Teaterkritik

Gogols Revisorn i mycket egen version på Moment: Teater – skrämmande aktuell skrattfest

18 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

Revisorn
Oerhört fritt efter Gogol
Manus och regi: Andreas Boonstra
Musik: Simon Steensland
Scenografi: Erik Stenberg
Premiär på Moment: Teater i Stockholm 17 oktober 2015

Scenen är förlagd till tiden efter nästa val. Sverigedemokraterna är det största partiet och har bildat regering med Kristdemokraterna. Kanske är det en framtid som kan bli verklighet. En sak är i alla fall säker: om det blir verklighet då är det nog slut på yttrandefrihet och kulturen kommer att strypas. Det är i alla fall regissören och teatermannen Andreas Boonstra på Moment: Teater övertygad om. Han har alltid sett de två partierna som ett sorts systerpartier och deras kulturpolitik ekar väldigt likadant. Boonstra har fört över Gogols klassiska pjäs Revisorn till en framtid då SD och KD styr Sverige.

Gogols Revisorn skildrar händelserna då borgmästaren i en mindre stad i Ryssland blir tipsad i förväg om att en inspektör ska skickas ut på uppdrag av staten för att kontrollera att allt går rätt till i den lilla staden. Givetvis går inte allt rätt till. Borgmästaren och övriga makthavare skor sig på folket och korruptionen frodas, som i de flesta ryska städer på den tiden – eller egentligen är dramat ständigt aktuellt, överallt i världen. Människor som har positioner och makt över andra har en tendens att utnyttja det för egen vinning.

De flesta makthavare kanske blir skärrade när de hör att en inspektion är på väg? Gobols drama ”Revisorn” utspelar sig nu på en liten fri teater, liknande Moment: teater och de har hört ryktet från säkra källor att en inspektör är på väg för att kontrollera att de driver teatern enligt den fastslagna kulturpolitiken som råder. Nu får ingen kritik framföras mot den styrande regeringen, ingen fri debatt får längre förekomma, inget som påminner om reklam för ett samhälle med mångkultur får finnas, ursvenskt och opolitiskt ska det vara.

Nu är Andreas Boonstra inte vem som helst. Han har en fantasi som går på högvarv och den som har sett någon av hans tidigare produktioner vet vad som väntar. Revisorn blir en skrattfest och den bubblar av ironi och skämt, ibland drar det nog iväg lite väl mycket. Boonstra passar på att skoja om teaterns värld samtidigt. Eftersom föreställningen totalt är tre timmar med paus tror jag inte den skulle förlora något på att korta ned lite på de delar som flyger iväg lite mycket om teatervärlden. När det spretar åt för många håll kan det blir lite tröttsamt.

Uppsättningen på Moment: teater pendlar mellan flera spår. Först och främst är det grundtemat: en snart nutida version av Gogols pjäs, samtidigt innehåller föreställningen flera politiska utspel och analyser av Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna och som tredje del finns ett slags spel i spelet där skådespelarna med rejält tilltagen Brechtmanér betraktar sig själva och spelet utifrån. Det fungerar och det är både roligt och skrämmande, tankeväckande starkt. Men kanske föreställningen skulle höjas något steg i sin helhet om den sista delen drogs ned något.

Nikolaj Gogols komedi ”Revisorn” är en komedipjäs från 1836. Förutom Tjechovs fyra pjäser är detta det enda ryska teaterstycke som blivit allmänt bekant utanför Ryssland. Det hade urpremiär 19 april 1836 på Alexandrinskijsteatern i Petersburg, motsvarighet till vår Dramaten och uppkallad efter kejsare Nikolaus I:s gemål Alexandra.

Revisorn av Nikolaj Gogol är i fem akter och handlar om en man som anländer till en mindre landsortsstad, där han misstas för en väntad statlig inspektör. Moment: teaters version drar iväg med full fart åt fars men skrattet fastnar ibland i halsen, för det kanske verkar som ett skämt, men med tanke på vad som skett i svenskt samhälle på senare tid är det inte omöjligt att föreställningen skildrar verkligheten om några år. Hoppas, hoppas att det är som Andreas Boonstra skriver i programmet till föreställningen:
Som det kommer sägas i pjäsen du alldeles strax ska se så hoppas jag verkligen att jag gjort den här pjäsen i onödan. Att scenariot som jag byggt min tolkning av Gogols Revisorn på aldrig blir verklighet. Men för säkerhets skulle gör jag den här pjäsen nu. Det kan faktiskt bli förbjudet senare.

