Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Reine Brynolfsson

Dramatens uppsättning av Som löven i Vallombrosa imponerar

by

Som löven i Vallombrosa 2012

Som löven i Vallombrosa
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 17 januari 2013

Tre generationer möts, som vanligt, på sommarsemestern i familjens sommarhus i början av 90-talet. Den nära fyra timmar långa pjäsen utspelar sig på en och samma scen: sommarhusets veranda. Bakgrunden är ljus och trivsam men familjemedlemmarna är inte lyckliga.

Vi känner igen temat i Som löven i Vallombrosa – en dysfunktionell familj där relationerna knakar och självkänslorna vacklar. Som Leif Zern skriver i DNs recension:

Det behövs bara några minuter för att känslan av déjà vu ska infinna sig. Fyra personer uppradade på en sommarveranda, ivrigt pratande förbi varandra, så virtuost fångade på kornet att man undrar var man sett och hört dem förut. I verkligheten eller på teatern?

Denna känsla är något som Lars Norén låter sina roller framhålla vid upprepade tillfällen. Den unge svartklädde dramatikern Samuel (Hannes Meidal ) kritiserar till exempel den naturalistiska borgerliga teatern där skådespelarna ältar sina problem, vända mot publiken. Detta unga, pretentiöse Lars Norén-alterego har sin äldre och mer desillusionerade version i Reine Brynolfssons Olof, också han svartklädd.

De självironiska metateatrala inslagen ger ett absurt anslag åt den annars svarta skildringen, och föreställningen lockar till betydligt fler skratt än vad som är vanligt under en Lars Norén-pjäs.

Den ständigt pågående dialogen är fantastisk, realistisk samtidigt som den är som en melodisk symfoni. Ofta pågår flera parallella samtal utan att man missar något. Rollprestationerna imponerar:

Stina Ekblad som den självupptagna, dominanta och bekräftelsesökande skådespelerskan Lena; Reine Brynolfsson som den typiske konstnärsmannen som slits mellan kvinnorna, oförmögen att se sitt eget ansvar; Ylva Ekblad som Lenas syster Sonja – den självuppoffrande modern/hustrun/dottern som till slut får nog av sin egen roll; Johan Holmberg som den tråkige och bittre brodern; Iwar Wiklander som den gamle, gnällige och ogine fadern; Björn Granath som den till synes välanpassade läkaren Gabriel; Hans Klinga som den tafatte och trånande kusinen Umberto och de två ungdomarna: Marianne Vassbotn Klasson som den vackra, men psykotiska Clara – sinnebilden för kvinnlighet och oförstördhet – och Hannes Meidal som den lovande dramatikern Samuel.

Titeln kommer från John Miltons Paradise lost: ”Det finns lika många olyckliga själar i helvetet som det finns löv i Vallombrosa”. Men den tydligaste referensen i pjäsen är Tjeckovs Måsen. Klara har spelat Nina i Måsen på teatern, samtidigt är hon Nina som faller för Olof/Trigorin. Det går att se andra paralleller till Måsen och Tjeckov, men det går också att bara se Som Löven i Vallombrosa som en spegling av verkligheten. En verklighet där människor genomlever sina liv ständigt blickande efter en annan, mer lycklig tillvaro.

Regissören Vibeke Bjelke säger i programmet:

Och människorna i pjäsen längtar hela tiden. Längtar efter något annat, längtar till New York eller Toscana, men också efter något annat, något de inte kan definiera eller beskriva. Ett annat fullödigare liv.

I rollerna
Sonja: Ylva Ekblad
Fredrik: Björn Granath
Lena: Stina Ekblad
Olof: Reine Brynolfsson
John: Iwar Wiklander
Gabriel: Johan Holmberg
Samuel: Hannes Meidal
Umberto: Hans Klinga
Clara: Marianne Vassbotn Klasson

Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym: Steffen Aarfing
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg, Johan Lundström (praktikant från StDH)

Som löven i Vallombrosa 2012

Bild 1: Stina Ekblad och Reine Brynolfsson. Bild 2: Hannes Meidal, Hans Klinga, Reine Brynolfsson, Johan Holmberg, Marianne Vassbotn Klasson, Iwar Wiklander, Ylva Ekblad, Stina Ekblad och Björn Granath. Foto Roger Stenberg

Relaterat: recensioner i Svenska Dagbladet och Expressen.

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

by

Fanny och Alexander
Regi och bearbetning: Stefan Larsson
Scenografi: Rufus Didwiszus
Kostym: Nina Sandström
Dramaten
Premiär 11 februari 2012

Röda mattorna var utrullade, personalen från vaktmästare till teaterchef var alldeles extra finklädda och i foajén underhöll en pianist redan en timme innan föreställningen började. Det vibrerade av förväntningar i luften – det märktes att det var en stor premiär. Och som extra glans kom den svenska kungen och drottningen och tog plats i kungalogen, precis innan ridån gick upp och spelet kunde börja.

