Alexander Mørk-Eidem

Röde Orm
Fritt efter en roman av Frans G. Bengtsson
Regi och dramatisering Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Carina Saxenberg
Komposition, instudering Joel Sahlin
Arrangemang Joel Sahlin
Medverkande Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz.
Premiär 14 april 2023 på Stora scenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm

När ett gäng bibliotekarier gestaltar vikingaberättelsen Röde Orm en sen kväll på ett stängt bibliotek blir det fars, spänning och massor av fantasi. Troligen det roligaste som går att se på en svensk teaterscen i vår. En föreställning som är en hyllning till fantasin och en uppmaning till både politiker och alla andra att låta kulturen vara fri. Släpp lös kulturarbetarna. Och för den delen släpp lös fantasin hos oss alla.

Det är som att se barn släppas lösa med sin fantasi när de leker. En papperskorg kan bli en vikingahjälm, en golvmopp kan bli långt vildvuxet hår när moppen placerar upp och ner på huvudet, en skurborste kan vara ett svärd eller en åra att ro med. På samma sätt hugger bibliotekarierna tag i vad som finns runt om dem för att kunna leka och leva sig in i berättelsen. Det blir helt fantastiskt, komiskt och engagerande.

Regissören Alexander Mørk-Eidem säger:
– Jag var besatt av Röde Orm som ung och har läst boken otaliga gånger. En oemotståndlig mix av äventyr, humor, brutalitet och kärlek. Men hur iscensätter man en gammal bok om vikingatiden i dagens Sverige? Jo, man låter ett gäng bibliotekarier tolka historien vilket jag tror blir en spännande och rolig krock.

Frans G. Bengtssons berättelse om vikingen Röde Orm kom ut 1941. Det är en äventyrsberättelse med en hel del humor om skåningen Orm Tostessons äventyr till sjöss. Alexander Mørk-Eidem har valt att låta de åtta bibliotekarierna samlas i rotundan på Stadsbiblioteket i Stockholm. En genialisk scenlösning. Alla som någon gång varit på Stadsbiblioteket i Stockholm känner igen miljön som i sig själv signalerar så mycket med alla berättelser som finns i böckerna. Det är ett universum av berättelser och världar som finns i bokhyllorna. Nu är de till stor del övertäckta av plast – en symbolisk bild av att reparation pågår, att böcker (kanske också kulturen i större delar?) är på väg in i malpåse.

Ett manus fyllt av komedi som bärs upp av en fantastisk ensemble med Angelika Prick, Magnus Uggla, Isabelle Kyed, Jan Mybrand, Gerhard Hoberstorfer, Shebly Niavarani, Emma Österlöf, Carlos Romero Cruz. Varenda en av dessa åtta är så bra. Det är ensemblen som bär föreställningen, de är de som ger liv åt den och gör att jag som publik dras in och klappar med i sånger, skrattar och bara ger mig hän och har roligt. Angelika Prick är Röde Orm men liksom de övriga växlar hon mellan olika roller och en del karaktärer gestaltas av flera skådespelare. Det blir ändå varken rörigt eller obegripligt. Att låta roller växla mellan flera skådespelare har blivit ett vanligt grepp på svenska teaterscener under senare år och jag har hört av en del teaterbesökare att de tycker att det kan försvåra upplevelsen, det kan göra det svårt att hänga med i handlingen. Men i Röde Orm på Stadsteatern i Stockholm  tror jag alla ändå hänger med för det är tydligt vilken karaktär skådespelarna gestaltar i del olika scenerna.

Carlos Romero Cruz imponerar. Ibland är han klädd som en dragqueen och kan gå på höga klackar som om han vore född på skor med klack – men han kan lika skickligt spela en sexig man med paketet i glänsande folie. Carlos Romero Cruz liksom alla skådespelarna kan spela både rå masochism och vara ljuvt kvinnliga. Föreställningen blir ett slag för allas rätt att vara både manlig och kvinnlig och slår sönder genusmurar. Angelika Prick som Röde Orm är ett genidrag. Hon utstrålar den unga pojkens längtan att bevisa sin manlighet lika väl som när berättelsen utvecklas mognar till en hövding för sitt folk. Hon kan både slåss och vara ljuvlig.

Att ha med Magnus Uggla i ensemblen är ett genidrag. Han spelar sig själv emellanåt, vilket för övrigt alla i ensemblen gör av och till. Uggla tillför sin musik och också annan musik och han är komisk i de roller han går in, speciellt den glada vikingakungen Harald Blåtand. Gerhard Hoberstorfer är makalöst pricksäker som en supermanlig viking som uppfyller alla förutfattade bilder av vikingen, förmedlade av bland annat tv-serien Viking. Shebly Niavarani, Isabelle Kyed, Jan Mybrand och Emma Österlöf imponerar också i alla sina roller.

Av och till riktas också pikar mot de politiker som inte upprätthåller armslängds avstånd till kulturen och då i synnerhet Trelleborgspolitikern Mathias Andersson som förbjöd dragqueens på sagostunder för barn. Det är förstås ett ämne värt en egen föreställning. Det finns mycket att fundera kring det där med armlängds avstånd. Räcker en armlängd? Och hur fri är kulturen egentligen? Vad får kulturen säga? Hur låst är kulturen vid sin tids uppfattningar? Hur woke är kulturen och hur tillåtet är det att inte vara woke och vad händer med den kultur som skapades i en annan tid, med andra ideal och uppfattningar? Men det är ett annat ämne som helst bör tas upp i annat format.

Alexander Mørk-Eidem satte upp Röde Orm på Dramaten 2020 för en mycket begränsad publik på grund av pandemirestriktioner. Nu tar han pjäsen till Kulturhuset Stadsteatern med uppdaterat manus samt delvis ny ensemble, scenografi och kostym. Och vill du se något som är en skrattfest, då är det Röde Orm du ska välja. En komedi som är en hyllning till fantasin.