• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Pennskaftet – lättsam och underhållande hyllning till kvinnorna som kämpade för rösträtten

29 september, 2019 by Rosemari Södergren

Pennskaftet
Av Elin Wägner
Dramatisering: Johanna Emanuelsson
Regi: Maria Löfgren
Scenografi: Fridjon Rafnsson
Kostym: Matilda Hyttsten
Kompositör: Fredrik Söderberg
Koreografiskt arbete: Dorte Olesen
Dramaturg: Marie Persson Hedenius, Jonas Bernander
Ljus: Jonas Nyström
Mask: Sigrid Nathorst-Windahl
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Emil Brulin, Vivian Cardinal, Daniel Engman, Arman Fanni, Åsa Forsblad Morisse, Harry Friedländer, Livia Göttfert, Tytte Johnsson, Linda Kunze, Malin Persson, Peshang Rad, Gloria Tapia
Premiär Uppsala stadsteater 28 september 2019

En hyllning till de kvinnor som kämpade för att kvinnor skulle få rösträtt och lika politiska rättigheter som männen. 100 år efter införandet av den kvinnliga rösträtten år 1919 firar Uppsala stadsteater kampen för kvinnors rösträtt med en pjäs som bygger på Elin Wägner och hennes roman Pennskaft.

Det märktes att publiken uppskattade föreställningen, det blev stående ovationer och många skratt och applåder under föreställningen också. Det är en rolig, lättsam föreställning med mycket musik och dans.

I centrum för handlingen står främst den unga kvinnan Barbro, som kallas för “Pennskaftet”. Hon är en ung journalist, en av få kvinnliga journalister på den tiden i en mansdominerad redaktionell miljö. Hon är en självförsörjande bildad kvinna som strider för den allmänna rösträtten. En dag möter hon arkitekten Dick och blir förälskad. Barbro “Pennskaftet” och Dick har ett förhållande men han måste hålla det hemligt för sin familj eftersom de inte har gift sig. Det är Pennskaftet som inte vill gifta sig. Ett skäl till att hon inte vill gifta sig är att den dag hon gifter sig blir hon omyndig. I äktenskap för hundra år sedan bestämde männen för fruarna, rent juridiskt.

Nog finns det många skäl till att hylla de kvinnor som för hundra år sedan kämpade både för kvinnors rösträtt och kvinnors lika värde med män. TV-serien Fröken Frimans Krig handlar också om samma tid och om samma frågeställningar. I tv-serien finns mycket mer nyanser och problematik. Jag föredrar film, teater och litteratur där inte allt delas in i svart eller vitt, där det finns många nivåer i vad som förmedlas och där allt inte är övertydligt, där det finns saker jag måste tänka efter lite för att tolka.

Det jag inte riktigt tycker om med föreställningen Pennskaftet är att det blir för lustigt och karaktärerna oftast är karikatyrer. Visserligen är det svårt att se någon försonande över de högermän som på fullt allvar trodde att samhället skulle falla i bitar om kvinnor fick rösträtt.

En sak som skrämmer mig oerhört är att än idag, runt om i världen, finns det länder och samhällen där kvinnor fortfarande inte har samma rättigheter som män och där kvinnor i stort sett är rättslösa. Det är snarare så att kvinnorna dessa samhället idag är ännu mer nedtryckta än vad kvinnorna var i Sverige för hundra år sedan. Kvinnor i länder som Iran får inte resa utomlands utan att ha tillåtelse av sin make, de får inte ta ett jobb utan makens tillåtelse. Det finns så mycket kvar att göra för att få en värld där kvinnor har samma rättigheter som män.

Jag kan inte hitta några paralleller till nutidens kvinnoförtryck i föreställningen. Föreställningen fungerar som en hyllning till de kvinnor som kämpade då och tar på ett lättsamt underhållande upp några frågor som kvinnorna hade att kämpa om. Det är en snygg föreställningen koreografiskt och scenografiskt där hela scenen utnyttjas med djup i scenbilden. Skickligt och imponerande. Musik, ljud och många duktiga skådespelare. På djupet går föreställningen däremot inte och det är alldeles uppenbart och tydligt vem som har hundra procent rätt och vem som har fel.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: 3 vintrar på Uppsala stadsteater – engagerande men för mycket experimenterande

