• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

I Ronneby finns i sommar möjligheten att åka tillbaka i tiden till Ronneby anno 1564

28 juni, 2023 by Martin Moberg

Vad händer här? När borgmästare Hoffman samtalar med några av Ronnebyborna, är det några orostecken på gång?

Nej, inget kan ju rubba idyllen i det rika och välmående Ronneby när vi trätt in i sommaren 1564. Eller? (Foto: Martin Moberg, Kulturbloggen)

Betyg: 4

Föreställning

Tisdagar kl. 18.00, vandringen utgår från Ronneby torg

Premiär 20 juni. Spelas även 27 juni, 11, 18, 25 juli, 1, 8, 15 augusti

Arrangör: Ronneby Folkteater

Tisdagskväll i Ronneby på slaget 18 samlades vi dryga 15-talet personer, för att under en dryg timme, få vara med om en dramatiserad stadsvandring anno 1564. En form av tidsresa i grupp skulle man kunna säga, det som rent fysikaliskt är i det närmaste helt omöjligt blir möjligt när Ronneby Folkteater under denna sommar under i stort sett varje tisdagskväll bjuder på en spännande historisk vandring från ca 1200-talet (för att få det historiska sammanhanget klart för oss) till 1564. Och vad som kom att utspela sig då när en hel medeltida dansk stad, ovetandes om det som komma skall, möter oss.

Stadsvandringen leddes av en erfaren och påläst guide, man får möjlighet att interagera med det som händer och det förhöjer upplevelsen av det vi fick vara med om. I de dramatiserade inslagen fick vi under kvällen möta invånare i tidstypisk klädsel i den välmående och rika staden Ronneby på sommaren före blodbadet 1564. Norrut ligger nämligen det svenska Småland (specifikt Värend, dagens Växjö) vars bönder kör ner sina skinn och sin boskap och i gengäld köper de sill från Östersjön – alltsammans inryms i det som benämns som Värendshandeln. En handel som inte föll ett antal svenska kungar i smaken, p g a bortfall av tullinkomster mm för Sverige.

Söderut ligger nämligen Östersjön, havet med både sillen och – på andra sidan – ligger de tyska handelsstäderna, som gärna köper oxar och garvat skinn. Det som ger Ronneby ett rejält inflöde med tull mm och staden blomstrar inga problem synes heller när vi, uppe i Bergslagen, fick stifta bekantskap med borgmästare Henrik Hoffman, Mogens Skinnare och dennes hustru Citze och flera andra Ronnebybor från då det begav sig. Men vid horisonten tornar orosmolnen upp sig, det sägs att den svenske kungen befinner sig i Kalmar. Rekommenderar att du tar dig till Ronneby, tisdag kväll i sommar, fram till den 15 augusti, för en spännande historisk vandring i Ronneby 1564.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Borgmästare Hoffman, Erik XIV, historia, Kulturbloggen, Ronneby, Ronneby blodbad, Ronneby folkteater, Sommarteater, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Röde Orm på stadsteatern i Stockholm – en riktig skrattfest och en hyllning till fantasin

15 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Röde Orm
Fritt efter en roman av Frans G. Bengtsson
Regi och dramatisering Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Komposition, instudering Joel Sahlin
Arrangemang Joel Sahlin
Medverkande Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz.
Premiär 14 april 2023 på Stora scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

När ett gäng bibliotekarier gestaltar vikingaberättelsen Röde Orm en sen kväll på ett stängt bibliotek blir det fars, spänning och massor av fantasi. Troligen det roligaste som går att se på en svensk teaterscen i vår. En föreställning som är en hyllning till fantasin och en uppmaning till både politiker och alla andra att låta kulturen vara fri. Släpp lös kulturarbetarna. Och för den delen släpp lös fantasin hos oss alla.

Det är som att se barn släppas lösa med sin fantasi när de leker. En papperskorg kan bli en vikingahjälm, en golvmopp kan bli långt vildvuxet hår när moppen placerar upp och ner på huvudet, en skurborste kan vara ett svärd eller en åra att ro med. På samma sätt hugger bibliotekarierna tag i vad som finns runt om dem för att kunna leka och leva sig in i berättelsen. Det blir helt fantastiskt, komiskt och engagerande.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger:
– Jag var besatt av Röde Orm som ung och har läst boken otaliga gånger. En oemotståndlig mix av äventyr, humor, brutalitet och kärlek. Men hur iscensätter man en gammal bok om vikingatiden i dagens Sverige? Jo, man låter ett gäng bibliotekarier tolka historien vilket jag tror blir en spännande och rolig krock.

