Cabaret

Teaterkritik: Cabaret – Hårresande bra premiär på Dramaten men med några bleka fläckar

3 oktober, 2021 by Lotta Altner

Cabaret
Musik: John Kander
Manuskript: Joe Masteroff
Sångtexter: Fred Ebb
Regi: Farnaz Arabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Ljud: Hella Collett
Dramaturg: Anneli Dufva
Regiassistent: Git Brännström
Premiär på Stora scenen, Dramaten Stockholm den 2 oktober 2021
Speltid: drygt 2 timmar och 40 minuter inkl. paus
Medverkande: Jonas Malmsjö, Ana Gil Melo Nascimento, Marie Richardson, Johan Holmberg, Alexander Salzberger, Christoffer Svensson, Camila Bejarano Wahlgren, Niklas Blomqvist, Hampus Hallberg, Christopher Lehmann, Maria Naidu, Razmus Nyström, Agnes Rase, Hanna Leffler.

Premiären på Cabaret på Dramaten är hårresande bra men föreställningen har några bleka fläckar som behöver fyllas ut.

Att säga något annat om Cabaret, än att den är välkänd för sin film med bland andra Liza Minelli och ökänd för nazismen fula tryne, är nog det minsta man kan säga. Kvällens premiär och uppsättning följer hack i häl med dessa påståenden och dess anda, men ger också andra och mycket mer nyanserade bottnar till skuld, skam och val att hantera ondskan.

Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.

Nackdelen med att någon skådespelare på scen är så utomordentligt bra på sitt jobb, att både håren på ryggen reser sig och magen kittlar, är ju att mycket annat bleknar. Konferenciern (Jonas Malmsjö) är kort och gott strålande i sin roll. Han har förmågan att vara oerhört klumpigt skoj, manligt kvinnlig, självutlämnande, vacker, ful, rusigt satirisk, ironisk ”with a twist” och allt med mycket distans till sitt eget kroppsliga jag. Tyvärr kunde ingen annan på scen, trots läder, grova ord, löspenisar, kraftfull musik, skrik, roterande svastika, bar hud och sexiga underkläder ens komma i närheten av hans utstrålning och inlevelse. Även när han var en bifigur på scen, en i mängden, såg man ändå enbart honom trots att många andra på scen i övrigt också gjorde ett bra framträdande. Den stora frågan måste därför bli om övriga ensemblen hade behövt få annan regi för att få chansen att också glänsa något mer?

Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.

Kvällens stora överraskning blev Fräulein Schneiders (Marie Richardsson) och Herr Schultzs (Johan Holmberg) kärlekshistoria på äldre dar i en balans av givande, tagande och uppbackande av varandra på scen. I denna uppsättning upplevde jag tacksamt att dessa rollerkaraktärer fick bli något större än någon annan gång jag sett dem. Det var fint att se kärleken växa till sig och ge hopp. Samtidigt som den också fick bli sorglig efter en så kort tid tillsammans. Tydligheten i rädsla och överlevnad blev så skrämmande nära, men ur kvinnligt perspektiv kunde jag förstå. Hur ska man våga ge upp allt för någon annan? Det hade behövts så mycket mer mod från fler än dessa två, för att göra den stora skillnaden. Uppoffringen blev allt för övermäktig.

Föreställningen i stort, gick från lätthet, frihet och nytänkande, till att hela Tyskland brakar samman med hjälp av nationalsocialism. Man kände ondskan utvecklas, våldets växande och kulhålen med blod, komma närmare ens egen kropp. När sista minuten var levererad på scen, ville man nästan inte vara kvar i lokalen. Ondskan var för närvarande. Jag ville gå hem och linda filten nära kroppen, lyssna på Liza Minellis ”Life is a Cabaret” och upprepa konferenciéns inledningsreplik ” … här är livet underbart…” och bara fly en stund.

Cabaret på Stockholms stadsteater – stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande

20 september, 2015 by Rosemari Södergren

Cabaret
Musik John Kander · Sångtexter Fred Ebb
Baserad på pjäs av John Van Druten
Text Joe Masteroff
Berättelse Christopher Isherwood
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Mask Mihra Lindblom
Premiär 19 september på Stora scenen

Berättelsen talar till våra känslor och det ska till ett stenhårt hjärta för att inte bli berörd, både av den omöjliga kärlekshistorien mellan den unga författaren och cabaret-artisten och av alla människors olika sätt att vägra se vad som håller på att ske, där de gömmer undan problemen genom att hänge sig åt nöjeslivet och konsumtion. Berättelsen utspelar sig i Berlin under 1930-talet, under mellankrigstiden mellan första och andra världskriget.

