Teaterkritik

Stålverket
Av Magnus Dahlström
Dramatiker: Magnus Dahlström
Regi: Kim Lantz
Regiassistent/Projektledare: David Wallstén
Regiassistent/Sufflör: Titti Andersson
Premiär 27 november 2015 på Bronsgjuteriet på KKV (Konstnärernas Kollektivverkstad) i Sockerbruket 44, Klippan, Göteborg

Är man det minsta insatt i samtida svensk skönlitteratur vet man att det är otrevligt – ibland till och med fasansfullt – att ta del av Magnus Dahlströms verk. För några år sedan läste jag märkliga novellsamlingen Sken, men detta var  debut vad beträffar dramatiken. Stålverket hade urpremiär på Folkteatern 1995. Den säsongen spelades också Skärbrännaren av samme författare. Unga Folkteatern är det lite missvisande namnet på en vital och livaktig amatörverksamhet vars ledare under lång tid varit Kim Lantz. Denne förgrundsgestalt har berättat ingående, i jättelång intervju  publicerad i Kulturbloggen, om verksamheten.

I början av året letade Lantz efter lämplig pjäs , lånade till och med tryckta manus av mig. I samma veva blir han kontaktad av en teaterelev som dragit med sig klasskompisarna till Kliniken, hon och två av dem såg senare Området (två lyckade Unga Folkteatern-produktioner). De ville naturligt nog göra något med den vise mannen som får icke (färdig-) utbildade skådespelare att agera som proffs, ville använda sina erfarenheter. Han kom att tänka på Dahlströms pjäs, de testade i teaterns stökiga verkstad, hade ovärderlig hjälp med ljud- och ljussättning av Peter Weicht, gjorde try-out föreställning. I och med tillgången till bronsgjuteriet var idealisk spelplats klar.

På teaterträff tidigt i höstas gjorde Kim och ensemblen reklam för sitt val, deras idéspruta sa att ”det börjar illa, sedan blir det värre”. Att döma av vad jag sett honom åstadkomma senaste åren, finns en förkärlek för konflikter som slutar i katastrof. Det geniala med texten är att den bombarderar publiken med tunga frågeställningar, parallellt med en obönhörlig framåtrörelse. Intrigen borrar i skuld och hämnd. Vem har gjort vad och har den fruktade förstöraren kommit tillbaka? Oavsett om det är rätt person som straffas begås ett förfärligt illdåd, motsvarande vad en pöbel är i stånd till.    Dahlström är  en dramatiker road av öppna slut. Stålverket är en anmärkningsvärt framsynt historia om ett sargat arbetslag med en psykopat till verkmästare. Ingen mår bra utan gruppen skär sår i varandra, krafsar efter svagheter. Dialogen kryllar av motfrågor och gliringar. Två dugliga arbetare intar motsatta förhållningssätt. Den unge är en anpassling vars aktier i företaget stärkts när ägarna rationaliserat, medan representanten för den gamla stammen  förnöjt  väntar på pension.

I deras korseld flammar den upproriske labile John, vars gå på – attityd blir olidlig för omgivningen. Som om dessa grabbiga tuppfäktningar inte vore nog, gnabbas kvinnorna. De hackar på varandra, tar med sig bekymmer hemifrån och finner sig aldrig tillrätta på den tuffa arbetsplatsen.. Mitt i kaoset dyker en nyanställd ung tjej upp. Med utifrånblick och dragningskraft påverkar hon hela arbetslaget. Handgripligheter löser aldrig problem, men samvaron i pausrummet urartar oundvikligen i fysisk teater. Och publiken som sitter precis intill, känner hur luften dallrar av olust. Skeendet pausar några enskilda ögonblick, vilket höjer effekten ytterligare.

Texten rymmer också en sorg och vrede över hur tillintetgjort facket är när rå kapitalism härskar. Som tandlös(?) förtroendevald blir en plågsamt träffad, vilket fick mig att lufta mina funderingar efteråt med produktionsledaren. (När jag nämnde att jag känner ordföranden i LO, blev repliken omgående att ”han borde komma hit och se oss”.)

Ingen scenografi har behövts – eftersom ett bronsgjuteri i drift några våningar upp i det så kallade Sockerbruket i Klippan hos Konstnärernas Kollektivverkstad (KKV)  blivit idealisk spelplats. En liten nackdel är att ibland skyms sikten av pelare eller någon åskådare. Ska framhållas att skådespelarna till fullo bemästrar den trånga ytan omgjord till scen. Några av aktörerna har, om jag fförstått rätt, vana av att ha vistats i fabriksmiljöer. Hur man på ett smart sätt fixat ljud och framför allt ljus, är något som bidrar till den hotfulla autentiska stämningen.

I grova drag består ensemblen av tre elever som går på Högskolan för scen och musik i Göteborg, fyra personer som medverkade i Noréns uppmärksammade Kliniken samt Folkteaterns fullblodsproffs Lars-Magnus Larsson; vars pregnanta rolltolkningar jag njutit av under senaste tioårsperioden. Emanuelle Davin som gör den nytillkomne, har indirekt varit en slags initiativtagare. Skådespelarna är mycket samtrimmade och tar verkligen för sig. Larsson har lång erfarenhet av liknande maktfullkomliga roller, auktoriteten är osviklig. Stelbenta kantiga individer är han mästare på att ta fram. Vidare tycker jag om hur motsättningen skildras mellan Ted Johannessons konservative Einar och Erik Karlssons skötsamme streber.

De utför trovärdiga insatser, blir till karaktärer av kött och blod. Cecilia Hackzell förkroppsligar mycket övertygande vantrivsel och frustration. Ångesten flödar gripande hos Anja Paulsson, vars gestalt också blir en slags vålnad/ berättare. Utgår från att hon kommer slipa på sin diktion under sin utbildning.. Jag har sparat det göttaste till sist. Andreas Scheffel har en minst sagt pådrivande roll, liknande den han hade i Kliniken. Pjäsen inleds med en passage om hur besatt hans John är av sannolikheten om ufo. Sedan går han på högvarv, gör sig omöjlig. Kaskader av repliker forsar ur honom i maxtempo. I detta spelsätt överträffas han näppeligen av någon i landet. Hoppas bara att han inte blir typecastad. Vill nästa gång se honom i en helt annan roll, vilket också gäller för den stumma tolkning som Sonny Andreasson gör (motsvarar den lågenergi-roll han hade i Kliniken).

Publikkapaciteten och spelperioden är begränsad, uppskattningsvis trettio stolar får plats. Därför hoppas jag att Lantz och hans gäng får anslag för att turnera, även om budskapet är allt annat än hoppfullt. Dahlström drivs ju inte av samma estetik som exempelvis Moodysson. Jag upprepar: detta är en urstark iscensättning!  Ska tilläggas att regiassistenten och sufflören Titti Andersson, är dotter till legendariske Kent Andersson.

Medverkande:
Sonny Andreasson, Erik Carlsson, Emanuelle Davin, Cecilia Hackzell, Ted Johannesson, Lars-Magnus Larsson, Anja Paulsson, Andreas Scheffel, Jane Schager