Frans G. Bengtssons berättelse om vikingen Röde Orm kom ut 1941. Det är en äventyrsberättelse med en hel del humor om skåningen Orm Tostessons äventyr till sjöss. Alexander Mørk-Eidem har valt att låta de åtta bibliotekarierna samlas i rotundan på Stadsbiblioteket i Stockholm. En genialisk scenlösning. Alla som någon gång varit på Stadsbiblioteket i Stockholm känner igen miljön som i sig själv signalerar så mycket med alla berättelser som finns i böckerna. Det är ett universum av berättelser och världar som finns i bokhyllorna. Nu är de till stor del övertäckta av plast – en symbolisk bild av att reparation pågår, att böcker (kanske också kulturen i större delar?) är på väg in i malpåse.

Ett manus fyllt av komedi som bärs upp av en fantastisk ensemble med Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz. Varenda en av dessa åtta är så bra. Det är ensemblen som bär föreställningen, de är de som ger liv åt den och gör att jag som publik dras in och klappar med i sånger, skrattar och bara ger mig hän och har roligt. Angelika Prick är Röde Orm men liksom de övriga växlar hon mellan olika roller och en del karaktärer gestaltas av flera skådespelare. Det blir ändå varken rörigt eller obegripligt. Att låta roller växla mellan flera skådespelare har blivit ett vanligt grepp på svenska teaterscener under senare år och jag har hört av en del teaterbesökare att de tycker att det kan försvåra upplevelsen, det kan göra det svårt att hänga med i handlingen. Men i Röde Orm på Stadsteatern i Stockholm  tror jag alla ändå hänger med för det är tydligt vilken karaktär skådespelarna gestaltar i del olika scenerna.


Carlos Romero Cruz imponerar. Ibland är han klädd som en dragqueen och kan gå på höga klackar som om han vore född på skor med klack – men han kan lika skickligt spela en sexig man med paketet i glänsande folie. Carlos Romero Cruz liksom alla skådespelarna kan spela både rå masochism och vara ljuvt kvinnliga. Föreställningen blir ett slag för allas rätt att vara både manlig och kvinnlig och slår sönder genusmurar. Angelika Prick som Röde Orm är ett genidrag. Hon utstrålar den unga pojkens längtan att bevisa sin manlighet lika väl som när berättelsen utvecklas mognar till en hövding för sitt folk. Hon kan både slåss och vara ljuvlig.

Att ha med Magnus Uggla i ensemblen är ett genidrag. Han spelar sig själv emellanåt, vilket för övrigt alla i ensemblen gör av och till. Uggla tillför sin musik och också annan musik och han är komisk i de roller han går in, speciellt den glada vikingakungen Harald Blåtand. Gerhard Hoberstorfer är makalöst pricksäker som en supermanlig viking som uppfyller alla förutfattade bilder av vikingen, förmedlade av bland annat tv-serien Viking. Shebly Niavarani, Isabelle Kyed, Jan Mybrand och Emma Österlöf imponerar också i alla sina roller.

Av och till riktas också pikar mot de politiker som inte upprätthåller armslängds avstånd till kulturen och då i synnerhet Trelleborgspolitikern Mathias Andersson som förbjöd dragqueens på sagostunder för barn. Det är förstås ett ämne värt en egen föreställning. Det finns mycket att fundera kring det där med armlängds avstånd. Räcker en armlängd? Och hur fri är kulturen egentligen? Vad får kulturen säga? Hur låst är kulturen vid sin tids uppfattningar? Hur woke är kulturen och hur tillåtet är det att inte vara woke och vad händer med den kultur som skapades i en annan tid, med andra ideal och uppfattningar? Men det är ett annat ämne som helst bör tas upp i annat format.

