Tankar om Medea på Operan

Medea
Text Euripides
Musik Daniel Börtz
Svensk tolkning Agneta Pleijel/Jan Stolpe
Regi Stefan Larsson
Scenografi Rufus Didwiszus
Kostym Nina Sandström
Kungliga Operan, premiär den 23 januari 2016

Varje drama måste ha en drivkraft för att berättelsen ska kännas meningsfull. I Euripides Medea är det svartsjuka och hat som ska var de största krafterna. En kvinna blir lämnad av sin man för att han hellre vill gifta sig med någon annan och detta trots att hon har lämnat sitt land och sin familj bakom sig, för hans skull. Medea har dessutom givit Jason två söner, som det så fint hette på den tiden. Hon har således uppfyllt varje kvinnas skyldighet. Medea kan inte förstå hur han kan gifta om sig när han redan nu har två barn.

Operans uppsättning befinner sig i en vit marmorlåda, någonstans i Korint. Det grekiska ursprunget gör sig gällande och gör oss redo för kvällens tragedi. Inledningsvis skulle nog den ovana åhöraren kunna blanda ihop Amman med Media, eftersom de påminner mycket om varandra. Men när Media väl gör sin entré bär hon tydligt upp sin starka rollkaraktär. Medea verkar vara en försmådd kvinna, men ändå sansad. Hon måste lämna landet och inser vad hon försakat i livet. ”Jag vill inte mera. Jag vill dö.”

När Jason och Medea möts för första gången på scen, känner jag en viss besvikelse. Jag upplever ingen passion eller före detta kärlek som gör det möjligt för mig att förstå att hon skulle ha kunnat offra hemland, släkt och vänner. Hur kan hon ens vara svartsjuk!? Om nu Medea aldrig riktigt älskat Jason, eller han aldrig henne, så blir ju inte heller hans svek så stort, eller hennes vansinne ens troligt. Genom båda akterna försöker jag känna med dem och förstå dem, men jag kommer aldrig fram till att det någonsin funnits kärlek mellan dem. Jag finner inte den där livsavgörande drivkraften. Musiken och scenografin, är pampig och dramatisk. Sångerna har vackra ord och fiffiga lösningar. Men kärlekens grund mellan Medea och Jason, övertygar aldrig någonsin. Hans nya äktenskap blir mer förståligt och hennes vrede mer obegripligt.

Uppsättningen ger dock ett klart och viktigt politiskt budskap till publiken, när de första gången både talar och sjunger till oss. Kvinnorna i Korint stirrar rakt ut långt fram på scen och säger, ”Av alla bördor är nog ingen så stor som den att lämna sitt hemland”. De betonar också att var och en som vill stänga en gräns för en flykting inte är mycket värd och att de förtjänar att själva sättas på flykt.

När budbäraren kommer in i andra akten, lyfter han hela handlingen och passionen i dramat genom sin talmonolog. Det är först då jag på riktigt kan se Medeas vansinne i sina mord, eftersom hon hånler och sedan blir alldeles paralyserad. Vi får veta hur Jasons nya blivande hustru dör av den förgiftade kransen. Detaljerna är väldigt morbida och ger tydliga bilder om Medeas förmågor till hämnd, ” … ditt straff kommer att kännas in i märgen …”.

Mest fascinerad blev jag av de blodscener som trots sin fasansfullhet ändå förblev så konstnärligt strikta och vackra, trots dess vidrighet. Det är enbart vår opera som kan gör det så snyggt i all sin hemskhet.

Kvällens stora fråga är dock om det ligger mig i fatet att ha läst Euripides tragedi innan man ser Daniel Börtz tolkning? I det här fallet tror jag att det hade varit bättre att man hade varit oerhört förtjust och kunnig i avancerad operasång, snarare än att vara påläst och kunnig i tragedins fantastiska poesi.

 

Foto: Carl Thorborg