Den stora måltiden
Av: Dan LeFranc
Regi: Elisabet Klason
Scenografi: Helena Uggla
Ljusdesign: Kevin Wyn-Jones
Ljuddesign: Daniel Douhan
Kostymdesign: Maria Felldin
Maskdesign: Nina Lagnefeldt
Översättning: Joachim Siegård
Premiär 16 oktober 2015
Playhouse teater i Stockholm har flyttat från Östermalmstorg till centralaste delen av Stockholm, mitt på Drottninggatan – och bjuder in både på nyöversatt ny amerikanska dramatik och till en restaurang som tillsammans ger besökaren en känsla av att vara på New Yorks berömda teatergata. Playhouse teater har tagit över lokalerna efter Regina-teatern och byggt om och renoverat.
Restaurangen har varit öppen ett tag men i veckan var de dags för scenkonstens premiär på den nybyggda scenen. Premiärföreställningen är ett drama av Dan LeFranc som bland annat skriver för den Golden Globebelönade tv-serien The Affair. Pjäsen Den stora måltiden (The Big Meal) har spelats både i USA och i Storbritannien och nominerats till ett flertal utmärkelser, som Lucille Lortel Award, Drama Desk Award och Helen Hayes Award.
Ett äktenskap, med livets olika delar, glädje och sorg, gräl och skratt, komprimerat på en och en halv timme, skildrat genom åtta skådespelare där skådespelarna går in i och ut ur de olika karaktärerna och samma karaktär kan spelas av flera olika skådespelare. Det är en kort beskrivning av Den stora måltiden.
Två ungdomar möts, de gillar varandra men vill inte binda sig. I alla fall är den unga tjejen Nicoline tydlig med det. Inte vill vi bli som våra föräldrar, säger hon. Sam håller med. De hänger ihop. De trivs med varandra. Men nej det är inte ihop. Efter ett gräl bryter de upp förhållandet, som ju inte var ett förhållande. Några år senare har de mognat lite och de träffas igen och pang på rödbetan blir de ett par igen. Och nu på allvar. De får barn och tiden går och barnen får barn. Livet rullar på. Familjen växer och har syskongräl, kärlek och sorg, både några ur den äldre generationen som de yngre dör under dramats gång.
Dramats största behållning tycker jag ligger i rollbesättningen. De åtta skådespelarna är fyra av manligt kön och fyra av kvinnligt kön, två barn, två unga skådespelare, två i dryga trettioårsåldern och två i övre medelåldern. I början spelas Sam och Nicoline av de två unga skådespelarna och när de möts igen spelas de av de två som är i trettio-fyrtioårsåldern. De två barnen spelar deras barn. De två äldre spelar Sams föräldrar, Nicolines svärföräldrar. Under dramats gång byter skådespelarna roller. De två äldre skådespelarna tar över som Sam och Nicoline medan tiden går och de får barnbarn.
Där finns också en nionde skådespelare, som spelar en servitris som kommer in med en tallrik med mat vilket blir en stark symbol i föreställningen. Servitrisen är dödens budbärare och den som får tallriken måste äta upp maten i total tystnad och det är en symbol för döden.
Dramat skildrar i sin enkelhet utan större krusiduller ett förhållande, två människor och deras liv tillsammans med både glädje och sorg och jag kände det som att publiken kände igen sig i mycket. I början av föreställningen var det mer av komedi och andra halvan var mer allvarlig.
Dock tycker jag bara vi lär känna karaktärerna rätt ytligt. Dramat bygger mer på klichéer än fördjupade karaktärsbeskrivningar. Klichéer behöver inte i sig vara negativt, det är ett sätt att berätta något på – och det fungerar bra i det här dramat och det sätt den framförs på. Det är inte en berättelse som går på djupet men den berättar ändå om livets gång.
En eloge till skådespelarna. De är trovärdiga och naturliga i sina olika roller – och en sådan här föreställningen där skådespelarna byter karaktärer kräver duktiga skådespelare.
Medverkande:
Charlotta Jonsson
Tobias Aspelin
Britt Louise Tillbom
Bo G. Lyckman
Jasmine Heikura
Charlie Challis
Nora Lundqvist/Clara Wettergren
Edvin Engström/Arvid Sand
Foto: Baldur Bragason