Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Teaterrecension

Inspektören – nyskriven och modern fars i sin rätta Brunnsmiljö, Ronneby 2024

by

(Ronneby folkteaters sommarteater 2024 ”Inspektören” Foto: Ronneby folkteater

Betyg: 4

Regi: Johan Ringström

Manus och producent: Pontus Larsson

Medverkande: Emma Lundin, Daniel Gustavsson, Lotta Jansson, Pontus Larsson, Mia Österhof, Magnus Hjelm, Anette Gustavsson, Malin Holm, Johannes Persson, August Hylse, Christoffer Österhof och pomchi-hunden Egon.

Arrangör: Ronneby folkteater i samarbete med ABF Blekinge m fl

Premiär: Lördag 6 juli kl 19.00, Kvitterplatsen, Ronneby Brunn

Efter drygt åtta års väntan är det idag framåt tidiga kvällen dags att bege sig till Kvitterplatsen, Ronneby Brunn. Det blir en stärkande promenad genom den pittoreska Brunnsparksmiljön för att till sist ta sig upp för den korta branta backen, väl där möts man av den tilltalande scenografin på Kvitterplatsens scen som är platsen för årets sommarteater i Ronneby ”Inspektören”, som sätts upp av Ronneby folkteater. Den här gången är det en helt nyskriven fars signerad Pontus Larsson, som under 2,5 timme inklusive paus fått fram en handling som kommer att underhålla publiken, som sitter nära scen och utomhus alltsammans i en inspirerande och intagande miljö. Det är en vid första anblicken en klassisk fars man bjuds på med allt vad det innebär med panik, stress och förvecklingar men det blir också en del kärlek bland tjänstefolket på det anrika Brunnshotellet.

Det går vid åtta tillfällen i juli och augusti följa den fiktiva men ack så verkligt nervösa brunnshotelldirektören, Harald Bielke (Magnus Hjelm), som omkring 1920-talets mitt denna dag kommer att få besök av en ny hotellinspektör från föreningen Svenska Hotell. Hua, hur ska det gå? För vem av gästern kan det vara? För inspektionen sker inkognito. Kommer ens hotellet att få godkänt? Och hur mycket folk får det egentligen plats i Direktörsvillan? Men se svaren på frågorna, de håller jag på men helt klart är detta en nyskriven fars som lyckas få en att hänga med i svängarna för i en bra fars där öppnas och stängs dörrarna likt på en saloon.

Manusförfattaren och tillika skådespelaren Pontus Larsson har således lyckats med att få ihop det utan att tappa den klassiska förväxlingshumorn där man får följa någon som har panik och inte vet vem som är vem. Larssons manus, som tog ungefär åtta år att få färdigt, har klarat av att hantera skillnaderna i t ex tidsandan och synen på könsroller, som tacksamt nog inte är likadan som 1920-talet som hade ett lite förlegat synsätt på hur män och kvinnor skulle förhålla sig till varandra. Till det att få munnen att skratta och le ofta i publikraderna utomhus under två akter samtidigt som vi just nu dras med ett minst sagt lynnigt väder med regn och sol om vartannat ger ett plus i kanten på slutomdömet som blir det näst högsta på skalan 1 – 5.

Ett litet oväntat och gulligt inslag utgörs av den lilla pomchi-hunden Egon, som är med på scen i årets sommarteater. Egon gör det med den äran och på det rätta stället i föreställningen. Han styr upp handlingen genom att helt enkelt försvinna ut i den gröna Brunnsskogen och hotelldirektören, ja han behöver hitta honom för att gästerna ska ju må bra. Tala om att vara före sin tid, då vi idag vet om genom forskning och beprövad erfarenhet att den nära samvaron med bl a mindre husdjur påtagligt befrämjar folkhälsan. Skådespelarinsatserna håller bra nivå, en blandning av glada amatörer och proffs. Det kommer förhoppningsvis inte att dröja åtta år tills nästa sommarteater sätts upp i den idylliska och centrum nära Brunnsskogen i Ronneby. Föreställningen sätts utöver ikväll upp sju gånger till i sommar, rekommenderas varmt att du går och se den!