22 september, 2019 by Rosemari Södergren

3 vintrar
Manus Tena Štivičić
Översättning Amanda Svenssion
Regi Anja Suša
Scenografi Ulla Kassius
Kompositör Igor Gostuški
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Koreografi Damjan Kecojevic
Kostym Maja Mirković
Mask Ella Carlefalk
Ljus Mats Öhlin
Premiär på Uppsala stadsteater 21 september 2019
Medverkande: Anna Carlson, Lolo Elwin, Göran Engman, Jakob Fahlstedt, Madeleine Ferraud Norberg (praktikant), Alexander Lindberg (praktikant), Bashkim Neziraj, Crister Olsson, Mikaela Ramel, Moa Silén, Natalie Sundelin, Logi Tulinius, Elisabeth Wernesjö

En inblick i tre generationer kvinnor från Kroatien, från tiden då det var en del av Jugoslavien, från tiden då Jugoslavien sprack och från tiden då Kroatien gick med i EU. Publiken passerar genom ett interaktivt museum på vägen in i salongen. Därefter utspelar sig tre dygn genom en rekonstruktion av minnen med nedslag i Kroatiens historia. Efter kommunismens övertagande 1945, Jugoslaviens sammanbrott 1991 och Kroatiens ansökan om inträde i EU 2011.

Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.

När jag var i tjugoårsåldern tränade jag karate. På karateklubben hade jag många träningskompisar som var från Jugoslavien. De var alla svenskar men samtidigt jugoslaver då de hade föräldrar som kommit därifrån för att arbeta i Sverige. Det var aldrig något särskilt med de. De var ju födda i Sverige och var som oss andra. Men plötsligt en dag började det: en av dessa med jugoslaviska rötter påpekade för mig att en av mina vänner med jugoslaviska rötter var muslim. “Det märks på namnet”, påpekade personen. Det var så uppdelningen av Jugoslavien först märktes för mig.
Det gick snabbt och plötsligt fanns inte Jugoslavien och människor var plötsligt serber eller kroater eller slovener eller bosnier. Jugoslavien omfattade hela eller delar av det område som idag utgör staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Nordmakedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Vägen dit gick genom ett blodigt inbördeskrig där grannar plötsligt blev fiender.

Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.

Berättelsen fascinerar mig och av och till känns det som att jag vill kliva upp på scen och delta i diskussionerna. Kroatiens utveckling speglar mycket av vad många kan associera till: från att ha varit en del i ett socialistiskt drömprojekt som föll samman till att bli ett självständigt land och nu en del i EU. Det finns många intressanta frågor om äganderätt, om frihet och en stark gestaltning av den lilla människans försök att anpassa sig till samhället. Jag saknar dock frihetsaspekten och det övervakningssamhälle som många berättat om från de forna öststaterna. Socialismen behandlade lite väl okritiskt.

Jag tycker också att berättelsen är engagerande och att det inte hade behövts så mycket experimenterande med formen. Det experimenterande blir av och till för övertydligt och ställer sig ibland i vägen för berättelsen. Hoppas vi får möta fler teateruppsättningar och filmer som skildrar de senaste hundra åren i det forna östblocket.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Det forna Jugoslavien, Kroatien, Recension, Teater, Teaterkritik, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Flickvännen – går inte att värja sig emot

3 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Alma Pöysti, Simon J Berger, Nathalie Sundelin, Thérèse Svensson
Foto: Staffan Claesson

Flickvännen
Av Karolina Ramqvist
Dramatisering &
Regi Marianne Lindberg De Geer
Scenografi Peder Freij
Kostym och mask Rebecca Afzelius
Medverkande skådespelare: Eva Fritjofson, Simon J Berger, Nadja Mirmiran, Alma Pöysti, Natalie Sundelin, Thérèse Svensson
Urpremiär 2 februari 2019 på Lilla scen, Uppsala stadsteater

En föreställning som kryper in under huden och är svår att skaka av sig efteråt, ett mycket tragiskt drama om människors förmåga att ljuga för sig själva, om livslögner. I centrum står en ung kvinna, Karin, som lever tillsammans med John i ett dyrt, vräkigt hus. John tjänar mycket pengar och Karin går hemma och håller sig fin och fräsch för honom medan han är borta vilket han är mycket. Något gnager under ytan. Karin skrattar och flinar men det är svårt att skilja detta ljud från gråt. Hon spelar upp en lycklig yta men det vibrerar av ångest under.