Alexander Mørk-Eidem satte upp Röde Orm på Dramaten 2020 för en mycket begränsad publik på grund av pandemirestriktioner. Nu tar han pjäsen till Kulturhuset Stadsteatern med uppdaterat manus samt delvis ny ensemble, scenografi och kostym. Och vill du se något som är en skrattfest, då är det Röde Orm du ska välja. En komedi som är en hyllning till fantasin.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Alexander Mørk-Eidem, Kulturhuset stadsteatern, Magnus Uggla, Röde Orm, Stadsteatern, Teaterrecension, Vikingaberättelse

Teaterkritik: Körsbärsträdgården på Dramaten i regi av Thalheimer – en satirisk historia

25 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Rebecka Hemse, Electra Hallman och Erik Ehn. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

Körsbärsträdgården
Av Anton Tjechov
Översättning Lars Kleberg
Bearbetning Michael Thalheimer, Maja Zade
Regi Michael Thalheimer
Scenografi Henrik Ahr
Ljus Michael Gööck
Kostym Michaela Barth
Musik Bert Wrede
Peruk och mask Peter Westerberg, Sofia Ranow Boix-Vives
Dramaturg Emma Meyer Dunér, Maja Zade
Medverkande Erik Ehn, Manuela Gotskozik Bjelke, Electra Hallman, Rebecka Hemse, Rasmus Luthander, Per Mattsson, Tina Pour-Davoy, Torkel Peterson, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson och Kristina Törnqvist.
Premiär på Stora scenen, Dramaten, 24 mars 2023

En satirisk version av en av Tjechovs mest kända och uppsatta pjäser.

Pjäsen skildrar en jordägande överklass som reser hem till sitt residens som har en underbar körsbärsträdgård. I täten för den återvändande familjen är ägarinnan och aristokraten Ljubov Andrejevna Ranevskaja som nu är utfattig och inte kommer att klara av att betala räntorna för godsen. Varken hon eller övriga familjen förstår att de är på väg att kastas ut. De kan inte inse att världen förändrats.

Bonden Lopachin, vars farfar en gång i tiden var livegen på godset, är nu stenrik. Lopachin försöker flera gånger få Ranevskaja och hennes familj att gå med på att sälja en del av området för att kunna bygga sommarstugor, vilket är något nytt som blivit populärt. Den jordägande överklassen rynkar på näsan åt att tjäna pengar genom arbete eller spekulation. De inbillar sig att allt ska förbli som det har varit.

Regissören Michael Thalheimer. Bild från repetition. Foto: Hans Malm.

I regi av den tyska regissören Michael Thalheimer blir denna pjäs tydligt mer av en komedi än det brukar bli och också mer humoristisk är de tidigare uppsättningarna på Dramaten av honom. På en fråga om Körsbärsträdgården är en tragedi eller komedi svarar Michael:
– Det är som livet, både och. Tjechovs pjäser är väldigt ambivalenta, och det är det som gör dem så fantastiska.

För den som kan sin Tjechov och Körsbärsträdgården i synnerhet är det en högtidsstund på två timmar med en uppsättning som sticker ut i mängden av tolkningar. För den som inte är bekant med Körsbärsträdpngen kan det vara lite snurrigt att placera karaktärerna, att veta vem som tillhör familjen, vem som är anställd, vem är kontoristen, vem är guvernanten, vem är den ständige studenten? Vilka relationer har de olika karaktärerna? När ljudnivån av och till är väldigt skorrande hög och några talar otydligt kan det vara svårt att förstå vem som är vem. Några karaktärer är glasklara förstås som Lopachin, Ravenskaja och hennes dotter Anja. Ett råd är förstås att läsa pjäsen före. För den är värd att se om man känner till karaktärerna. Då är det rolig och absurd. Spelet bygger på att de flesta skildras som typer. Det är ingen djupdykning i karaktärernas inre.

Jag gillar scenografin och ljussättning. Scenografin betår i stort sett av stora dukar färgade i mörkt blått och svart, som en bild av oväder, upphängde på scenens båda sidor och baktill och utöver det nästan ingen scenografi förutom någon enstaka stol och en gitarr. Det gör ju att den långa raden av några av våra duktiga svenska skådespelare får mer utrymme. Tolv duktiga enastående skådespelare är med på rollistan: Erik Ehn, Rebecka Hemse, Andreas Rothlin Svensson, Nemanja Sojanovic, Torkel Petersson, Tina Pour-Davoy, Electra Hallman, Kristina Törnqvist, Rasmus Luthander, Manuela Gotskozik Bjelke, Per Mattsson och Christoffer Svensson. Det är mycket samspelta även om uppsättning inte lyfter fram enskilda prestationer utan skildrar en grupp av människor med en mängd olika reaktioner inför samhällets förändringar. Det är inte en pjäs där det ger utrymme för en roll att briljera och ännu mindre i denna uppsättning. Det kan ha både fördelar och nackdelar.