Teaterkritik: Personkrets 3:1 på Pipersgatan – ger mersmak på Noréns pjäser

by

Personkrets 3:1
Av Lars Norén
Regi Andreas Rodenkirchen
Ljusdesign Vincent Eklund
Grafisk form och foto Emelie Omnell
Medverkande Tobias Frisk, Patrik Gunnarsson Juhlin, Malin Nilsson, Mathias Lindblad, Timotej Mimen, Jakub Dabrowski, Fabian Lexner
Premiär 7 april 2024 på Pipersgatan 4, Stockholm

Både sorgligt, tragiskt och komiskt. Några av samhället utstötta individer håller till i en underjordisk övergiven tunnelbaneperrong. De bråkar, de knarkar, de pratar fast ingen egentligen lyssnar på den andre, var och en är uppfylld av sina bekymmer. Lars Norëns drama Personkrets 3:1 väckte stor uppmärksamhet när det första gången spelades, som tv-uppsättning 1998. Nu har den fria teatergruppen Teater Inkognito tagit sig an den.

Personkrets 3:1 är ett möte mellan personer på samhällets botten. Där finns droger, psykisk sjukdom, bråk och hemlöshet. De är mycket mörker och mycket tragik men det är också skildrat med humor. Fast jag skrattar med viss tveksamhet då det i verkligheten är med livet som insats narkomanerna som skildras sprutar in droger i sin kropp. Det känns nästan som att det är fel att skratta åt det. Ibland skrattar jag för att den ego-fixering som var och en symboliserar skulle kunna utspelas var som helst i vilken samhällsklass som helst. Att människor hellre pratar om sig själva än lyssnar på andra är ett beteende som finns precis överallt och dominerar i möten mellan människor, oavsett om det är i överklassen eller bland de mest utslagna. Var och en är uppfylld av sina olyckor och de orättvisor de utsätts för i livet.

Den är oerhört berörande. När pjäsen kom 1997 en stack den ut och provocerade. Till skillnad från Ingmar Bergmans pjäser där vi fick se överklassmänniskor som mår psykiskt dåligt får vi i Noréns dramer möta människor betydligt längre ner på samhällsstegen. Det som då skildrar på scenen blir mycket mer påtagligt och nära, det är situationer och människor vi kan känna igen och som vi mött och ibland till och med känner. Människorna i Personkrets 3:1 skildras med bredd. Visst kan de vara aggressiva och snabba till att bruka våld men de har har också mycket filosofiskt att prata om och de har livsvisdom och livslögner. De kan både vara mycket kloka och samtidigt lura sig själva.

Teater Inkognitos uppsättning har en mycket enkel scenlösning, endast några kartonger av trä som kan flyttas runt efter behov. Scenlösningen visar att det som händer skulle kunna utspela sig var som helst i västvärlden, i New York, Paris, Berlin London eller i Stockholm. Den enkla scenlösningen ger stort utrymme för skådespelarna, vars insatser helt avgör föreställningens styrka. De är alla enastående.

Bakgrundsfakta från Sveriges Radio:
Begreppet syftar på personkrets 3 i LSS, Lagen om stöd och service som omfattar personer med varaktig fysisk och psykisk skörhet. Pjäsen hade premiär på Riksteatern i Umeå och sattes också upp som tv-föreställning 1998 i regi av Arn-Henrik Blomqvist i en tid när välfärden nedmonterades och allt högre krav ställdes på individen att reda sig själv. I original är pjäsen ett nio timmar långt epos.

Teater Inkognito skriver om tankarna kring vad de vill med föreställningen:
Vi vill ge plats på scenen åt de som inte har en röst i vårt samhälle, som vi låtsas inte se – de samhället ser som ”Inkognito”, de anonyma. Missbrukare. Hemlösa. Psykiskt lidande. Därför vill vi skapa en föreställning som plockar upp och synliggör – mänskliggör – personerna, ”stereotyperna” som lever på gatan. Personer helt utan trygghet, dem vi som samhälle misslyckats med att rädda. Eller har de själva misslyckats? Vad är det som gör att en människa hamnar här på samhällets botten? Vad får de att välja missbruket? Är det någonsin ett val?