Föreställningen bygger på Karolina Ramqvists hyllade roman med samma namn som kom 2009. Den som läst romanen vet förstås redan från början hur John försörjer sig, att han är yrkeskriminell och försörjer sig på våld och brott, bland annat grov knarklangning. Men Karin ska skyddas, hon ska inte veta något om vad han gör, hon ska bara försörjas.

Det är kanske lätt att betrakta berättelsen på håll och tolka den som en skildring av en viss sorts kvinnor. Men det tycker jag är att blunda för verkligheten. Karin och de övriga kvinnorna som hänger ihop med kriminella är en metafor för många människor idag. Det är väl många som blundar för vad som händer i samhället och i världen och är noga med att hålla upp en snygg fasad om hur lyckliga de är. Det finns en stor, stor fara med dessa falska lyckliga fasader, för alla som upplever att livet är lika gnistrande lyckligt mår ännu sämre för att de inte passar in i den bilden. En bild av lycka som är en illusion.

Det är många romaner som förs över till teaterscenen nu. Det har sina svårigheter. Att dramatisera Flickvännen måste haft sina utmaningar. Romanen är till stor del en monolog av Karin. De första trettio minuterna fungerar oerhört bra. Natalie Sundelin som Karin kändes äkta, hennes känslor kändes. Det var berörande. Några av de andra rollerna syntes vid sidan av scenen och trädde fram ibland, för att gestalta Karins tankar och inre monolog. Det fungerade bra men blev efter ett tag ändå lite segt. Jag hörde flera ur publiken kommentera detta när de gick in efter pausen. “Hoppas det blir lite mer nu, att vi får möta någon mer karaktär, vi vet ju hurdan hon är nu”.

Efter paus blev det snabbt mer fart, för då dök några andra kvinnor som levde med kriminella män upp hemma hos Karin och de hade ett party för att bearbeta sin ångest. Så fort samtalet började brännas, så fort någon började närma sig att berätta hur hon kände skulle mer droger tas och musiken skulle skruvas upp och de skulle dansa och låtsas vara lyckliga. Allt för att smita från sina äkta känslor och tankar.

Det är en hemsk tillvaro. Det är en tragedi och en fruktansvärd skildring av nutidens människor. Bra scenografisk lösning med en vit jättesoffa mitt på scenen och duktiga skådespelare, men föreställningen skulle vunnit på att kortas ned tio minuter både före paus och efter paus. En del blir övertydligt och segt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Scenkonst, Teaterkritik, Teaterrecension, Uppsala Stadsteater

Scenkonst: Det sjunde inseglet på Uppsala stadsteater

18 november, 2018 by Rosemari Södergren

Foto: Micke Sandström

Det sjunde inseglet
Av Ingmar Bergman
Regi och koreografi Hugo Hansén & Benke Rydman
Scenografi och kostym Julia Przedmojska
Dramaturg Marie Persson Hedenius
Ljus Anders Ekman
Mask Ella Carlefalk
Premiär på Uppsala stadsteater 17 november 2018

Mannen som spelar schack med döden – ur Ingmar Bergmans klassiska filmmästerverk Det sjunde inseglet – är en av de mest kända och starkaste scenerna ut svensk filmhistorias, eller helt enkelt världens filmhistoria. Den svenska film- och teaterregissören Ingmar Bergman skulle fyllt hundra år i år och detta uppmärksammas, givetvis, runt om i världen på alla möjliga sätt. De mest intressanta initiativen är de som vågar tolka hans verk med mindre vördnad.

Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.

Att föra över Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet till scen, i en form där teater möter dans, är helt genialisk. Svensk nutids främsta koreograf Fredrik Benke Rydman står för regi tillsammans med Hugo Hansén

Antonius Block är trött på livet, mänskligheten och världen. Han vill ta livet av sig men ångrar sig i sista stund och då sluter han ett avtal med döden. De ska spela om hans liv. Så länge Antonius kan hålla igång spelet får han vara kvar i livet.

När Fredrik Benke Rydman sätter tänderna i något vet vi att det blir mycket fysiskt, starka färgrika scenbilder. Mannen, Antonius, som spelar mot döden, gör det nu på ett stilistiskt fysiskt sätt, som en dans i ultrarapid hämtad ur en kungfu-film, en evigt pågående vågrörelse, inspirerad av Bruce Lees Wing Chun.

