Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Berlin

Levan Akins nya film, Passage, får världspremiär i Berlin

by

Passage. Foto: Haydar Taştan

Levan Akins nya film Passage får världspremiär på Berlins filmfestival, där den inviger Panorama-sektionen. Dessutom visas Andrej Tarkovskijs Offret, digitalt restaurerad av Svenska Filminstitutet, och Asta Kamma August är utsedd till Shooting Star.

Ett pressmeddelande berättar:
Levan Akin följer upp internationellt hyllade And Then We Danced med en gripande resa genom Istanbuls mest färgstarka bakgator. Lia, en pensionerad lärare från Georgien, har lovat att ta reda på vad som hände med hennes sedan länge försvunna systerdotter Tekla. Av sin granne, Achi, får Lia höra att Tekla kanske befinner sig i Turkiet och de beger sig dit för att hitta henne. I Istanbul möts de av en livligt vacker stad fylld av kopplingar och möjligheter. Men att hitta någon som inte vill bli funnen är svårare än vad de tror. Tills de träffar Evrim, en advokat som kämpar för transrättigheter. När Lia, Achi och Evrim undersöker staden tillsammans, känns det som att de kommer Tekla närmare.

– Vilken otrolig ära att filmen får möta en publik för allra första gången som invigningsfilm i Panorama-sektionen på årets Berlinale! Att ge liv till denna berättelse, dess rollfigurer och teman har inneburit flera svåra och unika utmaningar, vilket gör detta desto mer meningsfullt. Jag ser mycket fram emot att presentera filmen i Berlin och jag hoppas den kommer att nå många människor, säger Levan Akin.

Passage är skriven av Levan Akin och producerad av Mathilde Dedye / French Quarter Film, i samproduktion med Adomeit Film (Danmark), Easy Riders Films (Frankrike), Bir Film (Turkiet), 1991 Productions (Georgien) samt svenska RMV Film och Sveriges Television. Filmen har fått produktionsstöd av Svenska Filminstitutet, långfilmskonsulent Hanna Lejonqvist, och stöd från bland andra Eurimages och Konstnärsnämnden. I de tre huvudrollerna ser vi Mzia Arabuli, Lucas Kankava och Deniz Dumanlı.

Filmen får svensk biopremiär 22 mars 2024.

Levan Akin långfilmsdebuterade med Katinkas kalas (2012) som fick internationell premiär på Tribeca Film Festival. Uppföljaren Cirkeln (2015) blev trefaldigt Guldbagge-nominerad. Akins stora genombrott kom med internationellt hyllade And Then We Danced (2019), som hade världspremiär i Cannes, fick sju Guldbaggenomineringar och vann fyra, bland annat för Bästa film och Bästa manus. De senaste åren har Levan Akin regisserat tv-serier som SVT:s Deg och AMC:s Interview with the Vampire.

Fler svenska inslag på Berlins filmfestival
I sektionen Berlinale Classics visas Offret (1986). Andrej Tarkovskijs sista film spelades in på Gotland och belönades med fyra priser – bland annat för Sven Nykvists mästerliga foto – vid filmfestivalen i Cannes. Filmen är digitalt restaurerad i 4K av Svenska Filminstitutet.

Som tidigare meddelats är Asta Kamma August årets svenska Shooting Star. Hon är utvald som en av tio unga och lovande europeiska skådespelare som presenteras för internationell press, publik och filmbransch under festivalen.

Cabaret på Stockholms stadsteater – stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande

by

Cabaret

Cabaret
Musik John Kander · Sångtexter Fred Ebb
Baserad på pjäs av John Van Druten
Text Joe Masteroff
Berättelse Christopher Isherwood
Musik John Kander
Sångtexter Fred Ebb
Regi Ronny Danielsson
Koreografi Roger Lybeck
Scenografi Lars Östbergh
Kostym Annsofi Nyberg
Musikaliskt ansvarig Joakim Hallin
Ljus Hans-Åke Sjöquist
Mask Mihra Lindblom
Premiär 19 september på Stora scenen

Berättelsen talar till våra känslor och det ska till ett stenhårt hjärta för att inte bli berörd, både av den omöjliga kärlekshistorien mellan den unga författaren och cabaret-artisten och av alla människors olika sätt att vägra se vad som håller på att ske, där de gömmer undan problemen genom att hänge sig åt nöjeslivet och konsumtion. Berättelsen utspelar sig i Berlin under 1930-talet, under mellankrigstiden mellan första och andra världskriget.

