Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Alexander Mørk-Eidem

Teaterkritik: Män som väver på Kulturhuset stadsteatern bubblar runt på ytan

by

Göteborgs filmfestival 2026

Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.

Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.

Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.

Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.

Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.

För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.

Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.

Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Alexander Mørk-Eidem sätter upp Arne Lygre

by


Marie Richardson, Elisabet Carlsson och Louise Peterhoff i I vårt ställe. Premiär 28 augusti 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern. Fotograf: Felix Swensson.

I vårt ställe är en pjäs om vänskap, djup vänskap, både gammal och ny, och rädslan att bli bortvald. Regissören Alexander Mørk-Eidem sätter upp den norske dramatikern Arne Lygres prisbelönade pjäs. I rollerna Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson. Sverigepremiär 28 augusti 2025 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Ett pressmeddelande berättar:
– Jag är dålig på vänskap, säger regissören Alexander Mørk-Eidem, men jag är intresserad av att utforska hur det funkar. Och det är skönt att det finns andra, som Arne Lygre, som håller på med samma sak. Extra roligt är det att hans pjäs är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris, det är inte ofta pjäser blir det.

– Pjäsen uppstod ur tanken på ett tillfälligt möte mellan två vuxna kvinnor, säger dramatikern Arne Lygre. Den ena har just förlorat sin mor, den andra är i sista fasen av ett långt äktenskap. De söker sig till varandra, och på kort tid lär de känna varandra väl. Pjäsen börjar när de möts för andra gången, hemma hos den äldsta av de två kvinnorna. Sen dyker också en yngre kvinna upp. Flera av mina pjäser innehåller detta element av tillfälliga möten som leder till något mer. Att man griper ögonblicket, vidgar det och låter relationen utvecklas.

I vårt ställe handlar om behovet av att ha någon i sitt liv, om att finnas där för varandra, om att kunna känna igen sig i en annan människa och bli till genom den andras blick. Det handlar också om en underliggande rädsla att vara utbytbar, väljas bort och bli ensam.

– Den här gången ville jag också skriva om vänskap, säger Arne Lygre. I pjäsen jag skrev innan denna, Tid för glädje, fanns en lång scen med ett kompisgäng. Jag tror det var det som ledde mig vidare in i en ny pjäs på det här temat. Under arbetets gång uppstod också tydliga kopplingar till flera av de tre kvinnornas familjemedlemmar. Det är också en viktig del av den här pjäsen.

Regissören Alexander Mørk-Eidem står bakom en mängd publik- och kritikersuccéer på Kulturhuset Stadsteatern och har framgångsrikt varvat klassiker med egna dramatiseringar som Alltid vara vi och Morbror Janne. 2005 regisserade han urpremiären av Arne Lygres Menn uten hensikt på Nationaltheatret i Oslo.

Arne Lygre är dramatiker och författare som spelas på de stora scenerna i Europa och anses vara en av Norges mest betydande samtida dramatiker. Han är flerfaldigt prisbelönad och har bland annat mottagit Ibsenprisen. I vårt ställe vann norska Heddaprisen för bästa pjäs 2024 och är nu nominerad till Nordiska rådets litteraturpris.

I vårt ställe, Sverigepremiär 28 augusti på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern
Av: Arne Lygre
Översättning: Marie Lundquist
Regi: Alexander Mørk-Eidem
Scenografi: Erlend Birkeland
Kostym: Jenny Ljungberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask: Klara Jorméus
Ljud: Evelina Kyrk

Medverkande: Marie Richardson, Louise Peterhoff och Elisabet Carlsson

Teaterkritik: Den långa flykten – en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning

by

Foto: Sören Vilks

Den långa flykten
Av Richard Adams
Översättning Britt G Hallqvist
Dramatisering och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Christian Friedländer
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Mask Johanna Ruben
Komposition Anna Lund
Premiär på Stora scenen, Kulturhuset stadsteatern 6 december 2024

Årets stora familjeföreställning för alla över nio år. Premiären fick stående ovationer och massor av bravo-rop. Äventyr, spännande, hjärtevärmande, tankeväckande – denna föreställning har allt. Som alla riktigt, riktigt bra föreställningar som vänder sig till alla åldrar (över nio år) har den massor som talar både till vuxna och barn.

Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

Den långa flykten bygger på Richard Adams roman från 1972, en episk saga om att överleva i värld fylld av hot. Den handlar om en grupp vilda kaniner som ger sig av på flykt då deras boende är hotat av människornas framfart. När boken kom blev den en succé världen över. Dess ämne om miljöförstörelse som tvingar varelser på flykt är om möjligt ännu mer brännande aktuellt idag. En annan av berättelsens undertoner handlar om diktaturer och om frihet. När boken kom läste många av oss in en symbolisk skildring av kalla kriget. Idag finns många flera lika tydliga tolkningar. Men alla dessa teman om samhället, politik, miljö och klimat hindrar inte att handlingen utan dessa tolkningar är ett stort spännande underhållande äventyr.


Föreställningen har en enastående balans mellan spänning och glädje, med sång och dansnummer och dramatiserad handling och berättade delar. De delar där handlingen berättas görs av den flygande måsen Kahar med fantastiska Jörgen Thorsson. Det är helt fenomenalt hur regissör, scenograf och hela temat utnyttjar höjden, bredden och djupet. Att låta en rolig mås flyga över publiken och föra fram de berättande delarna är en helt fenomenal lösning.

Scenografin används smart med två stora trätrappor på var sin vridscen som kan förvandlas till höga berg, till kaninhålor eller vad som behövs för handlingen. Regissören Alexander Mørk-Eidem har tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Allt jag sett Alexander Mørk-Eidem ligga bakom har varit genomtänkt och väl fungerande och starka scenupplevelser. Nu gör han tillsammans med sitt team en helt fantastisk föreställning som kommer att vara årets stora familjeföreställning, utan tvekan,

Ett stort plus för hela gruppen skådespelare som är så samspelta. Ensemblen är stor och består av cirka 25 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Gerhard Hoberstorfer, Bahador Foladi, Angelika Prick, Jörgen Thorsson, Odile Nunes, Anders Johannisson, Magnus Bjøru samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Sverigepremiär för Den långa flykten av regissören bakom Djungelboken

by


Richard Adams romanklassiker Den långa flykten sätts upp i regi av Alexander Mørk-Eidem. Ett dramatiskt familjeäventyr om överlevnad, flykt, konflikter och samhällsstrukturer. Sverigepremiär 6 december 2024 på Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm.

Ett pressmeddelande:
– Det finns flera saker som intresserar mig med den här berättelsen. Dels handlar den om hur man bygger ett samhälle och vilken typ av samhälle vi vill ha. Det är ett slags demokratiprojekt. Ramberättelsen handlar om flykt som präglar många familjers historia. Jag vill att den verkligheten ska speglas i föreställningen. Dessutom vill jag göra en seriös berättelse för unga, med teman som kanske inte får så stor plats i barnkultur annars, säger regissör Alexander Mørk-Eidem.

Pjäsen Den långa flykten är en modern tolkning av Richard Adams romanklassiker från 1972, som även gav upphov till den tecknade filmklassikern från 1978. Det är en brutal fantasyberättelse om överlevnad i en förbryllande värld. För regi och dramatisering står Alexander Mørk-Eidem som tidigare gjort de hyllade uppsättningarna Alltid vara vi, Röde Orm, Morbror Janne och Djungelboken. Mørk-Eidem är sedan 2023 husregissör på Kulturhuset Stadsteatern.

Den stora ensemblen består av cirka 30 medverkande däribland Lancelot Ncube, Nina Dahn, Shebly Niavarani, Manuela Gotskozik Bjelke, Emil Hedayat, Ann-Sofie Rase, Angelika Prick, Jörgen Thorsson samt kompositören och trumslagaren Anna Lund.

