Kontrabasen
Av Patrik Süskind
Översättning: Hans Axel Holm
Regi: Fredrik Gunnarson
Nypremiär på Intiman, Malmö Stadsteater, 9 januari 2016
Jag måste erkänna att jag är svag för monologer. Det krävs så mycket av manus, regi och skådespelare för att göra en bra monolog. Det finns inget att gömma sig bakom, ingen att falla tillbaka på vid en dålig dag. En bra monolog är alltid en bra pjäs. Å andra sidan blir en dålig monolog en extremt dålig pjäs. Kontrabasen är en väldigt bra monolog.
Fredrik Gunnarsons karaktär är fast anställd kontrabasist vid stadens symfoniorkester. Kontrabasen är hans existens, men han är osäker på om han älskar eller hatar den. Å ena sidan är han helt övertygad om att kontrabasen är det fundament som resten av orkestern vilar på. Alla orkestrar har en kontrabas. Å andra sidan anser han att kontrabasen är anonym, osexig och absolut inte uppskattad. Han har inte helt fel, basister, oavsett musikgenrer är sällan de stora stjärnorna.
Vi får aldrig veta hans namn, bara att han spelar kontrabas, nej det är fel. Han är Kontrabasist, det är så han definierar sig själv. Hans självupplevda egenvärde är en avspegling av instrumentets.
Gunnarson är lysande. Det finns inget annat ord som beskriver hans insats. När Kontrabasisten berömmer sitt instrument är han obehagligt manisk, när han avskyr detsamma blir han depressivt småaggressiv. Framför oss står en man, en musiker, som bara har sitt instrument och som bedömer andra människor utifrån vilket instrument de använder. Det är svårt att känna sympati för honom, trots att vi ser att han inte mår bra. Även när han ler är han – obehaglig.
Monologen utspelas i en lägenhet – av allt att döma en etta, som mest påminner om ett studentrum, Skabbig obäddad säng, gammal stereo och en röd fåtölj som är lika mycket 70-tal som V-jeans och batiktryck.
Pjäsen beskriver paradoxen det innebär att vara en konstnärlig grovjobbare. Precis som han påpekar är en bra kontrabas ett måste i en orkester, men det är andra instrument som blir solisterna, som är stjärnorna. De får applåderna, de tjänar de stora pengarna. Ungefär som att vara defensiv mittfältare i fotboll. Nödvändig för att laget skall vinna, men det är målgörarna som får applåderna och rubrikerna. Att vara nödvändig betyder inte alltid att vara uppskattad.
När jag såg Bruce Springsteens konsert med Seeger Sessions band i globen 2006 fastnade jag för mannen som spelade bastuba. Tuban påminner lite grand om kontrabasen. De är båda tunga kraftfulla instrument, men även smått anonyma. De hörs inte på samma sätt som en trumpet eller en violin, men saknas om de avlägsnas ur ljudbilden. Konserten i Globen avslutades med en fantastisk version av Pay me my money down, där bandet en efter en lämnade scenen tills bara bastuban var kvar. Inför ett fullsatt kokande Globen står en ensam man med bastuba längst fram på scenen och har allsångsparty.
Det är en upplevelse jag unnar alla kontrabasister.
I rollen: Fredrik Gunnarson
Ljus: Carina Persson
Längd: 1 timme, 15 minuter, ingen paus
Peter Johansson
Foto: Johan Sjövall