns mest intressanta namn. Hon erhöll Laurence Olivier Award 2014 för Chimerica som spelade på Almeida Theatre och Harold Pinter Theatre i London. Bland hennes uppsättningar märks; Top Girls och Light Shining in Buckinghamshire på National Theatre, Girls and Boys på Royal Court Theatre och The Treatment på Almeida Theatre. Hon har även satt upp Hamlet på National Theatre med Benedict Cumberbatch i huvudrollen.

John Donnelly är brittisk dramatiker som har arbetat inom både teater och film. Han har erhållit Tom Erhardt Award, PMA Award för bästa nya författare och NSDF Sunday Times Playwriting Award. 2019 spelade hans version av Molières Tartuffe på Lyttleton, National Theatre i London.

För den som sett flera olika versioner och uppsättningar av Måsen kan det givetvis vara intressant att jämföra. Men jag tycker inte någon ska behöva ha sett en enda uppsättning tidigare för att ha behållning av någon teaterföreställning, eller film för den delen. Jag tycker en recension som till stor del bygger på att hänvisa till tidigare föreställningar är rätt ointressant. För att uppskatta denna uppsättning av Måsen behövs ingen tidigare erfarenhet av Måsen – och man behöver inte heller ha läst manuset. Är man bara redo att se en föreställning på två timmar och 45 minuter är Måsen definitivt värd att prioritera.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Måsen, Teaterkritik, Teaterrecension, Tjechov

Dumma jävla mås – en något övertydlig version av Tjechovs pjäs

28 januari, 2017 by Rosemari Södergren

Katarina Ewerlöf och Nils Poletti i Dumma jävla mås av Aaron Posner. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås
Av Aaron Posner
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Frida Röhl
Scenografi och ljus Carina Persson
Scenografi och kostym Charlotta Nylund
Mask Linda Gonçalves (praktikant från Stockholms Dramatiska Högskola)
Komposition BF/C
Premiär 27 januari 2017 Lilla scenen, Stockholms stadsteater

Alla längtar. Längtar efter något. Ingen är bara här och nu. Konstantin längtar efter att bli sedd av sin mamma, Semjon längtar efter att bli älskad av Masha. Masha längtar efter att bli älskad av Konstantin. Konstantin längtar efter sin mammas kärlek och sin flickvän Ninas totala kärlek och han längtar också efter att bli ett stort namn inom teatern. Nina längtar efter att bli en stor skådespelare – och så längtar hon efter den hyllade författaren Trigorins kärlek.

Kristofer Kamiyasu och Kirsti Stubø. Foto: Sören Vilks

Dumma jävla mås, som är en modern version av Tjechovs drama Måsen har många likheter med originalet, men också en hel del skillnader.

Teaterpjäsen Måsen skrevs av den ryska dramatikern och författaren Anton Tjechov 1895. Den hade premiär 17 oktober 1896 i Sankt Petersburg. Den amerikanske dramatikern och regissören Aaron Posner berättar i en intervju på Arden Theatre Company blog varför han gjort en nyskriven egen version av Måsen:
– Jag älskar Tjechov och Måsen. Men sanningen är att … pjäsen är gammal och inte längre talar direkt till våra liv, så som jag är övertygad om att den gjorde för hundratio år sedan. Det gör inte pjäsen irrelevant – men det gör mig angelägen om att få se den briljanta uppsättningen problem, komplikationer och relationer han skapade och sysselsatte sig med, på ett mer omedelbart och nutida sätt. För det råder ingen tvekan om att Tjechov var ett stort, stort geni.

Tjechovs pjäser är stora på flera sätt. De olika karaktärerna möter livet på skilda sätt och jag tror att alla, varenda en, som ser en Tjechov-pjäs kan identifiera sig med någon, åtminstone i något som karaktärerna säger eller avslöjar om sig själva. Där har Aaron Posner utan tvekan lyckats med samma sak. Persongalleriet är lika fascinerande och förlorar inte på att människorna fått en mer nutida inramning. Fast å andra sidan tycker jag inte det är nödvändigt. Det finns något starkt i att se exempelvis ett grekiskt drama som är flera tusen år gammalt framföras utan att det görs nutida och att ändå uppleva att människan till sin karaktär är likadan nu som då.

