Astrov (från Tjechov)
Regi: Kia Berglund
Kompositör: Rikard Borggård
Animation/Projektion: Lena Rammi
Ljus: Anders Shorty Larsson
Ljud: Rikard Borggård
Producent: Maria Johansson
Skådespelare: Josef Säterhagen
Föreställning som recenseras: 18 september på teater Giljotin
På en jordig scen med smuts och mull, får vi gå till botten med en av Tjechovs grundkaraktärer i Doktor Vanja. Det är läkaren Astrov som inte är vid sina sinnens fulla bruk, ”På 10 år har jag blivit en helt annan människa”. Det underlättar således att man kan den ryska dramatikerns verk för att helt och fullt förstå enaktaren och monologen på scen. Många av de typiska dragen i Astor och problematiken är direkt hämtat från Doktor Vanja. Dock är det inte en total nödvändighet att man vet den bakgrunden och det gör ju att manuset ger utrymme för att publiken ska bli mer nyfiken på att ta reda på mer om just denna doktor efter föreställningen. Varken Tjechov gick, eller föreställningen går i täten för att sondmata publik med enkelheter och det är du själv som måste komma med dina egna svar på moraliska dilemman.
Ganska omgående känner man ångesten och eländet han får utstå på fältsjukhuset. Det är blod, sår och död, som man på en gång känner av. Astrov jobbar dessutom för mycket och inser att det inte alls är konstigt om han förlorar förståndet när som helst. Han försöker rädda liv och kan inte ens säga nej till någon trots att han jobbat för många timmar i sträck och är olämplig som läkare. Vem vet, kanske har han också haft ihjäl någon på grund av det. Ändå måste han jobba vidare, för det finns ingen annan.
Fältarbeten har ett pris för de människor som vill göra en insatts. Självklart är det en gåva å ena sidan, men om man inte får hjälp och stöd, kan man också gå sönder, ”…det finns följder, av att ge sig in i kampen… Hur lever man ut det hemska man sett…”. Stackars Astrov plågas också av sitt alkoholmissbruk och den ensamhet som ett för kravfullt, gränslöshet och tufft arbete medför.
Att gestalta en människas sexuella frustration i ensamheten, kräver en kraftig finess för att inte en publik ska känna sig för obekväma. I den här föreställningen var Astrovs onani på gränsen till att bli för mycket. Kanske var de också kombinationen av porrtidningar, vulgära könsord, intima stönanden och det faktum att jag satt bredvid en äldre dam med finess, som gjorde min situation något ansträngd. Dock kändes det som att syftet var mer att chocka än att påvisa sexuell frustration hos en ensam, men sexuellt attraktiv man. Inte heller publiken kan ju … ”vara likgiltig för skönhet …” men hade gärna sett en annan scenisk lösning.
Jag undrar om Astrov någonsin kommer att kunna hitta tillbaka till sig själv. Finns det ens en möjlighet för honom att glömma och gå vidare? Man hoppas det, för Astrov förtjänar riktig kärlek och en ny tro på tillvaron. Han behöver få tro på nyfödandet och att vi ska bli bättre på att ta hand om vår jord.
Det är fantastiskt hur skådespelaren i uppsättningen kunde variera sitt spelsätt så trovärdigt, och fann så många olika känslouttryck för samma grundkänsla. Jag lider med honom att salen inte ens är fylld till hälften av publik. Uppsättningen förtjänar fulla hus. Min önskan är att han framöver kan få lite mer draghjälp, för annars är det ett teatralt maraton han behöver göra själv på scen den närmaste tiden.