Berättelsen är nog känd för många av oss. Filmen Cabaret med Liza Minelli har setts av många, både på bio, video, dvd och i olika tv-sändningar. Den unge författaren Clifford Bradshaw (han har i alla fall gett ut en bok så då kan han väl kalla sig författare) tar sig till Berlin under 1930-talet för att hitta inspiration till sin nästa bok. Han hamnar i ett utflippat Berlin där nattlivet vibrerar. Redan första kvällen hittar han till Kit Cat Club – tillhåll för artister, författare och konstnärer. Och där i strålkastarljuset går Sally Bowles upp på scenen för att sjunga. Sally Bowles, flickan med de gröna naglarna som gör vad som faller henne in. Nu riktar hon sin blick mot honom. Just mot honom.

Sarah Dawn Finer och Albin Flinkas får absolut väl godkänt för sina insatser i rollerna som Clifford och Sally. Men den kärleksberättelse som vår allra allra högsta betyg och är helt mästerlig är de äldre paret hyresvärdinnan Fräulein Schneider och den judiske butiksägaren Herr Schultz. Lill Lindfors och Johan Rabaeus är storartade och jag vill krama om dem, skaka om dem och uppmana dem att fly. Men det går ju inte. Vi är alla fast i tiden. Då, tiden före andra världskriget, visste människorna inte vad som skulle ske.

När Stockholms stadsteater nu sätter upp denna storartade berättelse ligger fokus på teaterkonsten – de flesta av rollerna görs av skådespelare som kan sjunga, som Albin Flinkas. Bara få av rollerna bärs upp av sångare, som Sarah Dawn Finer och Lill Lindfors.

Premiären fick stående ovationer och det tror jag beror på såväl skådespelarna och berättelsen och föreställningen i dess helhet med oerhört skickliga dansare och helt utflippade dansscener och en fantastisk stark scenografi tillsammans med ljussättningen där vi ser höga betongmurar till vänster och en stor röd ridå framför orkestern och röda fåtöljer för nattklubben. På sidorna utnyttjas balkongerna får att ge gestaltning åt hur ledande nazister under föreställningens gång växer i sin makt.

CabaretOch så förstås: mannen som bär hela föreställningen och som alltid är helt suverän: Robert Fux som Konferencieren.
– För mig är konferencieren en länk mellan dåtid och nutid som uppträder på kanten till en avgrund. En underjordisk gestalt som med showens och satirens hjälp pekar på hur snabbt ett samhälle kan raseras om dess medborgare förlorar tron på demokrati, öppenhet och medmänsklighet. Att få göra musikaldebut i en roll som ibland kommer brännande nära mitt eget livs erfarenheter känns verkligen stort och spännande, säger Robert Fux i ett pressmeddelande.

I samma pressmeddelande säger regissören Ronny Danielsson att han sätter upp Cabaret med inspiration från dagens Sverige.
– Likheterna mellan 30-talets Berlin och dagens Europa är dessvärre slående. Då var det ingen som kunde ana hur det skulle sluta. Cabaret är en påminnelse om att inte ta något för givet. Vi får inte glömma vilka mekanismer som möjliggjorde nazismen, andra världskriget och förintelsen. Hur skulle vi själva ta ställning om vårt liv stod på spel? säger Ronny Danielsson.

Den prisbelönta musikalen Cabaret om Weimarrepublikens Berlin före nazisternas maktövertag bygger på Christopher Isherwoods klassiker ”Goodbye to Berlin” (1939). Musikalen hade premiär i New York 1966. 1972 gjordes den legendariska och flerfaldigt Oscarsbelönade filmen Cabaret med Liza Minelli som Sally Bowles. Ronny Danielsson har satt upp Cabaret flera gånger tidigare men menar att det aldrig känts mer angeläget än nu att berätta denna historia.

Cabaret i den här uppsättningen är i allra högsta grad sevärd och även om den har starka paralleller till vår tid är den samtidigt underhållande och färgstark – och det finns helt klart de som kan se den och applådera och gå därifrån utan att begripa vad som står för dörren i vårt samhälle. Precis som människor kunde då. Det är livet och om föreställningen gjordes ännu tydligare skulle den troligen förlora sitt konstnärliga värde. Den är stark, gripande, vacker, sexig, underhållande och skrämmande.