Något Tjechov är mästerlig på är undertexterna, allt det som inte sägs rent ut men som ändå driver varje karaktär. Det som formar varje enskild unika karaktär. Det som inte sägs rent ut. Där har Aaron Posner inte varit lika skicklig. Det är för övrigt något han är väl medveten om, i intervjun till Dumma jävla mås på Arden Theatre Company blog säger han:
… ja resan mot självkännedom och självförverkligande är mer omedelbar och ytlig i min pjäs än i Tjechovs. Han är MYCKET subtilare än jag är.

Aaron Posner menar att ändå, även om han har lyft upp undertexterna till dialoger och gjort dem mycket mer tydlig finns det ändå alltid mer därunder. Ja, det har han förstås rätt i. Hur tydligt något än blir, visst finns det mer att upptäcka och förstå. Ändå saknar jag just detta tjechovska subtila. För mig är Dumma jävla mås intressant och spännande, men lite för övertydlig av och till. Det finns en risk med att lyfta upp undertexter eftersom hur vi tolkar dem delvis är individuellt. När de blir uttalade sätts också gränser, de blir låsta i en tolkning och ett drama förlorar en del av sin mångtydighet.

Föreställningen börjar med att Konstantin och hans flickvän Nina ska sätta upp en liten konstinstallation som är som en liten föreställning, en minipjäs, för de närmaste, som hans mamma och hennes älskare, morbrodern och några vänner. Aaron Posner har valt att lyfta upp detta ännu tydligare än i original-måsen. Dumma jävla mås handlar till stor del också om vad teater är och det experimenteras med att dra in publiken, skådespelarna vänder sig vid flera tillfällen direkt till publiken och de pratar också om att de själva är roller i en pjäs. Det verkar vara en tydlig trend på svenska scener just nu med denna form av metateater. Det är ju likadant i Dramatens uppsättning av Figaros bröllop.

Tja, Posner menar att det är ett sätt att förnya teatern. Nja, tänker jag. Det har funnits i draman och komedier, i olika föreställningar av och till i många, många år. Det är inget nytt. Ibland fungerar det bra, ibland inte. I Dumma jävla mås fungerar det medelmåttigt, bra ibland och lite övertydligt ibland.

Maja Rung som Nina.

Vad som däremot får högsta betyg av mig är skådespelarnas insatser. Turteaterns Thaliapristagare Nils Poletti gör sin debut på Stadsteatern i rollen som Konstantin. Liksom hela ensemble är han suveränt skicklig. Sven Ahlström som Trigorin äger scenen. Han kan säga hur mycket som helst bara genom en blick. Han behöver inte stora åthävor för att säga mycket. Katarina Ewerlöf som Emma är också precis så lugn och säker på scen. Bara genom att ta några steg över scenen berättar hon mycket om sin rollkaraktär. Kirsti Stubø visar sin storhet, först som den så djupt deprimerade Masha och sedan i slutscenen som en mjukare Masha. Kristofer Kamiyasu är en av de skickliga yngre skådespelarna som alltid imponerar och han är självklar i rollen som Semjon. Niklas Falk som läkaren Sorn kan nog många som är över fyrtio känna igen sig och sina existentiella tankar och känslor i medan Maja Rungs Nina nog är den karaktär jag upplever fått kvar mest av undertexter. Hon är den som drabbas så hårt av alla andras förväntningar på henne. Hon är så skör och så ensam och den rollen bär Maja Rung så bra.