Handlingen är placerad i Sverige, i en snar framtid. En smitta härjar, en farsot som gjort slut på över hälften av befolkningen. Samhället är utslaget. Ingen infrastruktur, ingen skola, ingen sjukvård. I denna verklighet befinner sig Antonius Block, som efter att ha dragit ut i krig men sedan återvänt hem, bär med sig död, råhet och lidande.

Efter att Antonius slutit avtal med Döden ger han sig ut på en vandring genom den katastrofdrabbade världen för att söka om det finns något som gör livet värt att leva. Han möter människor som gripit till olika sätt att hantera och överleva i det katastrofdrabbade samhället. Där finns de som griper i budskapet från fundamentalistiska rörelser där syndabockar ska utses och straffas. Givetvis metaforer för olika extremistiska företeelser i vår samtid. De två regissörerna har valt att låta dessa rörelser ha röda klädedräkter och huvudbonader som utan tvekan är inspirerade av tv-serien The Handmaid´s Tale.

På hemsidan för Uppsala stadsteater beskrivs föreställlningen:
Med 100% dans och 100% teater tar Hugo Hansén och Benke Rydman nacksving på Bergmans original. Musik och dans smälter ihop med scenisk teater till en unik föreställning med inte mindre än 22 personer på scen – tio skådespelare/ dansare och tolv statister.

Teater och dans går i varandra, skådespelarna är suveränt skickliga med Magnus Krepper i ledningen som Antonius Block. Föreställningen talar till mig på flera plan. Scenbilderna är färgstarka och ljussättningen förstärker känslorna som scenerna ger mig. Det här är så skickligt skapat och det är en föreställning jag gärna ser om, flera gånger. Den är en och en halv timme och den säger så mycket.

Titeln på filmen och föreställningen, Det sjunde inseglet, kommer från tt avsnitt ur Uppenbarelseboken, som används både i början av filmen och mot slutet, som inleds med orden “Och när Lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vid pass en halv timme.” (Upp 8:1) Referatet hänvisar till “Guds tystnad” som är ett viktigt tema i filmen.

Kanske frågorna om Gud och Guds tystnad inte är lika framträdande i denna version utan den handlar mer om människorna reaktioner. Inte bara i den katastrofdrabbade världen – egentligen är det vår egen värld den handlar om. Fredrik Benke Rydman har ännu en gång varit med om att skapa ett av svensk scenkonst mest fascinerande verk, den här tillsammans med Hugo Hansén.

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dans, Ingmar Bergman, Recension, Scenkonst, Teater, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

Teaterkritik: Den fria viljan på Uppsala Stadsteater – Lekfullt om ansvar, med underliggande skärpa

23 september, 2018 by Maximilian Nakev von Mentzer

Den fria viljan
Manus, musik och regi: Erik Gedeon
Premiär 23 september 2018 på Uppsala Stadsteater

Den fria viljan handlar, likt titeln antyder, om huruvida människor verkligen har fri vilja; om vi i själva verket väljer någonting av vad vi gör eller om vi tvärtom handlar som vi gör enbart på grund av den speciella kombination av gener och miljö som varje människa växer upp med.

I pjäsen möter vi Sam, Lindgren och Claire. De jobbar alla på en teater och Claire har fått chansen att för första gången regissera ett verk, med de två förstnämnda i rollerna. I pjäsen spelar Sam en rånmördare i polisens (Lindgrens) förhörsrum. Sam har precis torterat och rånat ett äldre par och på vägen därifrån skjuter han en tioårig flicka som säljer majblommor, lite bara för att. Pjäsen går bra till en början, till dess att Sam går på en föreläsning om fri vilja av en halvgalen hjärnforskare, som hävdar att jaget i själva verket inte finns, utan att allting är verket av våra hjärnor. Det finns ingen cartesiansk teater! – hävdar hon bestämt och sticker hål på Sams bild av vad personlighet och själ är. Sam lämnar denna föreläsning som en ihålig, förvirrad människa efter att just ha fått hela sin verklighetsuppfattning rubbad. Einstein menade att framtiden redan är skriven, berättar hjärnforskaren.