I rollerna:
Göran Thorell, Josefin Ankarberg, Martin Jonsson, Jenny Antoni, Ludde Hagberg, Niki Gunke Stangertz
Foto: Håkan Larsson

Tankar om ”Den stora måltiden” på Playhouse teater

17 oktober, 2015 by Rosemari Södergren

denstoramaltiden450

Den stora måltiden
Av: Dan LeFranc
Regi: Elisabet Klason
Scenografi: Helena Uggla
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign: Daniel Douhan
Kostymdesign: Maria Felldin
Maskdesign: Nina Lagnefeldt
Översättning: Joachim Siegård
Premiär 16 oktober 2015

Playhouse teater i Stockholm har flyttat från Östermalmstorg till centralaste delen av Stockholm, mitt på Drottninggatan – och bjuder in både på nyöversatt ny amerikanska dramatik och till en restaurang som tillsammans ger besökaren en känsla av att vara på New Yorks berömda teatergata. Playhouse teater har tagit över lokalerna efter Regina-teatern och byggt om och renoverat.

Restaurangen har varit öppen ett tag men i veckan var de dags för scenkonstens premiär på den nybyggda scenen. Premiärföreställningen är ett drama av Dan LeFranc som bland annat skriver för den Golden Globebelönade tv-serien The Affair. Pjäsen Den stora måltiden (The Big Meal) har spelats både i USA och i Storbritannien och nominerats till ett flertal utmärkelser, som Lucille Lortel Award, Drama Desk Award och Helen Hayes Award.

Ett äktenskap, med livets olika delar, glädje och sorg, gräl och skratt, komprimerat på en och en halv timme, skildrat genom åtta skådespelare där skådespelarna går in i och ut ur de olika karaktärerna och samma karaktär kan spelas av flera olika skådespelare. Det är en kort beskrivning av Den stora måltiden.

Två ungdomar möts, de gillar varandra men vill inte binda sig. I alla fall är den unga tjejen Nicoline tydlig med det. Inte vill vi bli som våra föräldrar, säger hon. Sam håller med. De hänger ihop. De trivs med varandra. Men nej det är inte ihop. Efter ett gräl bryter de upp förhållandet, som ju inte var ett förhållande. Några år senare har de mognat lite och de träffas igen och pang på rödbetan blir de ett par igen. Och nu på allvar. De får barn och tiden går och barnen får barn. Livet rullar på. Familjen växer och har syskongräl, kärlek och sorg, både några ur den äldre generationen som de yngre dör under dramats gång.

Dramats största behållning tycker jag ligger i rollbesättningen. De åtta skådespelarna är fyra av manligt kön och fyra av kvinnligt kön, två barn, två unga skådespelare, två i dryga trettioårsåldern och två i övre medelåldern. I början spelas Sam och Nicoline av de två unga skådespelarna och när de möts igen spelas de av de två som är i trettio-fyrtioårsåldern. De två barnen spelar deras barn. De två äldre spelar Sams föräldrar, Nicolines svärföräldrar. Under dramats gång byter skådespelarna roller. De två äldre skådespelarna tar över som Sam och Nicoline medan tiden går och de får barnbarn.

Där finns också en nionde skådespelare, som spelar en servitris som kommer in med en tallrik med mat vilket blir en stark symbol i föreställningen. Servitrisen är dödens budbärare och den som får tallriken måste äta upp maten i total tystnad och det är en symbol för döden.

Dramat skildrar i sin enkelhet utan större krusiduller ett förhållande, två människor och deras liv tillsammans med både glädje och sorg och jag kände det som att publiken kände igen sig i mycket. I början av föreställningen var det mer av komedi och andra halvan var mer allvarlig.

Dock tycker jag bara vi lär känna karaktärerna rätt ytligt. Dramat bygger mer på klichéer än fördjupade karaktärsbeskrivningar. Klichéer behöver inte i sig vara negativt, det är ett sätt att berätta något på – och det fungerar bra i det här dramat och det sätt den framförs på. Det är inte en berättelse som går på djupet men den berättar ändå om livets gång.

En eloge till skådespelarna. De är trovärdiga och naturliga i sina olika roller – och en sådan här föreställningen där skådespelarna byter karaktärer kräver duktiga skådespelare.

Medverkande:
Charlotta Jonsson
Tobias Aspelin
Britt Louise Tillbom
Bo G. Lyckman
Jasmine Heikura
Charlie Challis
Nora Lundqvist/Clara Wettergren
Edvin Engström/Arvid Sand

Foto: Baldur Bragason

Tankar kring dramat ”Billy Bloom – ensam” som Gud på Turteatern

17 oktober, 2015 by Lotta Altner

Billy Bloom – ensam som Gud
Av & med: Michal Axel Piotrowski
Originaltext: James St. James
Regi: Fredrik Lundqvist
Medregi och dramaturgisk rådgivning: Joséphine Wistedt
Textredigering: Zuzanne Ohlson
Foto: Viveka Thalin
Premiär på Turteatern 16 oktober 2014

Rummet är ödessvart och ganska kalt. Det enda som finns är flyttkartonger på scen. Det är ett och annat klädesplagg som tittar upp och några plastblommor, ur de tråkiga kartongerna. Det är ingen direkt trevlig känsla som infinner sig i maggropen. Plötsligt från ingenstans så börjar en hand växa upp ur en av lådorna som ett sökande periskop. Vi skrattar lite för det ser trots allt lite skojigt ut, även om vi inte vet om någon verkligen medvetet blivit instängd i lådan. Längre fram förstår man att Billy är instäng i sin egen kropp mycket mer än i vilken låda som helst skulle kunna utsätta honom för.

