Marie Göranzon

King Lear
Av: William Shakespeare
Översättning: Britt G Hallqvist
Regi: Linus Tunström
Scenografi/kostymtecknare: Bettina Meyer
Kompositör: Rikard Borggård
Uppsala stadsteater, Stora Scenen
Premiär: 23 januari 2016

En mäktig och välbärgad man är på sin ålders höst. Han har tre döttrar och vill fördela sin makt och sina ägodelar mellan sina tre döttrar och själv dra sig tillbaka. Han får den idiotiska idéen att uppmana sina döttrar att bevisa vem som älskar honom mest. Han gör det, fångad i fåfänga och har tänkt att den finaste delen av allt han äger ska gå till yngsta dottern, som är hans favorit. Vad händer då? De två äldsta döttrarna ställer upp på faderns dumma spel och försäkrar honom hur oändligt de älskar honom. Den yngsta dottern vill inte sälja sig för makt och pengar och bara vägrar ställa upp på något så dumt. Vem känner inte igen ungdomens trotsighet i den yngsta dotterns agerande? Fadern, fångad i sin egen prestige, blir vred, jättearg, sårad och förskjuter yngsta dottern och låter de två äldsta dela på det hon skulle få.

Det är starten, öppningen, på Shakespeare-dramat King Lear. Dramat har många bottnar och ingen är bara god eller bara ond. Eller det beror förstås på hur regissör väljer att sätta upp dramat. De två systrarna och deras män kan framställas som väldigt beräknande eller som mer aningslösa, mer att händelserna råkar utveckla sig som det gör. Kungen bestämmer att han ska ha följe av anställda kvar och sedan ska ha tillsammans med dessa bo en månad i taget hos vardera syster. Kungen är en grinig gammal man, van att ha en mängd ja-sägare och nickedickor omkring sig. Döttrarna blir rejält trötta på att passa upp på honom. Det är begripligt. Han är så uppfylld av sin egen prestige att han blir galen och rosenrasande när döttrarna inte längre vill lyda hans minsta vink.

Där finns en parallellhandling, ett drama där King Lears situation speglas. Hans vän greven av Gloucester (utmärkt spelad av Claes Ljungmark) har två söner, en legitim, Edgar, och en född utanför äktenskapet, Edmund. Edmund är fylld av revanschlusta och vill inte bara bli erkänd som legitim och få en fin position, han vill ha bort Edgar. Trots att Edgar inte på något sätt behandlar Edmund dåligt utan tvärtom visar fin broderskärlek intrigerar Edmund för att få Edgar på fall. Greven av Gloucester faller för falskspelet och förskjuter sin fina son Edgar.

Att dramat handlar om relationen och kärleken mellan föräldrar och barn är uppenbart och att den skildrar hur förblindade människor kan bli när de är uppfyllda av prestige och hur en dum handling kan sätta igång en lång rad av konflikter, vrede, missunnsamhet och missuppfattningar. I synnerhet kan människor med makt sätta igång många grymma skeenden för att deras beslut påverkar så många. Regissören Linus Tunström har också valt att spela på könsroller. Genom att ha en kvinna i rollen som King Lear påverkas spelet och hur vi uppfattar det som händer på scen på ett annat sätt än om det hade varit en man. Marie Göranzon säger inför premiären:
– Jag ser fram emot att gestalta kungen, inte för att han är man men för att Kung Lear visar så mänskliga drag – att ha makt och inte vilja ge ifrån sig den … Kung Lear har funnits vid min sida i hela mitt liv: en far, en lärare, en teaterchef, en kollega eller en äkta man.

Hon lyckas förmedla detta mycket väl. Hon för kungen mänsklig. Han blir skör och bitvis kan nog alla vi som har en äldre förälder som sakta tynat bort i förvirring känna igen vad vi själva upplevt.

I rollen som Gloucesters oäkte son Edmund har regissören valt att låta samma skådespelare agera som gör den älskade yngsta dottern, Cordelia. Emelie Wallberg är lång, smal och skandinaviskt vacker. Som Cordelia har hon en lång vit klänning och som Edmund en vit kostym. Både män och kvinnor dras sexuellt till denna androgyne Edmund. Edmund går den intrigerande vägen. Men är Cordelia så oskuldsfull när hon bara vägrar ställa upp på faderns fula spel? Kanske, kanske inte. Regissören ger oss något att fundera över genom att låta samma skådespelare ha dessa två roller, kanske är det två sidor av samma människa, egentligen.

Scenografi, kostymer och dräkter är viktiga delar i hur berättelsen talar till oss från scenen. Scenografin är avskalad med en stor uppstoppad jättekrokodil på ena sidan och med två stora staplar med pengar i mitten av scenen. Pengar, som är det centrala, pengar som styr människornas begär.

Kläderna: kostymer och långklänningar som från en middag för medelålders vd:ar. inga kostymer av dagens snitt, inte tajta kostymer som unga modemedvetna män skulle bära idag utan som från ett styrelserum under 1980-talet. Det säger också en hel del och gör att berättelsen mycket väl kan platsa i vilken tid som helst. Människor är sig rätt lika från Shakespeares tid och idag.

Regissörens Linus Tunström talar i ett pressmeddelande om sina tankar med föreställningen och om vår potential till grymhet, och till godhet.
– Att ge sig in i Kung Lears värld är att kliva nära den avgrund som Shakespeare målade upp för mänskligheten, redan på sin tid. Det handlar om vad som kan hända när allt familjärt förändras och man måste bestämma sig för vem man är och vad man står för. Dessutom är det ju lite av en gåva att få bearbeta min egen separationsångest med detta något avskräckande exempel.

Kung Lear är Linus Tunströms avskedsföreställning på Uppsala stadsteater. I juni 2016 avslutar han uppdraget som vd och teaterchef. Han vill fördjupa sig i att regissera och säger till Lars Ring i Svenska Dagbladet
– Jag ska inte bli chef för någon annan teater. Jag vill regissera. Möjligen kan det bli fler uppsättningar på tyska scener. Jag vill stå utan fasta uppgifter, njuta av friheten och vara öppen för alla möjligheter, pröva min konstnärlighet. Sedan kan jag kanhända bli teaterchef igen.

Denna avskedsföreställning är stark och talar till mig på flera sätt. Jag tänker på den en hel del nu efteråt och ser hur den berättar massor om människor och om olika sätt att möta livet. Den handlar förstås om hur människor med makt kan påverka mycket mer än de själva räknat med – men den handlar också om vad kärlek och lojalitet är eller inte är. Skådespelarna är duktiga och är ett stort skäl till att den är en sådan enorm upplevelse.

Att regissören dessutom låtit musik av Leonard Cohen bära föreställningen är ju ett stor plus för mig som älskar denna kanadensiska musiker. Att sätta in låtar av Leonard Cohen i olika sammanhang är ett genidrag. För oss nutida människor är musik ofta oerhört viktigt. Vi har musiker vars musik vi lyssnat på i många år och där olika låtar får oss att känna och återuppleva olika händelser i våra liv. Leonard Cohen har jag lyssnat på i flera decennier och hans sånger säger mig mycket. Tillsammans med händelserna i King Lear blir det ytterligare en dimension i berättelsen, även om högtalarna emellanåt var lite dåligt inställda.

Medverkande: David Arnesen, Lolo Elwin, Göran Engman, Marie Göranzon, Claes Ljungmark, Ali‑Reza Modjallal, Crister Olsson, Mathias Olsson, Emelie Wallberg, Elisabeth Wernesjö
Affischbilden ovan: Klara G
Foto: Micke Sandström