Här kan du läsa Kulturbloggens recension av premiären av Den långa flykten.

Teaterkritik: Alltid vara vi – Jag älskar den

by

Foto: Andreas Ackerup

Alltid vara vi
Musikteater baserad på musik av artisterna Veronica Maggio och Oskar Linnros
Av Lisa Östberg och Alexander Mørk-Eidem
Regi Alexander Mørk-Eidem
Musik Veronica Maggio och Oskar Linnros
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Jenny Ljungberg
Ljus Ellen Ruge
Ljud Emil Eklund
Mask Maria Reis
Musikaliskt ansvarig Mathias Venge
Nypremiär Kulturhuset stadsteatern Stockholm 8 september 2023

Ja, ja, ja! Jag älskar den! Nypremiären av musikteatern ”Alltid vara vi” gör mig inte besviken. Jag är golvad. Och inte bara jag, hela teatersalongen reser sig i jubel efter slutscenen. Det här är en föreställning som gör oss genuint lyckliga och euforiska.

Låt dig inte luras av den banala historian om ett rockband som tillfälligt återförenas efter ett dramatiskt uppbrott, för här ryms starka känslor och komplexa relationsdramer. Kärleken som inte tar slut fast det är slut. Vänners svek. Egots härjningar mot bättre vetande. De brutala överkörningarna för att bärga scoopen. Känslan av att alltid var den älskades nummer två.
Vi befinner oss i en dyr inspelningsstudio med hela kalaset, kontrollrum, trumbås, kablage och ett tajt tiomannabandet med elgitarrer, syntar, sax och blås. Föreställningen är en förtrollande multimusikteater. Den är allt på en gång – en fet livekonsert, ett teaterstycke, en musikvideo som sömlöst följer dramatiken på scen i svartvita projiceringar på jätteskärm över hela skådespelet.

Det är en föreställning som reser sig rakt ur 2000-talets mylla. Musiken, människorna, dialogen, de visuella uttrycken, videoprojektionerna som för oss så nära skådespelarnas ansikten och känslouttryck. Det är här och nu. Det är verkligt, det är luftigt, det är fräscht.
Alexander Mörk-Eidem skapar för sin publik utan oroliga sneglingar till vad som varit och vad som borde vara. Vi ska få känna, vi ska få njuta, vi ska hamna i teaterns högre sfär. Han trollar med våra sinnen.

Musikteatern bygger på Veronica Maggios och Oscar Linnros album ”Satan i gatan” och ”Vilja bli”. Musik som väl få har på spellistan idag, men låtarna återuppstår med nytt liv i ”Alltid vara vi”. Det är som att ta mjöl och jäst och blanda och yes, det blir en tårta.
Hela ensemblen är suverän där även birollerna lyfter föreställningen. Louise Peterhoff i huvudrollen som bandmedlemmen som lämnade och blev fixstjärna är förtrollande sinnlig i röst- och kroppspråk. Oscar Töringe briljerar som egostinn försteälskare. Hampus Hallberg är älskvärd och skicklig i rollen som det musikaliska geniet som aldrig får stå i centrum, varken i bandet eller i den älskades hjärta. Lina Anderberg, gör en trovärdig och säregen tolkning av den försmådda flickvännen som balanserar på självkänslans slaka lina mellan att svälja sveken från den otrogna pojkvännen till att resa sig och bejaka styrkan vid trumpinnarna bakom trumsetet.

Den pricksäkra humorn hos Daniel Bingert. Gerhard Hoberstorfers karismatiska demonproducent. Peter Gardiners komiska persona som megakändis som så självklart alltid flyter ovanpå.
Till sist en stor eloge till all teknisk personal som får alla delar i detta tekniskt komplicerade multiverk att flyta sömlöst. Utan er skulle det inte gå.