Fåglarna
Av Tarjei Vesaas
Översättning Marie Lundquist
Dramatisering Nils Sletta och Ole Anders Tandberg
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Sverigepremiär den 19 mars, Elverket
Om att inte passa in, om att inte klara de krav samhället ställer för det du kan är inte eftertraktat i den världen du lever i, är vad Fåglarna skildrar. Den går också att se som en skildring av en ensamhet vi egentligen alla har i livet.
Dramatens uppsättning av den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna är svår att glömma. Handlingen kretsar kring den 37-årige Mattis som bor med sin tre år äldre syster som tar han om honom och försörjer honom – han är inte stark nog för att kunna jobba. Samtidigt är han oerhört medveten om hur udda han är. Han lider och funderar över livets mening och ställer de existentiella frågor som vi alla har men inte alltid kan formulera eller skulle våga yppa. Så på sitt sätt är han en mästare, för han kan formulera sig. Han har också en annan stor styrka, han är jätteduktig på att ro en båt. Men på deras lilla ort finns det inte något behov av en färjekarl, annars skulle kan ju kunna försörja sig som det – och därmed passa in i samhället.
Berättelsen utspelar sig någon gång ute på landsbygden för femtio till hundra år sedan. Mattis har inga muskler, kan inte koncentrera sig utan går helst omkring och drömmer. Omgivningen flinar bakom ryggen på honom och han tas om hand av sin syster Hege. En dag flyger en morkulla över deras stuga och det flyger ofta rakt över deras flyga. I Mattis värld blir detta något stort, något betydelsefullt som måste innebära att livet är på väg att förändras.
Magnus Roosmann är helt suverän i rollen som Mattis. Han är skör och han är trovärdig och som publik är det Mattis jag ser och inte Roosmann som spelar Mattis. Magnus Roosmann är en av dessa duktiga nutida svenska skådespelare som kan spela det mesta, för han går in i rollen och gör inte stor plats för sig själv.
Första delen fram till pausen var föreställningen bland det bästa jag sett på mycket länge på en svensk teaterscen. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman som hans syster Hege är båda så rätt i sina roller. Scenlösningen är enkel och elegant med en lång mur som går längs med scenen och en stor scen till höger. Den bakre scenväggen används för att applicera bilder på digitalt.
Det var så trovärdigt och både vackert och sorgligt. Hege får offra så mycket i livet för att ta hand om sin bror. En bror som både är snäll men också jobbig, han har utbrott och är inte alls smidigt eller diplomatisk. Hege älskar sin bror men samtidigt får hon försöka så mycket av eget liv för hans skull. Mattis vet det och skulle vilja kunna tillföra hushållet något. Han vet att han är udda, han vet att han inte kan jobba som de andra, han vet att han aldrig kommer att få en flickvän – men ändå drömmer han. Varför är livet så? Varför är just han just sådan? Det är frågor många ställer sig dagligen runt om i världen, varje dag. Varje har just Pelle autism? Varför har Emma Asperger, varför har Johan adhd, varför super Nillas föräldrar, varför fastnade Kia och Ante i drogmissbruk, varför, varför, varför …
Efter paus förändrade sig stämningen, det hotfulla närmade sig, utvecklade sig och tog över. Där föll det något av uppsättningen, det blev lite för förutsägbart och mörkt – även om det rent scenografiskt var snyggt och imponerande. Jag vet inte varför föreställningen efter paus inte talade till mig lite stark. Kanske blev det för precist, känslan att detta kunde handla om mycket mer än bara Mattis och Hege tappades bort delvis.
Tarjei Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).
Dramaten berättar i ett pressmeddelande att författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.
Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.
Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé
Foto Roger Stenberg
Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut. 
