Playhouse Teater

Människans Hemlighet
Manus David Byrne
Regi Elisabeth Klasson
Översättning Joakim Siegård
Musik Daniel Douhan
Scenografi Pia Wiik
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones Daniel Doughan
Rekvisita Maria Felldin Almgren
Premiär Playhouse teater fredagen den 22 februari 2019

Att öppna sinnena för att vilja se in i flera dimensioner och samtidigt kräva nytänk av åhörare, är kvällens förutsättning på Playhouse teatern. Om man dessutom försöker att inte naivt falla in i dåliga självklarheter kring vad som är totalt etiska- eller moraliska sanningar, kommer uppsättningen att grunda sig djupare. Dogmatismer kommer inte rädda dig från att djärvt behöva tänka, åh ena sidan…åh andra sidan. Tänk istället vad sjutton du skulle ha behövt göra där och då för att överleva men inte behöva dö av skam längre fram. För man får lov att vara ”oändligt glad att vara människa” trots sina fel och brister.

Uppsättningen spelar i olika tidsåldrar samtidigt. Det är här och nu, tillsammans med då för länge sedan och därefter framtiden med dess baksidor. Ofta gifter sig sammanhangen med varandra i alla fall och det är egentligen inte viktigt vad som kommer före den ena eller andra. Övergångarna är smidiga som rena skärsår mellan det ena och det andra, man förstår. Däremot kan det ibland uppfattas som något lätt förvirrande eftersom det ofta blir för många historier som är igång att berättas samtidigt. Man orkar inte riktigt med att ha hur många bollar som helst i luften på samma gång. Kanske påverkar det också att föreställningen är 90 minuter utan paus. Det är orimligt att kräva publikens fulla närvaro under en sådan lång tid när manuset inte kommer i sondmatnings portioner. Det hade varit mer rimligt med 45 minuter och två akter. Det fanns också utrymme för att eventuellt stryka visa övertydliga repliker och scener som kändes lätt upprepande om än bra.

Jag imponerades mycket över den s.k. Tinderdaten som karaktärerna Jamie och Ava har. Det visar på dagens snabba beslut kring attraktion som hör hemma i vår tid. Samtidigt är karaktärernas utgångspunkter och förutsättningar olika i en värld där ett intresse för något kan få lov att vara enbart nu eller också mera sedan. Intensioner behöver forfarande förklaras och inte tas för givet om man inte vill såra någon. Deras snabba beslut att ge sig hän åt varandra har inte samma dimensioner för dem båda, trots att resultatet blev den samma. Alla som någon gång behövt kyssas med någon på scen, vet att det är svårt att hångla estetiskt snyggt. Hångel ska ju bara kännas bra i verkligheten och behöver vanligtvis inga åskådare. Men på scen ska inte publiken känna sig obekväm och intimiteten behöver vara befogad och gärna snygg. Gustafsson och Jansson gör ett mycket trovärdigt samspel där kyssandet känns passionerade intensivt, samtidigt som det ser kliniskt attraktivt ut. Det var länge sedan jag såg något så professionellt och jag misstänker att de övat mycket (övning ger färdighet). Bra jobbat.

Rollkaraktären George är den rollkaraktär som uppfattas mest tydligt sympatisk i föreställningen. Kanske är det skådespelaren Španovićs övertydliga svenska och starka inlevelse som gör att man trots allt kan ha mer förståelse för honom, än herr Bronowski (Bruno) själv, trots att deras vetenskapliga brott nog kan anses som likvärdiga. George påvisar mer trovärdig ånger och försöker komma tillrätta med sitt dåliga samvete konstruktivt. Fast det är inte enbart karaktärens förtjänst att sympatier ges till George. Min upplevelse är att Slaven Španović besitter en stor begåvning i att i samma känsloregister kunna återge flera nivåer av känslouttryck. Han ger George de försvarstal som behövs.

Kvällens rekvisita bestod mestadels av stegar/trappsteg och bokhyllor som på olika vis flyttades runt på hjul. På många fyndiga, smidiga och snygga sätt lyckades man skapa olika nivåer av rum och avskilda platser. Skådespelarna rörde sig också i en jämn rytm mellan skilda karaktärer och platser för att tillhandahålla trovärdiga händelser som förde handlingen framåt. Tänk att mindre saker kan få lov att göra så stor skillnad (less is more). Inledningsvis var dock förflyttningarna något klumpiga och skrällande, men blev ständigt smidigare och bättre under kvällens gång.

Det är lätt att döma människor som begår brott mot mänskligheten, när man själv inte ens varit i närheten av krig, svält, död eller religionsförtryck. För man vill ju någonstans hoppas att man själv inte skulle ha betet sig lika grisaktigt och skamlöst. Sanningen är dock, att man inte vet vilken dimension av makabra beteenden som kan lockas fram i en, när man tvingas till att behöva ta svåra beslut om liv och död, ”att förlora sin mänsklighet”. Historien verkar i alla fall lära oss att historien inte lär oss något. Däremot får vi inte glömma att ”allt vi kan föreställa oss om framtiden är möjligt” om vi bara vill och bjuder till.

Ensemble Tobias Aspelin (Bruno), Marie Robertson (Rita), Charlie Gustafsson (Jamie), Amanda Jansson (Ava), Slaven Španović (George)