Berättelsen är nog känd för många av oss. Filmen Cabaret med Liza Minelli har setts av många, både på bio, video, dvd och i olika tv-sändningar. Den unge författaren Clifford Bradshaw (han har i alla fall gett ut en bok så då kan han väl kalla sig författare) tar sig till Berlin under 1930-talet för att hitta inspiration till sin nästa bok. Han hamnar i ett utflippat Berlin där nattlivet vibrerar. Redan första kvällen hittar han till Kit Cat Club – tillhåll för artister, författare och konstnärer. Och där i strålkastarljuset går Sally Bowles upp på scenen för att sjunga. Sally Bowles, flickan med de gröna naglarna som gör vad som faller henne in. Nu riktar hon sin blick mot honom. Just mot honom.

Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas får absolut väl godkänt för sina insatser i rollerna som Clifford och Sally. Men den kärleksberättelse som vår allra allra högsta betyg och är helt mästerlig är de äldre paret hyresvärdinnan Fräulein Schneider och den judiske butiksägaren Herr Schultz. Lill Lindfors och Johan Rabaeus är storartade och jag vill krama om dem, skaka om dem och uppmana dem att fly. Men det går ju inte. Vi är alla fast i tiden. Då, tiden före andra världskriget, visste människorna inte vad som skulle ske.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp denna storartade berättelse ligger fokus på teaterkonsten – de flesta av rollerna görs av skådespelare som kan sjunga, som Albin Flinkas. Bara få av rollerna bärs upp av sångare, som Sarah Dawn Finer och Lill Lindfors.

Premiären fick stående ovationer och det tror jag beror på såväl skådespelarna och berättelsen och föreställningen i dess helhet med oerhört skickliga dansare och helt utflippade dansscener och en fantastisk stark scenografi tillsammans med ljussättningen där vi ser höga betongmurar till vänster och en stor röd ridå framför orkestern och röda fåtöljer för nattklubben. På sidorna utnyttjas balkongerna får att ge gestaltning åt hur ledande nazister under föreställningens gång växer i sin makt.

Och så förstås: mannen som bär hela föreställningen och som alltid är helt suverän: Robert Fux som Konferencieren.
– För mig är konferencieren en länk mellan dåtid och nutid som uppträder på kanten till en avgrund. En underjordisk gestalt som med showens och satirens hjälp pekar på hur snabbt ett samhälle kan raseras om dess medborgare förlorar tron på demokrati, öppenhet och medmänsklighet. Att få göra musikaldebut i en roll som ibland kommer brännande nära mitt eget livs erfarenheter känns verkligen stort och spännande, säger Robert Fux i ett pressmeddelande.

I samma pressmeddelande säger regissören Ronny Danielsson att han sätter upp Cabaret med inspiration från dagens Sverige.
– Likheterna mellan 30-talets Berlin och dagens Europa är dessvärre slående. Då var det ingen som kunde ana hur det skulle sluta. Cabaret är en påminnelse om att inte ta något för givet. Vi får inte glömma vilka mekanismer som möjliggjorde nazismen, andra världskriget och förintelsen. Hur skulle vi själva ta ställning om vårt liv stod på spel? säger Ronny Danielsson.

Den prisbelönta musikalen Cabaret om Weimarrepublikens Berlin före nazisternas maktövertag bygger på Christopher Isherwoods klassiker ”Goodbye to Berlin” (1939). Musikalen hade premiär i New York 1966. 1972 gjordes den legendariska och flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Cabaret med Liza Minelli som Sally Bowles. Ronny Danielsson har satt upp Cabaret flera gånger tidigare men menar att det aldrig känts mer angeläget än nu att berätta denna historia.

Cabaret i den här uppsättningen är i allra högsta grad sevärd och även om den har starka paralleller till vår tid är den samtidigt underhållande och färgstark – och det finns helt klart de som kan se den och applådera och gå därifrån utan att begripa vad som står för dörren i vårt samhälle. Precis som människor kunde då. Det är livet och om föreställningen gjordes ännu tydligare skulle den troligen förlora sitt konstnärliga värde. Den är stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande.

