
Män som väver
Av och regi Alexander Mørk-Eidem
Scenografi Petter Hellsing och Erlend Birkeland
Ljus Ellen Ruge
Kostym Jenny Ljungberg
Mask Susanne von Platen
Komposition Martin Vogel
På scen Hampus Hallberg, Andreas Kundler och Lennart Jähkel
Urpremiär 29 januari 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern
Tre män, Lennart, Andreas och Hampus, sitter tillsammans och väver, ibland reser sig en av dem för att tala till de andra två. De både lever och arbetar tillsammans. Första halvan av denna nästa tre timmar långa föreställning var småmysig, puttrig och surfade runt på ytan kring intressanta frågor.
Den första halvan av föreställningen nuddade vid frågor om livets obeständighet, livets innersta kärna. Går det att hitta någon konstant, något som är att lita på och som inte förändras i livets ständiga förändring. Den grekiske filosofen Herakleitos från Efesos (ca 540–475 f.Kr.) är känd för citatet man kan inte stiga ner i samma flod två gånger och samma grundtanke genomsyrar till exempel buddhismen. Andreas står för att allt förändras medan Lennart stenhårt håller på att deras löften är det som ger stadga och som förblir stadigt i livets ständiga förändring.
Ett annat tema som bubblar runt är mäns våld, speciellt när en man är rädd för att bli övergiven. En annat tema som poppar upp är döden och vårt förhållande till de som gått ur tiden. Det har funnit en fjärde man i denna vävande grupp. Han heter Petter och påverkar de tre starkt.
Vad är det för samliv dessa tre män har? Är de en sekt? Är de en metafor för familjeliv? Är det en metafor för alla sammanhang där lever eller vistas tillsammans? Det får vi bestämma själva hur vi vill tolka det och hur vi vill betrakta det.
Lennart Jähkel spelar den äldre av de tre männen – och han är en av föreställningens behållningar. Han är trovärdig och trygg i sin roll på scen.De andra två fick manus och dialoger och monologer som inte riktigt bottnade. De gjorde allt de kunde med det materialet, tänker jag.
För mig är detta en föreställning som emellanåt är smårolig men under ytan är den tragisk och tar upp en del saker att fundera vidare på men mot slutet blir det skräck blandat med groteskeri. Det tragiska tar över på ett sätt inte känns helt genomarbetat, som en något förenklar lösning. Det är som att manusförfattaren Alexander Mørk-Eidem inte kunde få till ett slut som riktigt binder ihop det som bubblar runt, som om manusförfattaren undviker att gå på djupet med en viktig fråga och griper ett strå av skräck.
Scenografin måste få ett stort plus. Ridån är som vävt lapptäcke och scenen domineras av vävstolar och delar av vävstolar. De vävda konstverken som vi får se och som publiken bjuds in till scenen i slutet för att se är skapade av konstnären Petter Hellsing som är en av föreställningens två scenografer. Under processen har han låtit skådespelarna själva väva, spinna och karda.
Manus är skrivet av AM som också regisserat. Det här är faktiskt första gången jag ser en föreställningen av honom som jag inte är helt nöjd med. Han brukar ligga bakom stora scenupplevelser som blir succéer.
Fakta från Wikipedia:
På Stockholms stadsteater har Alexander Mørk-Eidem bland annat satt upp Rudyard Kiplings Djungelboken, Anton Tjechovs Tre systrar, en musikalversion av Alexander Dumas De tre musketörerna, Dostojevskijs Idioten, Maksim Gorkijs Sommargäster, Shakespeares En midsommarnattsdröm, Hedda Gabler av Henrik Ibsen, en scenversion av filmen Paraplyerna i Cherbourg, Sex roller söker en författare av Luigi Pirandello, Lycka (Platonov) av Tjechov och Svek av Harold Pinter.

Foto: Sören Vilks
Regissören Alexander Mørk-Eidem har tillsammans med sitt team fått till varenda detalj perfekt. Berättelsen flyter på hela tiden och där finns inte en död sekund. Även lugnare stunder är så mättade av scen-närvaro att tiden bara flyger iväg. För min del drogs jag in så totalt i berättelsen att jag helt glömde att jag satt i en salong. Det kändes som att jag var där, som en liten fluga som kunde följa med kaninerna på deras äventyr.