I rollerna
Konstantin Nils Poletti
Semjon Kristofer Kamiyasu
Masha Kirsti Stubø
Sorn Niklas Falk
Nina Maja Rung
Emma Katarina Ewerlöf
Trigorin Sven Ahlström

Sven Ahlström och Kirsti Stubø

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Aaron Posner, Måsen, Scenkonst, Stockholms stadsteater, Teaterkritik, Tjechov

Tankar om Ivanov på Dramaten i regi av Alexander Mørk-Eidem

28 oktober, 2016 by Rosemari Södergren

ivanov

Ivanov
Anton Tjechov
Översättning Staffan Skott
Regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Peruk och mask Linda Hyllengren
Premiär den 27 oktober 2016, Stora scenen på Dramaten

Ingen människa är enbart god, ingen är enbart ond – och förresten var är ont och vad är gott, vad är en god människa eller vad är en anständig människa? I den ryska dramatikern Anton Tjechovs dramer är ingenting målat i svart och vitt, alla karaktärer kan betraktas på olika sätt. Det är något av det som fascinerar mest med hans dramer. Alla karaktärer går att begripa sig på eller i varje fall kan vi känna igen oss själva och människor vi mött i livet.

ivanov2När nu den norsk-svenske regissören Alexander Mørk-Eidem tagit itu med Tjechovs Ivanov blir denna klassiker placerat i nutid. Alexander Mørk-Eidem gör ofta så, placerar in klassiker i vår tid, för att på så sätt göra dem mer levande, mer begripliga kanske för en ny publik. För Alexander Mørk-Eidems uppsättningar lockar alltid en större andel yngre besökare än de flesta andra uppsättningar på Dramaten. Så var det på premiären. Dör vimlade av ungdomar som jag skulle gissa går på gymnasiet.

Den här versionen av Ivanov är en lång föreställning. Premiären tog tre timmar och tjugo minuter. Jag tycker en teaterföreställning liksom en film kan få vara lång om varje minut är befogad för helheten och inte blir övertydliga upprepningar. Ivanov skulle må bra av att kortas ned. En hel del blev tjatigt överbetonat. Det är väl inte helt omöjligt att det blir så också, premiärer är rätt ofta lite längre än hur föreställningen blir efter ett tag.

Regissören har valt att göra publiken mycket närvarande. Rollerna talar direkt till publiken vid flera tillfällen, nämner publiken och de flesta karaktärer får vid flera tillfällen prata direkt till publiken, förklara sin syn på sig själva, på Ivanov och livet. Det är effektfullt och fungerar bra.

Ivanov är en grubblade. I Alexander Mørk-Eidems tolkning har han blivit en man i dryga fyrtioårsåldern som bor i Norrland där han misslyckats totalt ekonomiskt med sitt projekt att driva ett miljö-vänligt jordbruk. Dessutom är hans fru dödssjuk och han kan inte ställa upp på henne, orkar inte vara vid hennes sida utan flyr till de rika grannarna på kvällarna där han blir uppvaktad av den rika dottern i huset. Situationen kompliceras också av att Ivanovs dödssjuka fru Anna egentligen kommer från en rik, välbärgad familj som försköt henne när hon valde att gift sig med Ivanov.

Frågan är då: är Ivanov en enkel lycksökare som slutade att älska sin fru när hon inte fick alla de pengar som var tänkt? Är det därför han låter sig uppvaktas av den rika grannens dotter? Ivanov själv förnekar detta, förstås. Han är djupt deprimerad, har ångest och känner skam och äckel för sig själv.

Vem är han egentligen, Ivanov? Ja det är nog upp till betraktaren själv att bestämma hur allt ska tolkas och ses. Det beror nog också en del på hur var och en ser på livet. Vi har nog alla olika karaktärer i detta drama som vi kan känner mer för och andra vi känner mindre för, precis som i verkliga livet.