En ung, gänglig pojke klev fram på scenen, framför ridån, tittade ut över publiken och konstaterade: ”Coolt”.

”Coolt” är nog ordet som många av de yngre i publiken också skulle använda om föreställningen. Pojken var förstår Alexander och han bjöd in oss till spelet som började med en rivstart.  Julfirandet hos familjen Ekdahl och deras teater var i full gång.  Alexander och hans lillasyster Fanny står med vidöppna ögon och betraktar alla galna släktingar och deras upptåg.

Fanny och Alexander i Stefan Larssons uppsättning på Dramaten är en överdådig teaterfest där teaterns alla metoder används: mer än hundra olika kostymer har formgivits till föreställningen och sytts upp. Scenografin är uppfinningsrik och de olika rummen, stationerna för spelet, snurrar runt på scenen. Det är fart och fläkt och det är så barnen Fanny och Alexander upplever sin värld och sin familj, fram tills katastrofen inträffar.

Det är härligt att se hur allt samverkar för att lyfta fram denna berättelse om vad teater och fantasi betyder i livet och samtidigt är det en otäck skildring av hur vuxna kan kväva det levande och fantasifulla i ett barn, eller försöka kväva med grymhet. Det som gör det så otäckt är att världen inte är bättre idag. Också idag finns det barn som blir utsatta för kränkningar.

Många vill säkert diskutera och jämföra teaterföreställningen av Fanny och Alexander med filmen och tv-serien. Det tänker jag inte göra, eftersom jag tycker att Stefan Larssons uppsättning fungerar alldeles utmärkt i sig själv. Filmen hade premiär 1982 och tv-serien hade premiär julen 1984. Det finns en mängd unga människor i tjugoårsåldern som inte sett varken filmen eller tv-serien. De kan absolut se teaterföreställningen. Den står helt för sig själv även om den ibland hade några blinkningar åt filmen och tv-serien. Musiken kommer också delvis från filmen men också från Detektivbyrån, Julianna Barwick, Matthijs Vos, Enrico Caruso, Bach och Schumann.

Skådespelarna storspelade – utan tvekan. Rollistan är lång och innehåller en lång rad av våra främsta skådespelare, som Jan Malmsjö, Marie Göranzon, Jonas Karlsson, Livia Millhagen, Reine Brynolfsso, Thomas Hanzo, Christopher Wagelin, Kristina Törnqvist, Tanja Lorentzon, Hans Klinga, Pontus Gustafsso, Ellen Jelinek och Basia Frydman.

Marie Göranzon spelar Fru Helena Ekdahl, Alexanders farmor, som när hon förlorat den minst utflippade av sina tre söner konstaterar att livet slagits itu sedan dess och hon inte längre orkar reagera på att livet är så splittrat. Ja, alla som någon gång i livet varit med om när allt vänts upp och ned och katastrofen inträffat och man ändå måste leva vidare, kan känna igen sig i henne. Hon står också för en av föreställningens odödliga repliker:
Nu ska jag tvätta mig; sminka om mig, sätta upp håret och sätta på mig korsetten och sidenklänningen. En gråtande, kärlekskrank kvinna förvandlar sig till en samlad farmor. Vi spelar våra roller, somliga spelar dem slarvigt, andra spelar dem med omsorg. Jag hör till den senare kategorin.

Reine Brynolfsson spelar den hemske prästen Biskop Edvard Vergérus. Han är övertygande i sin grymhet, jag skulle inte vilja hamna i hans klor. Hans kristendom har det funnits och finns det fortfarande många förespråkare för. Som han uttrycker det: Kärlek och hänsyn har ingenting gemensamt och kärlekens språk kan vara ganska kärvt.
Jag tycker dock det finns en vidare tolkning av den här karaktären: alla de människor som får makt och sitter i olika ledande ställning och kräver disciplin har likheter med biskopen och använder sig av liknande argumentation.

De unga skådespelarna, som spelar Fanny och Alexander, måste också nämnas. Båda gör sina roller strålande. Nu vet jag inte vad de heter, för det är två pojkar som turas om att spela Alexander och likaså är det två flickor som turas om i rollen som Fanny. Dessutom finns det ersättare för dem.

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här  överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Uppdatering: Noterar av Sveriges Radios recensent av föreställningen inte lärt sig stava Marie Göranzons namn korrekt.