I rollerna:
Sally Bowles Sarah Dawn Finer
Konferencieren Robert Fux
Clifford Bradshaw Albin Flinkas
Fräulein Schneider Lill Lindfors
Herr Schultz Johan Rabaeus
Ernst Ludwig Philip Zandén
Fräulein Kost Maja Rung
Max Lars Bethke
Pojken Elliott Boqvist/Arvid Roos/Vilhelm Siljeholm
Artisterna på Kit-Kat-Klubben:
Dansare Tony James-Andersson
Dansare David Dalmo
Dansare Martin Redhe Nord
Dansare Hanna Carlbrand
Dansare Niklas Löjdmark Chressman
Dansare Paula Santa Eufemia
Dansare Elin J. Kortesalmi
Dansare Lisette Pagler
Dansare * Mira Andersson
Dansare * Anna-Hanna Rosengren
Kapellmästare/musiker Joakim Hallin
Musiker Jan Levander
Musiker Dan Strömkvist
Musiker Johan Granström
Musiker Mats Äleklint
Musiker Elin Andersson

* Praktikanter från Högskolan, Scen & Musik Gbrg
Foto: Petra Hellberg

Cabaret med Sarah Dawn Finer bland höstens program på Stockholms stadsteater

17 mars, 2015 by Redaktionen

Karl Ove Knausgård, Sara Lidman, P O Enquist, Hemingway och Karolina Ramqvist – det är stort fokus på författare i Kulturhuset Stadsteaterns höstrepertoar. För första gången blir P O Enquists hyllade klassiker Livläkarens besök teater liksom Karl Ove Knausgårds bokserie Min Kamp. Hjalmar Bergmans Farmor och vår herre med Yvonne Lombard i titelrollen har fått en ny dramatisering. Karolina Ramqvists Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Höstens stora musikteaterföreställning på Stora scenen blir Cabaret i regi av Ronny Danielsson.

Ett pressmeddelande berättar om Stockholms Stadsteaters höstutbud 2015:
Det blir flera urpremiärer i höstens repertoar och många spelplatser för de 20 uppsättningar som utgör Benny Fredrikssons sista repertoar som teaterchef. Från 1 januari 2016 är det nya teaterchefen Anna Takanen som står för repertoaren.

– Jag är glad att lämna över stafettpinnen efter 13 år som teaterchef med ett antal riktigt stora samtidsberättelser och flera urpremiärer, säger Benny Fredriksson som fortsättningsvis är VD för Kulturhuset stadsteatern.

– Teatern bjuder hösten 2015 på starka urpremiärer och klassikertolkningar. Flera av de här föreställningarna kommer också spelas i min repertoar som börjar januari 2016 och det är jag glad över. Ja, det är tacksamt att ta över en så lockande repertoar som Benny Fredriksson här bjuder på, säger Anna Takanen som tillträdde som teaterchef måndagen 16 mars.

Teaterhösten 2015 börjar redan 11 augusti med premiären av Sara Sara Sara. En pjäs med inspiration av Sara Lidmans eget liv av America Vera-Zavala. Regi Olof Hanson.

Den 22 augusti har höstens stora familjeföreställning premiär – Momo eller kampen om tiden av Michael Ende i regi av Allan Svensson som på 1990-talet satte upp den stora familjesuccén Det susar i säven. Polly Kisch gör titelrollen.

Björn Runge återvänder till Kulturhuset Stadsteatern och sätter upp Gellhorn och Hemingway av Stig Hansén med Petronella Barker och Jacob Eklund i rollerna. Urpremiär 27 augusti.

Karl Ove Knausgårds Min Kamp får urpremiär som teaterföreställning på Lilla scenen 29 augusti. Ole Anders Tandberg har gjort en dramatisering som utgår från samtliga böcker i serien och han står också för regin.

Alexander Mørk Eidems egensinniga och tokhyllade uppsättning av Paraplyerna i Cherbourg får äntligen sin nypremiär 10 september. Som kärleksparet Geneviève och Guy återkommer Louise Peterhoff och Sverrir Gudnason.

Cabaret har premiär på Stora scenen 19 september med bland andra Sarah Dawn Finer i rollen som Sally Bowles. Regi Ronny Danielsson.

Hjalmar Bergmans mästerverk Farmor och vår herre i en ny dramatisering av Emma Broström har premiär 9 oktober. Regisserar gör Maria Löfgren. Yvonne Lombard och Meta Velander möts igen på scenen i rollerna som Agnes Borck och Emma, hennes tjänarinna.

I månadskiftet november/december har P O Enguist klassiker Livläkarens besök urpremiär i en dramatisering av Erik Norberg och Johanna Garpe som den senare även regisserar.

Rikard Wolff gör en musikföreställning, Den sista föreställningen, med utgångspunkt från den musik som spelades då Jacques Brel endast 36 år gammal gjorde sin avskedskonsert. Den sista föreställningen har urpremiär 4 december i gemensam regi av Linus Fellbom och Rikard Wolff.

Karolina Ramqvists bok Flickvännen blir teater i regi av Marianne Lindberg De Geer. Dramatisering av författaren själv. Premiär i december 2015.

2xStaffan Göthe är en föreställning som består av teaterklassikern En uppstoppad hund och helt nyskrivna En slavisk dans. De spelas dels var för sig och tillsammans på helgerna. Regi Olof Hanson, premiär 12 december.

Cabaret

Footer

Om oss