Johanna – Uppsala Stadsteater – Stora scenen – Betyg 4 av 5 – Föreställningen den 26/12 2025
Redan från första stund placerar Johanna publiken i ett tillstånd av ljus förundran. Scenen är förvandlad till ett grönskande sommarlandskap där naturen inte bara är fond utan medspelare. Musikens stråkar och piano sipprar fram som genom lövverk, djur rör sig fritt över golvet och känslan är mer Astrid Lindgren än institutionsteater. Det är en öppning som sätter tonen: lekfull, varm och samtidigt laddad av ensamhet.
I centrum står Johanna – en flicka som lever vid sidan av samhällets ordnade strukturer. Hon är modig, uppfinningsrik och trotsigt självständig, men också tydligt präglad av förlust. Hon försörjer sig på små stölder och lever enligt sina egna regler, med pilbåge, list och fantasi som främsta verktyg. Tehilla Blad gör huvudrollen med en självklar närvaro som fångar både barnets frihetslängtan och den vuxna publikens vemod.
Föreställningen bygger på Danny Wattins berättelse, här omarbetad till musikdramatik tillsammans med Aksel Morisse, och greppet att låta flickan ta platsen i berättelsens centrum visar sig vara helt rätt. Konflikten tar fart när Johannas största begränsning blir tydlig: hon kan inte läsa. Ett brev från modern – nyckeln till hennes förflutna – förblir stängt. Lösningen blir lika rörande som absurd när hon knyter an till den buttre och självupptagne Augustus Molvidsson, spelad med både strävhet och oväntad värme av Reuben Sallmander. Deras relation utvecklas till en sorts överenskommelse där lögnen blir vägen till skola, språk och framtid. Samtidigt som Augustus hittar kärlek i form av lärarinnan. När det ställs frågor från scenen, är det underbart att jag hör svar från barn i salongen som svarar nej.
Johanna är musikdramatik som vågar vara snäll utan att bli slät. Den talar om bildning som frigörelse, om ensamhet och om hur familj ibland är något man skapar snarare än föds in i. Regin är varsam, musiken bär berättelsen mjukt framåt och helheten präglas av en tilltro till publikens känslighet. Det är en föreställning som öppnar hjärtat snarare än knockar det – och som lämnar Uppsala Stadsteater med en ovanligt klar sommarkänsla.
Det är en stor brist på berättelser på svenska teaterscener från den delen av Europa – och ändå ligger det så nära oss och de flesta av oss har säkert bekanta eller vänner med sina rötter från det forna Jugoslavien. Föreställningen ger en inblick i Kroatiens många ansikten men emellanåt vill föreställningen för mycket. Det är som om regissören inte litar på den spännande berättelsen i sig utan måste experimentera med uttrycken, speciellt i andra delen då scengolvets stora vita underlägg fylls med jord och skådespelarna kravlar runt där. Det är synd, det blir för mycket då handlingen i sig är tillräckligt engagerande.
Detta är länder om inte ligger så långt från oss. Jag tror att de flesta som bor i Sverige känner några som har rötter därifrån. Ändå får vi så sällan höra berättelser därifrån. Jag blev så fascinerad av den här teaterföreställningen där vi fick följa en familj genom tre generationer, främst speglat genom kvinnorna. Det är mycket som utspelat sig under mindre än hundra år. Vi får möta Rosa, som var partisan och kämpade för att Jugoslavien skulle bli socialistiskt, vi för följa hennes dotter Maša och Mašas döttrar, speciellt Lucija som bryter med familjens traditioner genom att gifta sig kyrkligt och gifter sig med en man som är för kapitalismen.
Filmen som kom 1957 anses vara en stor bioklassiker världen över, och hjälpte Bergman att etablera sig som regissör även internationellt. På IMDbs lista över de 250 bästa filmerna någonsin ligger Det sjunde inseglet på plats 143 (11 maj 2018). Av alla filmer som Bergman gjorde var denna en av hans egna favoriter.