Schaubühne

Demoner
Av Lars Norén
Regi Thomas Ostermeier
Gästspel av Schaubühne Berlin
Bergmanfestivalen 2012
27 maj 2012

Två gifta par tillbringar en kväll tillsammans – båda paren har stora problem som inte blir bättre när de möter det andra paret. Lars Noréns “Demoner” är en skrämmande skildring av två par som borde stannat hemma och rett ut sina problem istället för att fly in i underhållning och tidsfördriv som inte ger något av beständigt värde. Den inre ensamheten kan driva människor långt.

Thomas Ostermeier, konstnärlig ledare på den tyska teatern Schaubühne i Berlin valde att sätta upp Lars Noréns Demoner när han blev inbjuden till Bergmanfestivalen. Föreställningen spelades på festivalens invigningskväll och i Ostermeiers regi blev det en djupdykning i människors ångest, väl värdig att inviga en festival till Bergmans minne.

Frank och Katarina har varit gifta i nio år och är barnlösa. Föreställningen börjar med ett videoklipp som exponeras på ena väggen på scenen där den berömde filmregissören Fritz Lang läser en dikt av Hölderlin om människans ensamhet utan gud. Därefter kommer Katarina in i vardagsrummet, hon verkar rastlös, röker en cigarett, slår upp en bärbar dator av märket Mac. Det är viktigt med alla detaljer. Lägenheten utstrålar välbärgad övre medelklass. Scenografin är snillrikt konstruerad. Handlingen utspelar sig i Franks och Katarinas lägenhet och är placerad på en vridscen. Vardagsrummet på ena sidan och när scenen roterar kommer andra sidan fram med sovrum, kök och badrum.

Frank kommer hem med askan av sin avlidna mor. Askan ligger i en urna i en plastpåse. Katarina och Frank pratar men utan att lyssna på varandra. De talar och det märks att de mår dåligt av varandra. Det är ruggigt obehagligt och vi anar hela tiden att det finns något mörkt under ytan, en hemsk hemlighet som skaver.

De ska tillbringa kvällen tillsammans med Franks bror och broderns fru. Men brodern ringer och säger att han stannar på hotellet för att se en fotbollsmatch istället. Då utbryter panik. Ska de tvingas tillbringa en kväll tillsammans bara de två? Frank bjuder då snabbt in grannarna som bor i lägenheten under, Jenna och Tomas, småbarnsföräldrar som längtar efter en chans att komma hemifrån någon timme och tackar ja till inbjudan, mot bättre vetande.

Första delen av föreställningen lockar till en hel del skratt, en del situationer är rätt komiska. Framför allt Jenna och Tomas tror jag många kan känna igen sig i och därför är det lättare att skratta med och åt dem, för det är liksom att skratta lite åt sig själv.

Komiken bygger en del på att människor känner igen situationerna, men allteftersom Frank dricker mer och mer whisky stegras det obehagliga. Han är elak och beter sig mot  såväl Katarina som gästerna som ett svin. Det är deprimerande att se hur mycket människor kan acceptera för att få ett stycke tidsfördriv från sin grå vardag.

Det finns en del att fundera på och det ligger hos  åskådaren hur handlingen ska tolkas. Kanske får vi förklaringen till Franks fruktansvärda beteende – eller är det också bara en lögn? Vad är egentligen sanningen?

Ett sätt att se föreställningen är utifrån äktenskaps- och relationsperspektiv. En skildring av det omöjliga att leva tillsammans. Själv vill jag hellre se den som en studie i vad alkoholen gör med människor som inte mår bra. Frank tar den ena whiskyn efter den andra och halsar också direkt ur flaskan. Är det då konstigt att han blir äcklig, vidrig och gemen? Alkoholen gör sådant med många människor.

Skådespelarna är väldigt duktiga. Föreställningen står och faller med att skådespelarna är säkra i sina roller.

Ostermeier har ändrat lite i Noréns grundmanus. Handlingen som i ursprungsmanus utspelas under 1980-talets början har placerats i nutiden, bland annat spelar Frank lyxiga vinylskivor med indieband som är väldigt hipp nu som The XX.

“Demoner” är en Norén-pjäs – och då vet vi att det blir en djupdykning i människors psyke och ångest. Det är en svart föreställning men också med viss komik och värme. Den skakar om mig, men samtidigt ger Noréns senare draman mig mer, eftersom den här är så svart utan att jag riktigt hittar någon förklaring till vad som orsakat framför allt Franks vidriga beteende. Eller så fick vi en förklaring när Katarina avslöjar hans hemlighet för grannarna – men den förklaringen är bara ett symtom på något som vi ändå inte får svar på. Fast å andra sidan: varför vänta oss att en föreställning ska ge svar. Att den ställer frågor kanske räcker.

I rollerna:

Katarina: Cathlen Gawlich
Frank: Lars Eidinger
Jenna: Eva Meckbach
Tomas: Tilman Strauß

Teatermagasinet har också skrivit om Demoner.

Festivalbloggen om Demoner.

Relaterat:
Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om Ostermeier, Schaubühne, Berlin, Bergmanfestivalen, teater, teaterrecension, Lars Norén, teaterkritik, scenkonst