Kongo – en pjäs om Sverige
Av: Johanna Emanuelsson
Regi: Oskar Thunberg
Scenografi: Sören Brunes
Ljus: Lina Benneth
Kostym: Ulrika van Gelder
Musik: Dror Feiler
Lumor och Teater Tribunalen
Föreställningen den 14 januari 2016
Att en svensk ska kriga i ett annat land eller ens råka ut för en olycka utomlands är något vi varit ganska ovana vid. Svensken lever i en falsk skyddad såpbubbla som dock sällan spruckit. Åtminstone är det så för dem av oss som enbart levt med den svenska lumpen, där män och få kvinnor fått lekt krig. Men med FN och bland annat Kongo, fick våra landsmän för första gången möta krigens fasor. Den naiva tryggheten sprack. Svensken var inte redo till kropp och själ.
Uppsättningen börjar med att tre skådespelare med hjälp av olika collageramar i enhalvcirkel, påvisar en tidsram kring Kongos nutidshistoria. Man inser snabbt landet splittringar och komplexitet. ”Nu…” får vi veta varför det ena eller andra händer inom en beräknad tidsram. Till en början var det väldigt spännande och intressant, men blev mot slutet svårt att följa, eftersom detaljerna var allt för djupgående men inte tillräckligt berörande. Jag är ändå mer påläst om Kongos historia än de flesta, på grund av min fördetta pojkvän som var född där.
Dramat baserar sig på några fältstudier/intervjuer av dem som genomgick svensk FN-tjänst i Kongo eller möt svenska soldater då. På scen berättas dessa intervjuer genom 4 skilda scener. Bytena mellan att vara den ena eller andra rollen, gjorde skådespelarna mycket skickligt. Det fanns aldrig en tveka över vem de spelade eller vilken typ av personlighet de försökte återspegla. Mest intresserad var jag över Chimbairas kroppsspråk som hanterade många skilda handikapp, åldrar och könstillhörigheter. Tyvärr var hennes svenska stundtals svår att förstå, vilket påverkade sinnesintrycken.
Berättelserna var tyvärr i flataste laget. Någon riktig beröring gav de inte. Man kände inte någon fasa eller förtvivlan över den posttraumatiska stress som kriget ledde till för svenskarna efteråt. Jag upplevde varken empati för krigets offer eller de svenskar som tjänstgjorde. Dock blev jag påmind om den stympningshistorik som Afrika har. Hade gärna sett att man gett en förklaring eller tolkning kring varför den förekommer. Tyvärr uteblev den.
Scenografin gav en väldigt intressant och unik tolkning kring hur vår vardag kan rasa samman, baserat på det vi varit med om. Varje möbel på scen hade sin egen anordning och flyttades med hjälp av rep runt i rummen. Det gav ett intryck av en stjälpnings-möjlighet för dem alla. Trots att deras vardag efter kriget sannerligen praktiskt skulle ha kunnat gå tillbaka till det vanliga, så spökade deras undermedvetna på ett sådant vis att de när som helst skulle kunna rubbas. Vi vet alla hur det är när det känns som om något sparkar undan våra ben.
Med stor längtan drömde jag mig tillbaka till Afrika, när jag såg deras rödbruna kläder under kvällens gång. Färgen som påminner om den jordmån som just Kongo och Kenya har. Jorden som betyder så mycket för den enskilda afrikanen och som är helt omöjlig att själv blanda på sin palett.
Medverkande: Kudzai Chimbaira, Hanna Edh, Harry Friedländer