Rasmus Luthander. Bild från repetition. Foto: Hans Malm

De olika karaktärerna skildras i en mer komiska tappning olika mänskliga sätt att hantera situationer då livet förändras. Det är roligt av och till men också tragiskt att se hur människor vägrar se verkligheten. För min personliga del föredrar jag mer att se detta skildras mindre komiskt och mer realistiskt, men det är en smakfråga förstås. För den som har sett flera olika versioner av Körsbärsträdgården är den här uppfriskande, tänker jag.

Bakgrund om regissören:Om Körsbärsträdgården:
Körsbärsträdgården hade urpremiär 1904 i regi av Konstantin Stanislavskij, som till Tjechovs förtret satte upp den som en tragedi. Tjechov själv menade nämligen att pjäsen är en komedi. Trots den omdiskuterade premiären blev pjäsen snabbt en stor succé, som sedan dess spelats flitigt runt om i världen.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Körsbärsträdgården, Teaterkritik, Teaterrecension, Thalheimer, Tjechov

Teaterkritik: Sommarboken, ger kroppsliga upplevelser kring den nordiska sommarens förändringar med liv och lust

5 mars, 2023 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.

På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.

Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.

Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik, Teaterrecension

Teaterkritik: Tiden är vårt hem – Starkt, berörande, väcker många känslor, insikter och mycket att fundera på

4 mars, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Tiden är vårt hem
Av Lars Norén
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Videodesign Emi Stahl
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Anna Helena af Sandeberg
Harald Henrik Norlén
Jakob Samuel Fröler
Muller Léonie Vincent
Prick Sofia Ledarp
Nils Magnus Krepper
Julia Natalie Minnevik
Erik Andreas Kundler
Greta Tova Magnusson
Tomas Johannes Kuhnke
Nypremiär 3 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

Oj, oj, oj – jag är helt tagen. Fyra timmars djupdykning in i människors längtan och livslögner. Starkt, berörande, väcker många känslor, ger insikter och sätter igång tankar. Bland det bästa som visas på svenska teaterscener för den som är redo för fyra timmar med en fantastisk rollista där den ena skådespelaren efter den andra imponerar. Det är sorgligt, det är roligt, det tragiskt och berättar på många nivåer. Det är nog omöjligt att uppleva denna föreställning utan att bli helt uppslukad. Den fick stående ovationer på nypremiären. Välförtjänt. Då det i år verkar vara en tydligt trend att skådespelare ska gå ut och in i många roller under en föreställning är det rätt befriande och skönt med en föreställning där varje skådespelare har en roll, en karaktär.

Två medelålders syskon och några barndomsvänner från en mindre ort i Skåne ska träffas för en traditionell sommarfest. Några är bofasta, andra sommargäster, några är gifta och andra skilda. Festen ska hållas i huset hos familjen Aurelius. Anna har ärvt huset då fadern dog för något år sedan. Brodern Jakob har skaffat sig ett mindre sommarhus i området men har inte hört av sig till Anna sedan faderns begravning. Anna misstänker att Jakob är sur och arg för att det var hon som ärvde huset. Hon är fast besluten att förbättra kontakten med sin bror. Är jakten på barndomens sammanhållning mellan syskon och vänner en illusion?

Det är ett ganska stort persongalleri: Anna, hennes arbetslöse man Harald, hennes bror dramatikern Jakob, hans dotter Muller, lantbrukaren Nils, hans fru Prick som är bibliotekarie, Julia deras funktionsvarierade dotter, kantorn Erik, hans fru Greta och brodern Tomas med stora alkoholproblem.

Det är mycket som far runt i personernas undermedvetna. Ofta är det inte själva medvetna om vad de egentligen vill. Erik är gift med Greta men är sedan barnsben förälskad i Anna. Anna är gift med Harald som är något yngre än henne och vad han än säger blir hon irriterad på honom. Det är hemliga känslor som far runt både i henne och i varenda enda. Någon saknar sina barn, något saknar de barn hon aldrig fått. Någon styrs av mindervärdeskomplex och bristande självförtroende. Alla längtar efter något eller någon. Ibland är det kärlek, ibland är det en speciell person de längtar efter. Men i det långa loppet kan det visa sig att deras mångåriga längtan bara är en illusion.