Sedan börjar Billy berätta varför han som 17 åring nu har flyttat med sin pappa. Därmed blir man något mer bekväm med den förförliga avsaknaden av inredning i detta s.k. hem. Flyttkartongerna ”make sense” som Billy skulle ha kunnat säga eftersom han hela tiden pratar svenska med inslag av amerikanska ord. Ett och annat s.k. ”swenglish” ord uppstår också. Kan man engelska, svenska och amerikanska, så piggar definitivt detta upp de 80 minuterna utan paus. Några hade dock svårt att hänga med.

När Billy berättar om sin skolgång och de trakasserier som förekommer, slås man av den frånvaro av civilkurage som finns. Även om vi själva inte slår eller hånar, är vi ju lika medskyldiga om vi blundar för mobbning och påhopp. Lärare försvinner ur rum och klasskamrater minns inte händelser. Man undrar också över hur en annan människas uttryck av sin personlighet, kan vara så provocerande. Varför hatar man bögar som vill klä sig i klänningar? När Billy klär ut sig till det mest ”hetero-manliga” han kan tänka sig för att smälta in, dvs pirat, blir han påhoppad i alla fall. Varför? Därför att han inte kan vara något annat än det han är, d.v.s. en transvestit. Man genomskådar honom naturligtvis. Din inre känsla av dig själv speglas naturligtvis på din utsida. Billy vill bara få vara sig själv, men t.o.m. hans mamma och pappa har svårt för hans val av tillhörighet. Hur kan man förlåta sina föräldrar för det? Men Billy verkar älska sina föräldrar i alla fall. Något jag inte tycker att de förtjänar.

Avståndet mellan skådespelaren och publiken var väldigt kort, vilket gjorde att man verkligen kände hans smärta. Dessutom inbjöds vi att tycka, tänka, säga och agera något på scen. Man kom helt enkelt inte undan. Hans smärta kröp sig in under skinnet på oss.

Jag måste erkänna att det mot slutet kändes väldigt personligt när skådespelaren proklamerade sin ”fabulousness”. Det blev helt plötsligt mer honom än Billy. Självklart ska man använda sig själv som referens i skådespeleriet. Man det är viktigt att kunna särskilja på sig själv och rollen. Jag vet inte heller om jag ”köper” att man vill kasta skit på hela världen för att faktiskt få rätten att vara den man är. Den fria tolkningen här gjorde inte helt sin rätt, kan jag tycka.

Att gång på gång säga ”f*ck you” gör mig inte heller speciellt provocerad. Det är väl snarare mänskliga rättigheter och fakta kring olikheter som behövs som argument för att förklara fördomen kring transvestisms. Kanske skulle man lagt in något annat där? Att spotta ur sig skit är naturligtvis försvarbart och förstående, men inget svar på fördomen. Jag tycker att skådespelarens i övrigt hade ett kroppsspråk, mimik, ombytlighet och förmåga att fängsla oss helt själv, som var ”absolutly amazing”. Att inte en enda gång komma av sig kan anses som en mycket stor prestation. Dessutom gav hans framträdandeteknik oss stort andningsutrymme i det oändliga elände han fick genomlida. Han gav oss olika typer av humoristiska befrielser. Han kunde både skratta med oss och åt oss i ironi och sarkasm. Det gav en det andningsutrymme och befrielse man behövde för att över huvudtaget kunna ta in den tragedi han genomlidit som transvestit.

Foto: Viveka Thalin

And then … och sen på Stockholms stadsteater: Jag njuter lekfullt och härligt

17 oktober, 2015 by Lotta Altner

And then … och sen
Iscensatt av Claire Parsons
Scenografi Anna Nyberg
Kostym Bitte Palm
Musikarrangemang Mikael Svanevik
Ljus Olof Carlsson
Premiär på Kilen, Stockholms stadsteater, den 16 oktober 2015

Att många vuxna har svårt att leva i ”här och nu” borde inte vara en överraskning för någon. De få av oss som klarar av det till någon nivå har nog skapat en viss livskvalitet som andra kan avundas. Vi går ofta och väntar på självklara skottet som ska ge oss den start på en början vi känner vi behöver. Det är dock en start som aldrig kommer och vi går och väntar på något som aldrig kommer att blir. En föreställningsvärld utan en konkret föreställning. Istället borde vi ta till vara på de livskvaliteter som hela tiden är och som man bara kan plocka upp som små röda bollar i vardagen. Inget borde vara för litet eller för stort, för att ge oss möjligheten att faktiskt vara där vi är, då. Många barn har den förmågan. När skådespelarna här ställer frågorna, ”men sen då” eller ”och sedan”, då svarar många av barnen helt fritt och rakt ut. Man testar till och med gränserna med att försöka chocka och ropar, ”Bajskorvar”. Härligt att man inte censurerar dem tråkigt vuxet och etiskt. För vi vet ju alla att bajskorvar både kan vara här och nu, men också sedan i våra liv.