Väl tillbaka på teatern har Sam svårt att gå in i sin roll som rånmördare. Tankar om fri vilja och ansvar plågar honom. Om alla människor enbart styrs av sitt arv och miljön de växer upp i, och om framtiden redan är skriven, då finns ju inte fri vilja? Och om allting redan är predestinerat av opåverkbara faktorer, då kan ju ingen hållas ansvarig för sina handlingar? Då är man ju bara ett offer av sina gener och miljön man växer upp i, av vilka inget ju går att påverka av en själv! Tankarna tär på honom och han börjar sympatisera med sin rånmördare. Det är ju inte hans fel att han föddes med sina gener och i den miljön han växte upp i! Således är det heller inte hans fel att han skjuter flickan med majblomman i huvudet! Han är ju bara ett offer för sina gener och sin miljö! Och denna tanke är kanske jobbigast av alla; om Sam själv hade fötts med rånmördarens gener och i den miljö han växte upp i, då hade han ju själv blivit rånmördare! Då hade han torterat det gamla paret för att få koden till kassaskåpet, då hade han skjutit flickan med majblommorna i huvudet! Ingen kan hållas ansvariga för sina handlingar! Allting är förutbestämt! Ingenting spelar någon roll! Personlighet existerar inte!

Sams plötsliga livskris leder emellertid till stora problem för pjäsens fortskridande. Han är omöjlig, han samarbetar inte och Claire håller på att bli galen. Om du på allvar menar att ingen kan hållas ansvarig för sina handlingar, då är jag väldigt intresserad av att veta vad du hade sagt till Adolf Hitler! – säger hon. Detta får Sam att bli arg. Varför måste Hitler alltid blandas med i alla diskussioner? – säger han och satiriserar den populärkulturella användningen av den tyske diktatorn som all ondska representerad. Detta leder också oväntat till Adolf Hitlers uppdykande på scenen, i bisarra musikalscener sjunger han fram att fri vilja visst existerar.

Den fria viljan är en vass pjäs, och väldigt rolig. Vändningarna är snabba och oväntade och publiken lockas till skratt av den galna hjärnforskaren, Sams dominanta psykoterapeut, Edda, och Adolf Hitler som rappar tillsammans med en skådespelare som sitter nästan hela första akten bland publiken, för att sedan ställa sig upp och ”klaga” över det han inte gillar i pjäsen. Erik Gedeon leker med intressanta filosofiska resonemang om fri vilja och ansvar och om teater och skådespel i allmänhet, både på scen och i verkligheten. Som en satir kring detta låter han sina skådespelare vara medvetna om sin egen intradieges, så teaterchefen har inget namn? – frågar sig Claire sarkastiskt när hon för femte gången haft ett telefonsamtal med sin anonyma arbetsgivare som ständigt går under benämningen ”teaterchefen”.

Pjäsen håller sig på banan, men är i flera fall nära att spåra ur. All humor går nästan över i ren fars ibland, och det är med nöd och näppe som det inte gör att pjäsen tappar greppet om underlaget. Men omfånget i manusets innehåll är sannerligen imponerande och blandningen mellan komedi och seriösa filosofiska diskussioner är skickligt avvägd. Det är med en blandning av komisk lättja och djupgående funderingar man lämnar salongen efteråt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Recension, Teaterkritik, Uppsala Stadsteater

  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 5
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Frida och Fritiof
Mikael Jensen

Spel kan skapa beroende

Viktigt om spel
Casinohex.se
Casino utan svensk licens

Nytt

Lyssna: Tribe Friday – get up!

P3 Guld-nominerade Tribe Friday släppte … Läs mer om Lyssna: Tribe Friday – get up!

Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Ida Segerborg gör en personlig tolkning … Läs mer om Lyssna: Ida Segerborg – “Sånt är livet”

Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

John Hiatt har släppt en ny singel, All … Läs mer om Lyssna: John Hiatt with The Jerry Douglas Band – All The Lilacs In Ohio

Expressen sviker journalistikens uppdrag

Journalistik har en viktig uppgift i ett … Läs mer om Expressen sviker journalistikens uppdrag

Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Kultursajten Opulens satsar och bli en … Läs mer om Sverige får en dagstidning med fokus på kultur

Följ oss på Facebook

Kulturbloggen
Online casinon utan svensk licens
https://casinoutansvensklicens.casino
https://vasacasino.se/, men bilden alt text:
Casinogringos
casinonutanlicens.nu
Casinoutanreg.com
Spela casino utan licens på casinoorbit.com
Svenska Casinobonusar
Hitta rätt casino bonus i Norge.

En resurs med info om finska casinon.

Kategorier

  • Blandat
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie journalistik Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik tv TV-serie USA Video Way Out West

Kulturbloggen Twitter

Tweets by Kulturbloggen

Bloggportaler

Bloggtopp bokbloggar 2017
Blogglista.se 

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2021 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in