I rollerna

Helena Ekdahl MARIE GÖRANZON
Oscar Ekdahl THOMAS HANZON
Emilie Ekdahl LIVIA MILLHAGEN
Poliskommissarie, regissör, skådespelare JAN MALMSJÖ
Biskop Edvard Vergerus REINE BRYNOLFSSON
Carl Ekdahl CHRISTOPHER WAGELIN
Gustav Ekdahl JONAS KARLSSON
Lydia Ekdahl KRISTINA TÖRNQVIST
Alma Ekdahl TANJA LORENTZON
Isak Jacobi HANS KLINGA
Aron Retzinsky PONTUS GUSTAFSSON
Ismael Retzinsky, sufflösen ELLEN JELINEK
Maj, Justine JENNIE SILFVERHJELM
Henrietta KICKI BRAMBERG
Fröken Vega, biskopens mor BASIA FRYDMAN
En ung skådespelare JON KARLSSON
En ung skådespelerska JOSEPHINE ALHANKO
Elsa Bergius ELISABET HELANDER
Alexander HANNES ALIN, VICTOR LINDBLAD POTURAJ
Fanny KAJSA HALLDÈN, LEONA EKMAN LARSON

Foto: Sören Vilks

Relaterat:
Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2, Dagens Nyheter 3, Dagens Nyheter 4

Recension i DN, Expressen 1, Expressen 2, Expressen 3, Expressen 4 och Svenska Dagbladet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Melinda Kinnaman imponerar i Duett för en

by

Stephanie Wilson är violinist och hennes fantastiska karriär är slut, fast hon bara är 39 år. Hon har fått den svåra sjukdomen MS i en svår variant som bromsmedicin inte biter på. Hon har blivit deprimerad och övertalats av sin man att gå i terapi hos psykologen Dr. Feldmann.

Den brittiske dramatikern Tom Kempinski skrev Duet for one 1980. Samma år sattes den upp i London där den blev en omedelbar succé. Framgången fortsatte på Broadway där den togs upp 1981. 2009 blev den åter en stor framgång i London när den på nytt sattes upp. Den har även filmats med Max von Sydow och Julie Andrews.

Det har dock hänt väldigt mycket inom terapin sedan 1980  – och det gör att det i pjäsen som har med terapiformer att göra inte känns så relevant. Men det gör inget. Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson är så bra i sina roller att de tillsammans är den stora behållningen.

Skådespelarna får rejäla applåder, välförtjänt. De gjorde vad de kunde med en pjäs som känns lite fel. Som föreställningen spelas i Dramatens uppsättning blir den en terapeutisk hybrid. Terapeuten envisas med att ge patienten antidepressivt medel, Cipramil, som väl knappt fanns under slutet av 1970-talet. Psykofarmaka hade inte alls samma spridda användning då. Enligt Wikipedia godkändes Cipramil för akut bruk i Sverige hösten 1992. Först 1999 godkändes Cipramil för användning under längre tidsperioder än sex månader. Att Dr Feldmann dessutom skulle skriva ut medicin nästan som det allra första han gör, det känns inte särskilt troligt.

Terapimetoden som Feldmann använder mot Stephanie Wilson praktiseras knappast idag med en terapeut som vid första mötet står på mycket långt avstånd och börjar med att i aggressiv ton fråga patienten varför hon kommer till honom. Denna aggressiva terapimetod har väl mest likhet med den så kallade gestaltterapin, som inte alls är särskilt vanlig idag. Som skildring av terapi har föreställningen en del svagheter.

Men Melinda Kinnaman gör en sådan fantastisk roll att jag struntar i att skildringen av terapin inte är realistisk. Den resa hennes karaktär gör, från självbedrägeri och bottennivå på självkänslan, genom sorg, ilska, självdestruktivt beteende till självinsikt berättar så mycket om sorgbearbetning vid kriser i livet.

Handlingen i pjäsen bygger delvis på en sann historia. Jacqueline Du Pré var cellist som fick MS och vars livsöde inspirerade Tom Kempinski till att skriva pjäsen Duett för en.

Egentligen tycker jag att föreställningen framför allt handlar om konstnärer och deras förhållande till livet. Vi har väl alla hört författare som på frågan om varför de blivit författare svarar att det inte var något val. Det enda de vill göra är att skriva. På samma sätt finns det musiker som egentligen inte har något val. Utan att få syssla med musik blir deras liv tomt.

Melinda Kinnaman i rollen som Stephanie Wilson och Reine Brynolfsson i rollen som terapeuten Daniel Feldmann är föreställningens största behållning. Melinda Kinnaman är helt otrolig, hon är skildrar med hela kroppen Stephanies utveckling både fysiskt och psykiskt. Hon är denna ms-sjuka kvinna i varenda detalj, i hur hon rör sig, drar sig fram, lyfter i knäet när hon sitter ned och benen inte lyder henne. Reine Brynolfsson är lugnt avvaktande tillbakadragen i första akten före paus, som för att låta motspelerskan lysa och också för att det är först efter paus som hans karaktär ska nå sin kulmen.

 

Min något längre recension finns i Teatermagasinet.
Där kan du också läsa en intervju med Reine Brynolfsson.

Foto: Roger Stenberg

 

I rollerna Reine Brynolfsson, Melinda Kinnaman
Översättning Lars Björkman
Regi Björn Melander
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Roger Larsson
Peruk och mask Lena Strandmark
Premiär 21 augusti Lilla scenen

Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,