Den här barnföreställningen ger en stor insikt i fenomenet, ”och sedan …?”. För vad är det som händer när vi hela tiden väntar på att något mer ska hända. Inte njuter vi av stunden och överraskningen av det som händer här och nu.
Det är med stort lugn och tillförsikt jag ser föreställningen. Med en gång upplever jag att vi enbart kommer att hänga kvar i just föreställningens ”… och sedan”. Vad befriande att slippa en början, mitt och ett slut med självklara övergångar.

Skådespelarna, som är lika bra dansare, jonglörer, magiker och pantomimartister, lyckas att under nästan en timme hålla fenomenet vid liv. För visst ligger det en spänning i det faktumet, att snart och väldigt snart ska just precis det där hända som vi väntat på. Flera gånger under föreställningens gång lyckas skådespelarna en att faktiskt glömma det där ”and then …” och jag njuter lekfullt och härligt av det som bara är där och då. Barnen framför mig skrattar glatt och det är inte förrän 45 minuter senare som de inte längre riktigt orkar vänta på att det ska hända något mer. Den magiska gränsen är därmed nådd. Jag önskar således att föreställningen slutar då, inte senare.

Clownen i mig, kan dock inte låta bli att fullkomligt spritta av glädje när röda små bollar trollas fram, till och från under föreställningen. Det är väl möjligen föreställningens röda tråd … ”röda boll”. Jag ser att barnen ler och skrattar lika mycket som jag. Där har vi känslan av härligt, här och nu, aldrig någonsin sedan. Njutningen är genuin och äkta. Scenografin är i den här föreställningen också är oerhört fascinerande. Alla dessa geometriska former, skuggor och balanser gör att kreativiteten i mig, vill bygga andra former med det som ges och då gärna på en gång. Inget och ”sedan” för mig, nej tack. Nuuuu!

MEDVERKANDE PÅ SCENEN
Mira Björkman, Viktor Gyllenberg, André Kaliff och Emelie Garmén
Foto: Mats Åsman

AndThen…OchSen…Teaser! from Rasmus West on Vimeo.

Potatisrebellerna – Rolig barn- och familjeteater om potatisens historia

13 oktober, 2015 by Redaktionen

Potatisrebellerna
Tornrummet, Unga Dramaten
Premiär: 8 oktober 2015
Författare: Magnus Lindman
Regi: Agneta Ehrensvärd
Scenografi: Jan Lundberg, Kostym: Nina Sandström
Ljus: Mira Svanberg, Mask: Melanie Åberg, Peter Westerberg
Musik: Stefan Johansson
Foto: Roger Stenberg

Den klumpiga, oansenliga potatisen har aldrig någonsin förekommit som huvudperson i en uppsättning på Dramaten. Men nu är det dags!

Tillsammans med en entusiastisk barnpublik och några vuxna slussas jag in i den till potatiskällare utsmyckade scenen Tornrummet på Dramaten.
De tre skådespelarna fångar genast den unga publikens intresse genom att börja med att på nära håll förevisa hur i detalj olika varje potatis är. Därefter följer en hejdundrande uppvisning med medryckande musiknummer, klurigt rimmade dialoger och bra skådespeleri!

En fantasirik och pedagogisk resa genom potatisens historia, från Spaniens giriga kejsare, som ville roffa åt sig inkas guld i Peru men fick potatisen, som räddade sjöfararna från att dö i skörbjugg, till England och drottning Elisabeth och vidare till Frankrike och den nyfikna Marie Antoinette.

Potatisen missförstods, man åt blasten och blev förgiftad, man trodde att det var djävulens verk eftersom den växte under jorden och när man äntligen började odla den så blev den sjuk av att det odlades för mycket av samma sort på samma ställe. Men efter den spännande och besvärliga resan genom århundradena så lyckades den lilla knöliga klumpen ändå till slut vinna erkännande och bli till ett av Europas viktigaste livsmedel!

Kul och lärorik barnteater, som väl passar även för vuxna.

Medverkande: Janna Granström, Marcus Vögeli, Rasmus Luthander

Teaterkritik

Footer

Om oss