Cabaret

I rollerna:
Sally Bowles Sarah Dawn Finer
Konferencieren Robert Fux
Clifford Bradshaw Albin Flinkas
Fräulein Schneider Lill Lindfors
Herr Schultz Johan Rabaeus
Ernst Ludwig Philip Zandén
Fräulein Kost Maja Rung
Max Lars Bethke
Pojken Elliott Boqvist/Arvid Roos/Vilhelm Siljeholm
Artisterna på Kit-Kat-Klubben:
Dansare Tony James-Andersson
Dansare David Dalmo
Dansare Martin Redhe Nord
Dansare Hanna Carlbrand
Dansare Niklas Löjdmark Chressman
Dansare Paula Santa Eufemia
Dansare Elin J. Kortesalmi
Dansare Lisette Pagler
Dansare * Mira Andersson
Dansare * Anna-Hanna Rosengren
Kapellmästare/musiker Joakim Hallin
Musiker Jan Levander
Musiker Dan Strömkvist
Musiker Johan Granström
Musiker Mats Äleklint
Musiker Elin Andersson

* Praktikanter från Högskolan, Scen & Musik Gbrg
Foto: Petra Hellberg

Lars Noréns Demoner – svärta och ångest men också viss komik – invigde Bergmanfestivalen i tysk tolkning

by

Demoner
Av Lars Norén
Regi Thomas Ostermeier
Gästspel av Schaubühne Berlin
Bergmanfestivalen 2012
27 maj 2012

Två gifta par tillbringar en kväll tillsammans – båda paren har stora problem som inte blir bättre när de möter det andra paret. Lars Noréns ”Demoner” är en skrämmande skildring av två par som borde stannat hemma och rett ut sina problem istället för att fly in i underhållning och tidsfördriv som inte ger något av beständigt värde. Den inre ensamheten kan driva människor långt.

Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare på den tyska teatern Schaubühne i Berlin valde att sätta upp Lars Noréns Demoner när han blev inbjuden till Bergmanfestivalen. Föreställningen spelades på festivalens invigningskväll och i Ostermeiers regi blev det en djupdykning i människors ångest, väl värdig att inviga en festival till Bergmans minne.

Frank och Katarina har varit gifta i nio år och är barnlösa. Föreställningen börjar med ett videoklipp som exponeras på ena väggen på scenen där den berömde filmregissören Fritz Lang läser en dikt av Hölderlin om människans ensamhet utan gud. Därefter kommer Katarina in i vardagsrummet, hon verkar rastlös, röker en cigarett, slår upp en bärbar dator av märket Mac. Det är viktigt med alla detaljer. Lägenheten utstrålar välbärgad övre medelklass. Scenografin är snillrikt konstruerad. Handlingen utspelar sig i Franks och Katarinas lägenhet och är placerad på en vridscen. Vardagsrummet på ena sidan och när scenen roterar kommer andra sidan fram med sovrum, kök och badrum.

Frank kommer hem med askan av sin avlidna mor. Askan ligger i en urna i en plastpåse. Katarina och Frank pratar men utan att lyssna på varandra. De talar och det märks att de mår dåligt av varandra. Det är ruggigt obehagligt och vi anar hela tiden att det finns något mörkt under ytan, en hemsk hemlighet som skaver.

De ska tillbringa kvällen tillsammans med Franks bror och broderns fru. Men brodern ringer och säger att han stannar på hotellet för att se en fotbollsmatch istället. Då utbryter panik. Ska de tvingas tillbringa en kväll tillsammans bara de två? Frank bjuder då snabbt in grannarna som bor i lägenheten under, Jenna och Tomas, småbarnsföräldrar som längtar efter en chans att komma hemifrån någon timme och tackar ja till inbjudan, mot bättre vetande.

Första delen av föreställningen lockar till en hel del skratt, en del situationer är rätt komiska. Framför allt Jenna och Tomas tror jag många kan känna igen sig i och därför är det lättare att skratta med och åt dem, för det är liksom att skratta lite åt sig själv.

Komiken bygger en del på att människor känner igen situationerna, men allteftersom Frank dricker mer och mer whisky stegras det obehagliga. Han är elak och beter sig mot  såväl Katarina som gästerna som ett svin. Det är deprimerande att se hur mycket människor kan acceptera för att få ett stycke tidsfördriv från sin grå vardag.