Frågorna som Teater Inkognito ställer är svåra att besvara. Varför väljer någon missbruk? Väljer de ens? Det finns inte en enda svar på den frågan. Varje människa är unik och den enes livsval behöver inte alls ha samma orsak som den andres. Självklart ger inte föreställningen svaren. Det är knappast meningen heller eller teaterns uppdrag. Frågorna måste vi fundera på själva när vi lämnar teatern.

Dramat berör på djupet. Det går inte att skaka av sig. Fler teatrar både gräva bland Lars Noréns fantastiska pjäser och sätta upp mer av dessa dramer. Teater Inkognitos uppsättning ger mersmak. Personkrets 3:1 finns också att se på SVT Play i en version med Peter Andersson, Göran Ragnerstam, Anna Pettersson, Melinda Kinnaman, Shanti Roney, Per Burell, Jonas Falk, Thomas Hanzon, Cecilia Nilsson, Michael Nyqvist i rollerna.

Måste dock varna lite för föreställningen på Pipersgatan 4: om du har ryggproblem är det bra att i förväg känna till att sittplatserna inte alls är bekväma och består av bänkar med tunt sittunderlag och det finns ingenting att luta ryggen mot. Kanske går det att kontakta teatern i förväg om man ska dit om man vet att man inte kan sitta tre timmar på det sättet och då be att få en stol att sitta på? Föreställningen är värd att se.

Teaterkritik: Tre systrar – förstklassig, strålande helhet

by

Tre systrar
Av Anton Tjechov
Regi Eirik Stubø
Översättning Lars Kleberg
Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Ljus Linus Fellbom
Projektioner Annie Tådne och Emi Stahl
Mask Johanna Ruben
I rollerna Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Astrid Drettner, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Grynet Molvig, Linus Troedsson, Sten Ljunggren, Lars Lind och Anders Johannisson
Premiär 23 februari 2024 på Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm

En förstklassig, strålande föreställning om livsdrömmar och livslögner av Tjechovs klassiker som är minst lika aktuell idag som då den skrevs. Med superba skådespelare och en scenlösning som ger skådespelarna utrymme och lyfter och fördjupar temat och berättelsen.

Allting blir bättre när vi flyttar till Moskva, säger de tre systrarna. Men de flyttar aldrig. Kanske för att verkligheten alltid ändå är som den är och ingen plats kommer att vara den perfekta. Om de flyttar kanske det visar sig att drömmen bara var en vacker illusion. Tjechovs drama Tre Systrar är ett klassiskt Tjechov-drama som handlar om livslögner, att lura sig själv och det skildrar samtidigt en samhällsklass eller egentligen ett helt samhälle som står inför stora förändringar. Människans eviga dilemma eftersom allt alltid förändras, snabbare eller långsammare, men inget är stillastående för evigt.

Tre systrar är en av Tjechovs dramer som av många är rankad som en av hans bästa. I regi av Eirik Stubø med en lång rad duktiga skådespelare tar den upp för mänskligheten tidlösa frågor. Regissören Eirik Stubø säger:
– För systrarna är Moskva något som ska lösa alla problem. Men de vet inte riktigt vad Moskva är. Om de skulle åka – och realisera det som är deras enda evangelium och det visar sig att det är inte det som de hoppades på – då har de noll och intet. Så länge de inte reser, lever fortfarande drömmen.

Detta dilemma tror jag talar till många människor idag, det är om möjligt ännu mer aktuellt. Regissören har tillsammans med övriga i sitt team valt att låta skådespelare ha moderna kläder och tala ett språk från idag medan handlingen följer ursprungsdramat och det fungerar perfekt.


De tre systrarna Olga (Tova Magnusson), Masja (Louise Peterhoff) och Irina (Carla Sehn) bor i ett stort hus mitt ute på den ryska landsbygden. De försöker anpassa sig till förändringens vindar som blåser över landet och försöker hålla ihop sig själva och varandra efter att deras pappa, generalen, gått bort. Det blir dock mer prat än handling. En stor del av tiden fördriver de med att festa tillsammans med en grupp yngre officerare. Hela tiden pratar de om Moskva, sin barndomsstad, dit det vill flytta. Moskva är platsen som ska ge dem möjlighet att infria sina drömmar. Där ska de bli lyckliga. Men de reser aldrig och livet fortsätter ute på landsbygden och gården förfaller och deras bror som hade så lysande utsikter gifter sig med en lycksökerska som tar över allt mer av gården.

