Foto: Viktor Kjellberg
Leka för livet
Av Bess Wohl
Regi Elin skärstrand
Översättning Bengt Ohlsson
Scenografi Paul Garbers
Kostym Maria Felldin
Ljusdesign Johan Sundén
Komposition och ljuddesign Mikael Svanevik
Mask Catharina Lundin
På scen Maria Sundbom, Anastasios Soulis, Frida Beckman, André Nilsson Hermele, Ian Hammarbäck/Leo Forsgren, Alva Adermark/Stina Kvarnhem, Anna Robertsson Klingberg/Bianca Lynxén, Eddie Kilander/Henry Dymmel
Sverigepremiär 21 februari 2025
Föreställning som recenseras 1 mars 2025
Playhouse Teater gör succé igen. Teatern imponerar med att om och om igen hitta och översätta starka pjäser från Broadway till Stockholmspubliken. Leka för livet är en berörande, stark föreställning som tar itu med tankar och ställer frågor kring om hur stark påverkan arv eller miljö har på en människas liv och framtid. Svaren får vi söka inom oss själva.
Fyra barn, syskonen Conlee, samlas i ett lekrum på vinden i huset där de bor. De är två bröder och två systrar. Deras mamma är inte hemma och inte ens nästa dag har hon dykt upp. Syskonen är inte direkt förvånade, det verkar inte vara första gången deras mamma inte är hemma och tar hand om dem. De leker och de grälar. Äldsta syskonet, tolvåriga storebror Chris, tycks bestämma det mesta. När de leker familj får vi en sorglig bild av vad deras uppväxt består av. De leker att han är pappan och att han kommer hem från jobbet och när han inte är nöjd med middagsmaten både skriker han och slåss. Tioåriga Kate får spela mamman och sjuåriga Addie får spela familjens barn. Den yngsta brodern, femåriga Carl, får vara hund när de leker och pratar därför inget utan bara säger ”voff” som en hund.
Barnen har olika roller i familjen och i syskonskaran. Deras lek är skrämmande ärliga. De speglar vad de upplevt i livet. Efter drygt halva tiden har tiden gått och barnen återkommer till lekrummet på vinden, nu som vuxna. De är samlade för en begravning och smiter undan släktingar som samlats på nedervåningen.
Av och till är föreställningen ett slags Norén-drama. Vi kan känna igen Lars Noréns förmåga att avslöja vad som sker bakom husens väggar, när vi inte längre spelar upp en mask i det offentliga.
En av föreställningens stora styrkor är skådespelarnas insatser. Både vuxna och barn är duktiga och naturliga i sina roller. Föreställningen ingen har också en annan styrka som samtidigt kan uppfattas som en svaghet, beroende på hur man ser på handlingen. Det är en hel del svar vi inte får. Istället sätter föreställningen igång många tankar och frågor. För min del tänker jag att det är bra, det gör att jag kan ha mina tankar och känslor kring dessa svar.
Pjäsen är skriven av Bess Wohl, originaltiteln är Make Belive. Den hade premiär 2018 på Broadway och fick fina recensioner.
Handlingen kretsar kring frågor och tankar om syskonskap och om hur vi påverkas av vår uppväxt, vilka sår vi fått men den ställer också frågor kring om vilket arv vi bär med oss i vårt DNA. Det är starkt, det berörande och det går inte att skaka av sig. Föreställningen hänger kvar inom mig länge efteråt.