Alexander Mørk-Eidem har valt att göra föreställningen väldigt komisk och i synnerhet första delen fram till paus, där vi möter en gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen och scenografen tycks fått fria tyglar och har gjort en helvild scen där till och med en riktig hoppborg finns med på scen före paus. Efter paus ändrar föreställningen karaktär och blir mer tragisk och också lite oskarp. Ivanov gnäller och gnäller – men på något sätt är det svårt att riktigt veta varför. Har han drabbats av det som idag kallar utbrändhet? Det är en rimlig förklaring, utan tvekan.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger i ett pressmeddelande:
– Folk är ganska jobbiga i den här pjäsen, som alltid hos Tjechov. Jobbiga och igenkännbara. De är inte kungar eller drottningar som krigar eller dödar sina barn, de har istället hyfsat vanliga problem och futtiga konflikter som alla kan känna igen sig i. I Ivanov finns den gnällige mannen, den giriga mamman, den sega pappan, den unga besserwissern och de söndercurlade barnen. Ingen är jätteond eller jättegod, de är bara människor som försöker få ihop det så gott det går.

ivanov3En av de stora behållningarna är skådespelarna. I rollistan finns en lång rad skickliga skådespelare och flera av mina speciella favoritskådespelare: Nina Zanjani som den spröda, sjuka hustrun Anna. Det lyser kring henne. Johan Ulveson är hur bra som helst som den kuvade Janne, make till en stenrik kvinna som skrivit äktenskapsord och därmed kan styra honom med järnhand. Vi har väl alla någon gång stött på dessa fega budbärare i något sammanhang. Michael Jonsson som den rätt misslyckade Mackan som mest av alla lurar sig själv. Hamadi Khemiri är helt rätt i rollen som sjukgymnasten/läkaren, en man som vill göra rätt och vill tro på människornas inre godhet. Överhuvudtaget är varenda skådespelare utvald med omsorg, tror jag, för var och en verkar så rätt för sin karaktär.

Ivanov tillhör Tjechovs något mindre kända verk men har ändå satts upp många gånger sedan premiären 1887. Det berättas att Tjechov fick en beställning på en komedi, men efter att ha skrivit i tio dagar hade han färdigställt ett mäktigt drama i fyra akter, precis så mångfasetterat och melankoliskt som bara han kunde. Humorn finns hela tiden närvarande, även om den är svart. I Alexander Mørk-Eidem regihänder drar den en hel del åt det komiska och lätt absurda men är samtidigt en tragedi med mänskliga karaktärer. Föreställningen skulle dock vinnas på att kortas ned något. Att placera karaktärerna i vår tid har sina fördelar men också sina nackdelar. Det gör säkert innehållet lättare att ta till sig för en ny publik samtidigt som det dämpar vår egen fantasi något. Det är en smakfråga helt enkelt vad vi föredrar.

I rollerna
Ivanov Shanti Roney
Anna Nina Zanjani
Douglas Bengt CW Carlsson
Sami Hamadi Khemiri
Gunilla Gunnel Fred
Janne Johan Ulveson
Emelin Ida Engvoll
Justus Adam Pålsson
Babsan Nina Fex
Källa Hulda Lind Jóhannsdóttir
Anita Inga-Lill Andersson
Mackan Michael Jonsson

ivanov4

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Dramaten, Ivanov, Scenkonst, Shanti Roney, Teaterkritik, Tjechov

Astrov på teater Giljotin – fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt

19 september, 2015 by Lotta Altner

astrov

Astrov (från Tjechov)
Regi: Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Animation/Projektion: Lena Rammi
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Rikard Borggård
Producent: Maria Johansson
Skådespelare: Josef Säterhagen
Föreställning som recenseras: 18 september på teater Giljotin

På en jordig scen med smuts och mull, får vi gå till botten med en av Tjechovs grundkaraktärer i Doktor Vanja. Det är läkaren Astrov som inte är vid sina sinnens fulla bruk, ”På 10 år har jag blivit en helt annan människa”. Det underlättar således att man kan den ryska dramatikerns verk för att helt och fullt förstå enaktaren och monologen på scen. Många av de typiska dragen i Astor och problematiken är direkt hämtat från Doktor Vanja. Dock är det inte en total nödvändighet att man vet den bakgrunden och det gör ju att manuset ger utrymme för att publiken ska bli mer nyfiken på att ta reda på mer om just denna doktor efter föreställningen. Varken Tjechov gick, eller föreställningen går i täten för att sondmata publik med enkelheter och det är du själv som måste komma med dina egna svar på moraliska dilemman.