Det finns en del att fundera på och det ligger hos  åskådaren hur handlingen ska tolkas. Kanske får vi förklaringen till Franks fruktansvärda beteende – eller är det också bara en lögn? Vad är egentligen sanningen?

Ett sätt att se föreställningen är utifrån äktenskaps- och relationsperspektiv. En skildring av det omöjliga att leva tillsammans. Själv vill jag hellre se den som en studie i vad alkoholen gör med människor som inte mår bra. Frank tar den ena whiskyn efter den andra och halsar också direkt ur flaskan. Är det då konstigt att han blir äcklig, vidrig och gemen? Alkoholen gör sådant med många människor.

Skådespelarna är väldigt duktiga. Föreställningen står och faller med att skådespelarna är säkra i sina roller.

Ostermeier har ändrat lite i Noréns grundmanus. Handlingen som i ursprungsmanus utspelas under 1980-talets början har placerats i nutiden, bland annat spelar Frank lyxiga vinylskivor med indieband som är väldigt hipp nu som The XX.

”Demoner” är en Norén-pjäs – och då vet vi att det blir en djupdykning i människors psyke och ångest. Det är en svart föreställning men också med viss komik och värme. Den skakar om mig, men samtidigt ger Noréns senare draman mig mer, eftersom den här är så svart utan att jag riktigt hittar någon förklaring till vad som orsakat framför allt Franks vidriga beteende. Eller så fick vi en förklaring när Katarina avslöjar hans hemlighet för grannarna – men den förklaringen är bara ett symtom på något som vi ändå inte får svar på. Fast å andra sidan: varför vänta oss att en föreställning ska ge svar. Att den ställer frågor kanske räcker.

I rollerna:

Katarina: Cathlen Gawlich
Frank: Lars Eidinger
Jenna: Eva Meckbach
Tomas: Tilman Strauß

Teatermagasinet har också skrivit om Demoner.

Festivalbloggen om Demoner.

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den glasögonfria 3D skärmen är här

by

IFA mässan i Berlin visade upp 3D i alla dess former, det verkar som om teknikriget har börjat. Det kan bli som men Betamax och VHS, och senare års kamp om DVD standarder som Blueray vann.

LG sattsar på samma teknik som finns på bio nu, med polariserade glasögon men flera tillverkare sattsar på 3D utan glasögon och min magkänsla säger att det är här som framtiden finns. Men om sanningen skall fram kan jag vänta tills det blir bra. Tyvärr är det få filmer jag sett hittills som imponerar som Avatar. Den var mäktig och vacker och inte det sammelsurium av äckliga saker som flyger omkring som många 3D filmer försöker sälja på.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Marika Lagercrantz blir kulturråd i Berlin

by

Regeringen har utsett skådespelaren Marika Lagercrantz till kulturråd vid Sveriges ambassad i Berlin, berättar ett pressmeddelande.

Så här lyder pressmeddelandet:

Marika Lagercrantz har en lång och gedigen erfarenhet från kulturområdet. Hon har bland annat varit verksam som skådespelare, regissör, producent, föreläsare och skribent. De senaste åren har hon såväl spelat som regisserat i Tyskland vid ett flertal tillfällen. Marika Lagercrantz är också verksam som ordförande i Amatörkulturakademin.

– Jag är mycket glad att Marika Lagercrantz har sökt och tackat ja till detta viktiga uppdrag. Berlin är en högintressant kulturstad och med Marikas erfarenhet och kompetens kan vi ta del av ett fördjupat kultursamarbete mellan våra länder, säger Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

I den öppna rekryteringsprocessen var det många sökanden varav ett antal kallades till intervjuer. Marika Lagercrantz tillträder posten som kulturråd vid Sveriges ambassad i Berlin den 1 september 2011. Förordnandet gäller till den 31 augusti 2014.

Det är förstås väldigt bra när aktiva kulturpersoner, som verkligen jobbat mycket inom kulturens yrken, får sådana uppdrag. Fast det är tråkigt att Marika Lagercrantz därmed inte kommer att finnas på svenska teaterscener eller på nya filmer de närmaste åren.

Berlin är en högintressant kulturmetropol också, där massor händer.

Foto: Dragan Popovic

Läs även andra bloggares åsikter om , ,