De tre systrarna har sina drömmar, sina utmaningar och problem men vi får också följa flera andra karaktärer som träder fram och vi får en insikt i deras livslögner och deras drömmar. Som oftast med Tjechovs dramer är det många karaktärer som på olika sätt  belyser och fördjupar dramats tema. Alla dessa dialoger och oförmåga att verkligen nå varandra upprepas i olika variationer skulle kunna bli segt eftersom föreställningen är mer än tre timmar. Men musik av bland annat Lou Reed och David Bowie ger en krydda som intensifierar handlingen. Jag bara dras in i allt som händer och allt som sägs.

En extra dimension till föreställning är att den utspelas i Ryssland, vid tiden före den revolution som mynnade ut i skapandet av Sovjetunionen. Vi får några förklaringar till vad som präglat tankar och kultur i detta stora land.


Regissören svarar på frågan varför han valt att sätta upp just Tre systrar:
– Jag har en sådan ovanligt fin ensemble som nästan ber om att man ska sätta upp den. Det är i grunden en skådespelarpjäs med fantastiska roller för bra skådespelare. En storartad berättelse som är rolig, laddad och känns relevant.

Det är bara att hålla med. Ensemblen består av en lång rad duktiga skådespelare som var och en är perfekt i sin roll. De stora projektionerna av samling kring middagsbordet, trädgården, stadens gator med mera fungerar väldigt bra istället för att stapla scenografi på scenen och istället ge utrymme åt skådespelarna. Det ekar av avståndet mellan de olika karaktärerna som kan stå på var sin sida av den stora scenen. De har också fått kläder i färger som berättar om deras karaktär. Allt är in i minsta detalj perfekt sammansatt.

Huvudhandlingen, huvudspåret, kretsar kring de tre systrarna från den jordägande överklassen som i hög fart är på väg att bli utfattig och måste börja försörja och sälja godset men där finns andra spår som också är mycket intressanta, tjänstekvinnan som blir utkastad när hon är åttio år och har tjänat godset i många, många år av den ingifta uppkomlingen som tar mer och mer makt. Föreställningen mejslar fram
konflikten mellan överklass och underklass, stad och landsbygd.

En annan dimension som bubblar under ytan på Tre systrar är vad vi känner inför framtiden. Julia Adler, forskare vid Institutet för framtidsstudier, skriver på Kulturhuset stadsteatern hemsida:
-I Tre systrar säger överste Versjinin att lyckan är något som bara våra efterkommande kan hoppas på. Har en mening någonsin känts mer otidsenlig? Vid förra sekelskiftet, då pjäsen skrevs, bar den samlade mänsklighetens morgondag på en enorm potential. Men tanken att det i framtiden ligger något hoppfullt går inte ihop med dagens tidsanda.


Det är fantastisk, lysande, enastående föreställning som är alltigenom välgjord. Magnifika skådespelare, favoritmusiken, projektionerna, dräkterna, färgerna, avståndet mellan karaktärerna på scenen – allt talar till oss på olika sätt och sätter igång många tankar och funderingar och känslor.

Anton Tjechov
Den ryske författaren och dramatikern Anton Tjechov (1860-1904) räknas till en av historiens främsta. Pjäsen Tre systrar är en av hans fyra odödliga klassiker tillsammans med Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården. Tjechov inledde sin karriär med att skriva korta humoristiska historier i skämtpress vilka snabbt blev populära tack vare hans sinne för detaljer och pricksäkra beskrivningar av människors känslor och tankar. Senare övergick han till att skriva seriös dramatik, med varierad framgång, tills han gjorde succé med relationsdramat Måsen.

Eirik Stubø
Den norske regissören Eirik Stubø har tidigare satt upp hyllade versioner av Anton Tjechovs Onkel Vanja och Körsbärsträdgården på Stadsteatern. Han har även regisserat Lars Noréns pjäser Tiden är vårt hem och Stillheten samt Vincenzo Bellinis opera Norma på Folkoperan. Eirik Stubø har varit teaterchef på både Kulturhuset Stadsteatern och Dramaten.

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

by

Foto: Sören Vilks

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

by

(Karlskronarevyn 2024 ”Korsdrag”)

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.