Ganska omgående känner man ångesten och eländet han får utstå på fältsjukhuset. Det är blod, sår och död, som man på en gång känner av. Astrov jobbar dessutom för mycket och inser att det inte alls är konstigt om han förlorar förståndet när som helst. Han försöker rädda liv och kan inte ens säga nej till någon trots att han jobbat för många timmar i sträck och är olämplig som läkare. Vem vet, kanske har han också haft ihjäl någon på grund av det. Ändå måste han jobba vidare, för det finns ingen annan.

Fältarbeten har ett pris för de människor som vill göra en insatts. Självklart är det en gåva å ena sidan, men om man inte får hjälp och stöd, kan man också gå sönder, ”…det finns följder, av att ge sig in i kampen… Hur lever man ut det hemska man sett…”. Stackars Astrov plågas också av sitt alkoholmissbruk och den ensamhet som ett för kravfullt, gränslöshet och tufft arbete medför.

Att gestalta en människas sexuella frustration i ensamheten, kräver en kraftig finess för att inte en publik ska känna sig för obekväma. I den här föreställningen var Astrovs onani på gränsen till att bli för mycket. Kanske var de också kombinationen av porrtidningar, vulgära könsord, intima stönanden och det faktum att jag satt bredvid en äldre dam med finess, som gjorde min situation något ansträngd. Dock kändes det som att syftet var mer att chocka än att påvisa sexuell frustration hos en ensam, men sexuellt attraktiv man. Inte heller publiken kan ju … ”vara likgiltig för skönhet …” men hade gärna sett en annan scenisk lösning.

Jag undrar om Astrov någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till sig själv. Finns det ens en möjlighet för honom att glömma och gå vidare? Man hoppas det, för Astrov förtjänar riktig kärlek och en ny tro på tillvaron. Han behöver få tro på nyfödandet och att vi ska bli bättre på att ta hand om vår jord.

Det är fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt, och fann så många olika känslouttryck för samma grundkänsla. Jag lider med honom att salen inte ens är fylld till hälften av publik. Uppsättningen förtjänar fulla hus. Min önskan är att han framöver kan få lite mer draghjälp, för annars är det ett teatralt maraton han behöver göra själv på scen den närmaste tiden.

Här kan du läsa mer om Onkel Vanja, i wikipedia.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik Taggad som: Astrov, Scenkonst, Teater Giljontin, Teaterkritik, Tjechov

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Klas Lindquist Nonet Alternative … Läs mer om Stilsäkra alster i fulländat utförande – Alternative Source Of Energy med Klas Lindquist Nonet

Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Poor Things Betyg 5 Svensk biopremiär 26 … Läs mer om Filmrecension: Poor Things – fulländad, hänförande

Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Tolvskillingsoperan Regi Sofia Adrian … Läs mer om Teaterkritik: Tolvskillingsoperan – Brecht skulle applådera det oväntade slutet

Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Av Klas Abrahamsson Regi: Ragna … Läs mer om Sällsam musikteater bekräftar komplexiteten hos genialisk interpret – Monicas vals på Göteborgs Stadsteater

Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Matilda The Musical Av Roald Dahl Manus … Läs mer om Teaterkritik: Matilda The Musical – bubblande glädje, lekfullhet och rebelliskt

Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Reality Betyg 4 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Reality – avslöjar makten ohyggliga ansikte

Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Priscilla Betyg 2 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Priscilla – vad är poängen?

Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Karl Wallmyr Serendippo 4 HOOB … Läs mer om Spännande klanger stiger ur reflekterande nyskriven jazz – Serendippo av Karl Wallmyr

Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Scrapper Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Scrapper – lite för lättsamt ytlig

Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

100 årstider Betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: 100 årstider – dess styrka är också dess svaghet

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Spela utan svensk licens
Få snabb tillgång till betting utan svensk licens med Trustly

Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in