Ofta lurar människorna/karaktärerna sig själva. Ingen vågar erkänna för sig själv vad han eller hon  egentligen längtar efter. Ibland inser någon vad som är sin längtans mål, men då kan det vara för sent. Alla kan bli svikna, alla kan svika och framför sviker många sig själv då det inte vågar eller klarar att se sig själv, inte klarar att erkänna vem de är. Inget är bestående, det enda vi vet är att tiden går. Tiden är det enda som finns, så länge vi finns här i denna existens. Men av alla kärlekar, kärleken till jobb, litteratur, falk, historia, partner verkar en enda form vara den minst självisk: en faders kärlek till sin dotter. Två exempel i dramat är Nils och Jakob som båda tycks ha en stark och stödjande kärlek till sina döttrar. Nils är pappa till Julia och Jakob till Muller. Prick däremot som är mamma till Julia verkar vara störd av sin dotter och tycks helst vilja slippa dottern.

Tiden är vårt hem är en pjäs om tiden och de illusioner vår längtan kan bygga upp. En pjäs om hur svårt det är att vara ärlig mot sig själv. Den är tragisk och komisk och så stark. Den bara suger in mig och fyra timmar flög förbi och jag skulle kunna sitta där i fyra timmar till. Med en avskalad scenografi, i stort sett bara några utemöbler, får skådespelarna stort utrymme, vilket de förvaltar väl. Det är över trettio år sedan pjäsen skrevs, men de mänskliga och politiska frågor som den berättar om tycks evigt aktuella, den talar lika starkt till oss idag som för trettio år sedan och kommer att tala till människor om trettio år också.

Fakta om dramat:
Tiden är vårt hem (1992) är en pjäs om tiden som går utan återvändo. Dramat hör tematiskt ihop med pjäserna som brukar kallas ”sommarpjäserna”. De skrevs under en period när Lars Norén huserade som dramatiker vid Dramaten.

Om Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø iscensätter Lars Noréns pjäs Tiden är vårt hem från 1992. På Stadsteatern har Stubø tidigare satt upp flera kritikerrosade föreställningar som Jakten, Stillheten, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.

Om Lars Norén
Lars Norén (1944-2021) är svensk samtids mest internationellt spelade dramatiker. Blandningen av tungsint relationsdriven dramatik och en svart humor har i folkmun skapat begrepp som ”Norén-jul”. Han debuterade som poet och fick sitt stora genombrott som dramatiker i början av 1980-talet med Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud.
Han gjorde ett stort antal uppsättningar för radio, tv och på scener som Dramaten, Comédie Française i Paris och Det norske teatret i Oslo. Han var konstnärlig ledare för Riksdrama på Riksteatern 1999-2007 och för Folkteatern i Göteborg 2009–2012.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Eirik Stubø, Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Stående ovationer, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 25
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Djävulen bär Prada 2 Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Djävulen bär Prada 2 – ljummen mellanmjölk

Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Medelklassen betyg 3 Svensk biopremiär 1 … Läs mer om Filmrecension: Medelklassen – bitvis väldigt rolig men också orealistisk

Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

24/4 2026 Valand i Göteborg (arrangör … Läs mer om Stimulerande med oväntade sound – Forq hos Playhouse

Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Isabel Rumble Hold Everything … Läs mer om Lågmält vibrerande pärla – Hold Everything Lightly aV Isabel Rumble

Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Det finns kvällar som inte riktigt går … Läs mer om Krönika: Bandet som försvann – och dök upp på Kapellet

Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Rat Pack Rhapsody, Kulturhuset … Läs mer om Recension: Rat Pack Rhapsody, när musiken bär mer än historien

Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Av Monika Isakstuen Regi, … Läs mer om Fyndigt och fånigt om vartannat när tvåsamhetens villkor dubbelexponeras – Han den andre på Göteborgs Stadsteater

Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Örjan Hultén Peaceful … Läs mer om Sammanhållet statement övertygar i sin innerlighet – Peaceful Warrior av Örjan Hultén

Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Avantgardet - United States of Sverige - … Läs mer om Recension: Ingen reträtt – Avantgardet vägrar bli bekväma

Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Unchosen Betyg 2 Premiär på Netflix 21 … Läs mer om Recension av tv-serie: Unchosen – bygger mest på klichéer

Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Left-handed girl Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Left-handed girl – färgsprakande, berörande film om en påhittig femåring vi bara måste älska

Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Dead Man’s Wire Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Dead Man’s Wire – siktet inställt på att hålla det hela så lätt och enkelspårigt som möjligt

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in