Sommarboken
Av Tove Jansson
Dramatisering Pipsa Lonka
Översättning av den finskspråkiga dramatiseringen Annina Enckell
Regi Jakob Höglund
Scenografi och kostym Sven Haraldsson
Ljus Maria Ros
Ljud Hanna Mikander
Mask Patricia Svajger
Dramaturg Åsa Lindholm
Medverkande på scen Marika Lagercrantz (Farmor), Matilda Ragnerstam (Sophia) och Jonathan Lundberg (Pappan/ljudmakare/musiker)
Sverigepremiär den 4 mars 2023 på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm
Det är scenens stilrenhet med enkla trälådor, vit lakans himmel och svarta golv som möter dig innan föreställningen börjar. Instinktivt frågar jag mig själv, hur det kan vara möjligt att återge en känsla av sommar, värme, grönska, mjukhet och finlandssvensk idyll. Jag blir med glädje glatt överraskad, eftersom varenda trälåda ger illusioner kring blomsterlådor, rabatter, skär, hav, blommor, insekter och sommarbris. Skådespelarna är ständigt i rörelse i skilda naturskildringar och flyttar rekvisitan för skilda syften och möjligheten att skapa en ny synlig värld i sommarens augusti.
På scen ser vi denna kväll tre medverkande. Farmodern (Marika Lagercrantz) inlindar den livfulla och sårade Sophia (Matilda Ragnerstam) med lekar, upptåg och vandringar genom sensommaren. Tillsammans bearbetar de livet, framtiden, äventyr och döden. Den tredje karaktären är en ljudmakare/musiker/illustratör/frånvarande fader (Jonathan Lundberg). Tillsammans bildar dessa tre en gemensam kraft i handlingen med skilda rörelser och upptåg, där de kompletterar varandra i spegelliknande aktiviteter. När det talas om insekter hjälper exempelvis ljudmakaren till att förstärka det ljudet, vilket ger sken av att känna årstiden närmare. Kvällens vackraste illusion är när man får känslan av dykning och simning under vattenytan. Det är så oerhört naturtroget att varenda en av oss som tycker om att simma i havet, därmed innerligt längtar till sommaren och den viktlöshet och frihet havet ger. Många av alla dessa ljudeffekter kring sommarkänslor och naturkrafter, görs också med glimten i ögat och med en precision som är både humoristisk och intuitiv. Alla längtar vi därmed till en fin liten stuga vid havet. Ljuden och rörelserna är så effektiv och klockrena, att de måste ha övats in på liknande sätt som repliker lärs in i skådespel.
Föreställningen har dock genomgående ett liknande tempo från början till slut. Inledningsvis är det mycket behagligt och meditativ, som att sitta på en brygga och hör vågorna slå. Men eftersom föreställningen är 2 timmar och 20 minuter lång (inklusive 20 min paus) hade takten behövt vara mer varierande för att vidhålla mystiken. Jag blir med tiden avtrubbad och kan inte vidhålla min nyfikenhet. Man hade också kunnat göra speltiden kortare om man hade velat behålla innehållets sävlighet. Dock tror jag mer på ökat tempo i andra delen av föreställningen i kombination med överraskande dramatik.
Det är klockrent att ge Marika Lagercrantz rollen som den goa farmodern, där hela hennes kroppshållning, framtoning och mildhet är en klar kopia av den Tove Jansson man oftast sett. I rollkaraktären Sophia ser jag klara likheter med den Lilla My jag väl känner till (en av Janssons mest omtalade karaktär i böckerna om Mumintrollet). Det är också mycket lugnande och härligt att se hur farmor och Sophia samspråkar, busar, skojar, blir osams och blir vänner igen. Deras relation är så etablerad att den tål att inte varje dag är en dans på rosor. Sophias stora och frågvisa frågor om livet (ex. Vad händer om en sjöman dör på land?) är så klurigt härliga att man själv måste tänka till varje gång. Hon ställer de frågor som enbart en sälle med fantasi och nyfikenhet ställer. Farmodern svarar aldrig med självklarheter utan med eftertänksamhet som snarare ger fler frågor än lättsamma svar (”…att tåla livet i yttersta skär.”) och menar att livet kan vara svårt, men att man också kan bli förvånad över vad man kan lära sig att klara av. Det ger oss hopp kring att farmodern ska våga få lov att dö, när Sophia kommer att våga leva igen. De möts någonstans i mitten och kommer sedan att gå hand i hand fram till den stund då de får lov att gå skilda vägar. Det är vackert.