
Vi gjorde vårt bästa
Av Emily Feldman
Översättning Bengt Ohlsson
Regi Elisabet Klason
Scenografi Pia Wiik
Kostym Maria Felldin Almgren
Ljuddesign och musik Daniel Douhan
Ljusdesign Kevin Wyn-Jones
Mask Catharina Lundin
Premiär på Playhouse Teater, Stockholm, 21 februari 2024
Medverkande Samuel Fröler, Ester Claesson, Johanna Lazcano, Åke Arvidsson, Gunilla Orvelius
En välgjord föreställning som berör på flera plan, som gräver sig djupt ner i känslorna och sätter igång många tankar och ger aha-upplevelser. Om livet och vår oförmåga att leva i nuet, att inte hitta sig själv. Det är skådespelarna och det begåvade manuset som bär föreställningen som görs med en enkel scenlösning. Det är briljant och ger skådespelarna utrymme. En rund vridscen i mitten med fyra stolar får föreställa en bil eller restaurangbord eller vardagsrumssoffa, allt efter vad situationen kräver.
Vi får följa en familj som utåt sett ser ut att ha lyckats ganska bra i det amerikanska samhället fast den sista tiden varit utmanande. Dottern Ella som fyllt 36 lyckas aldrig hitta vad hon vill göra i livet. Hon hittar aldrig jobbet hon känner är det hon verkligen vill göra och hon hittar inte heller rätt livspartner. Hon spelas bra av Ester Claesson. Hennes föräldrauppror och samtidigt besvikelse över sig själva signaleras med hela kroppen. Samuel Fröler gör pappan, Lou, en man gjort karriär som duktig forskare inom cancervården men nu med bara några år kvar till pensionen inte lyckas få ett bra jobb. Något skaver. Samuel Fröler är, som alltid, enastående i sin rolltolkning. Jag tror inte jag någonsin sett honom göra en dålig roll.
Lou har en gammal studiekamraten Marc (välspelad av Åke Arvidson) som många gånger fått hjälp i sin karriär av Lou. Nu är rollerna ombytta, det är Marc som skulle kunna hjälpa Lou. Men varför gör han inte det? Något är skumt. Lous fru, Ellas mamma, Peg (mycket trovärdigt spelad av Gunilla Orvelius) är inte framgångsrik längre och utstrålar mest missnöje. Förut hade hon flyt och massor av kunder i sitt småföretag men nu är det något som dämpar henne inifrån.
Den femte aktören på scen är Johanna Lazcano som både spelar berättarröst och någon slags regiassistent plus att hon träder in i flera olika biroller när så behövs, vilket hon gör mycket bra. Vissa av hennes biroller är komiska och lockar till skratt. Jag tror det är en viktig del i helheten, för det skulle bli väl tungt annars.
Familjens älskade hund Brandy har dött och nu ska Ella och hennes pappa köra tillsammans genom hela den amerikanska kontinenten för att hämta en ny hund. Bilfärden ger far och dotter chansen att besöka flera kända amerikanska platser och samtidigt få tid tillsammans. Lou tänker sig att han ska få tid att dela med sig av sin erfarenhet och livsvisdom för att få Ella att äntligen kunna bestämma sig för vad hon vill med jobb och relationer.
Alla tre i familjen är offer för tidens filosofi, på olika sätt. Dottern som fått alla möjligheter, så fort hon pekat på något har hennes föräldrar gett henne stöd. När hon ville bli dansare betalade de för alla dyra kurser. Vad hon än trodde att hon ville göra fick hon den ena utbildningen eller kursen efter den andra. Det hjälper inte ens att hon går ut som kursetta. Hon kan inte rota sig. Inte heller kan hon rota sig med någon relation. Den senaste relationen gick åt skogen då flickvännen glömde bort att de skulle fira Ellas födelsedag. Ella väntade på restaurangen de bokat i över en timme men flickvännen hade fastnat i en Tarot-kväll.
Föreställningen berör flera av vår tids frågor och skildrar mycket av det som bubblar i västvärlden och i USA i synnerhet. Under ytan finns hemligheter och händelser de inte talar om. I botten finns förstås också en djup sorg som aldrig fått bearbetats utan sopats under mattan.
Det är ett fantastiskt manus som översatts väl av Bengt Ohlsson. Playhouse Teater gör en stor insats för svensk teater genom att låta pjäser bli översatta till svenska så de kan bli uppsatta av fler teatrar. Manuset har förvaltats väl att regissör och övriga i teamet som valt en enkel scenlösning som ger utrymme för de duktiga skådespelarna. Det är skådespelarna som bär hela denna berörande pjäs. Den är rolig emellanåt, tragisk och sorglig samtidigt på ett tankeväckande sätt. En applåd för Playhouse Teater ännu en gång som lyfter fram vårt tids själ.