Cabaret
Musik: John Kander
Manuskript: Joe Masteroff
Sångtexter: Fred Ebb
Regi: Farnaz Arabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Ljud: Hella Collett
Dramaturg: Anneli Dufva
Regiassistent: Git Brännström
Premiär på Stora scenen, Dramaten Stockholm den 2 oktober 2021
Speltid: drygt 2 timmar och 40 minuter inkl. paus
Medverkande: Jonas Malmsjö, Ana Gil Melo Nascimento, Marie Richardson, Johan Holmberg, Alexander Salzberger, Christoffer Svensson, Camila Bejarano Wahlgren, Niklas Blomqvist, Hampus Hallberg, Christopher Lehmann, Maria Naidu, Razmus Nyström, Agnes Rase, Hanna Leffler.
Premiären på Cabaret på Dramaten är hårresande bra men föreställningen har några bleka fläckar som behöver fyllas ut.
Att säga något annat om Cabaret, än att den är välkänd för sin film med bland andra Liza Minelli och ökänd för nazismen fula tryne, är nog det minsta man kan säga. Kvällens premiär och uppsättning följer hack i häl med dessa påståenden och dess anda, men ger också andra och mycket mer nyanserade bottnar till skuld, skam och val att hantera ondskan.
Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.
Nackdelen med att någon skådespelare på scen är så utomordentligt bra på sitt jobb, att både håren på ryggen reser sig och magen kittlar, är ju att mycket annat bleknar. Konferenciern (Jonas Malmsjö) är kort och gott strålande i sin roll. Han har förmågan att vara oerhört klumpigt skoj, manligt kvinnlig, självutlämnande, vacker, ful, rusigt satirisk, ironisk ”with a twist” och allt med mycket distans till sitt eget kroppsliga jag. Tyvärr kunde ingen annan på scen, trots läder, grova ord, löspenisar, kraftfull musik, skrik, roterande svastika, bar hud och sexiga underkläder ens komma i närheten av hans utstrålning och inlevelse. Även när han var en bifigur på scen, en i mängden, såg man ändå enbart honom trots att många andra på scen i övrigt också gjorde ett bra framträdande. Den stora frågan måste därför bli om övriga ensemblen hade behövt få annan regi för att få chansen att också glänsa något mer?
Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.
Kvällens stora överraskning blev Fräulein Schneiders (Marie Richardsson) och Herr Schultzs (Johan Holmberg) kärlekshistoria på äldre dar i en balans av givande, tagande och uppbackande av varandra på scen. I denna uppsättning upplevde jag tacksamt att dessa rollerkaraktärer fick bli något större än någon annan gång jag sett dem. Det var fint att se kärleken växa till sig och ge hopp. Samtidigt som den också fick bli sorglig efter en så kort tid tillsammans. Tydligheten i rädsla och överlevnad blev så skrämmande nära, men ur kvinnligt perspektiv kunde jag förstå. Hur ska man våga ge upp allt för någon annan? Det hade behövts så mycket mer mod från fler än dessa två, för att göra den stora skillnaden. Uppoffringen blev allt för övermäktig.
Föreställningen i stort, gick från lätthet, frihet och nytänkande, till att hela Tyskland brakar samman med hjälp av nationalsocialism. Man kände ondskan utvecklas, våldets växande och kulhålen med blod, komma närmare ens egen kropp. När sista minuten var levererad på scen, ville man nästan inte vara kvar i lokalen. Ondskan var för närvarande. Jag ville gå hem och linda filten nära kroppen, lyssna på Liza Minellis ”Life is a Cabaret” och upprepa konferenciéns inledningsreplik ” … här är livet underbart…” och bara fly en stund.
