Stephanie Wilson är violinist och hennes fantastiska karriär är slut, fast hon bara är 39 år. Hon har fått den svåra sjukdomen MS i en svår variant som bromsmedicin inte biter på. Hon har blivit deprimerad och övertalats av sin man att gå i terapi hos psykologen Dr. Feldmann.
Den brittiske dramatikern Tom Kempinski skrev Duet for one 1980. Samma år sattes den upp i London där den blev en omedelbar succé. Framgången fortsatte på Broadway där den togs upp 1981. 2009 blev den åter en stor framgång i London när den på nytt sattes upp. Den har även filmats med Max von Sydow och Julie Andrews.
Det har dock hänt väldigt mycket inom terapin sedan 1980 – och det gör att det i pjäsen som har med terapiformer att göra inte känns så relevant. Men det gör inget. Melinda Kinnaman och Reine Brynolfsson är så bra i sina roller att de tillsammans är den stora behållningen.
Skådespelarna får rejäla applåder, välförtjänt. De gjorde vad de kunde med en pjäs som känns lite fel. Som föreställningen spelas i Dramatens uppsättning blir den en terapeutisk hybrid. Terapeuten envisas med att ge patienten antidepressivt medel, Cipramil, som väl knappt fanns under slutet av 1970-talet. Psykofarmaka hade inte alls samma spridda användning då. Enligt Wikipedia godkändes Cipramil för akut bruk i Sverige hösten 1992. Först 1999 godkändes Cipramil för användning under längre tidsperioder än sex månader. Att Dr Feldmann dessutom skulle skriva ut medicin nästan som det allra första han gör, det känns inte särskilt troligt.
Terapimetoden som Feldmann använder mot Stephanie Wilson praktiseras knappast idag med en terapeut som vid första mötet står på mycket långt avstånd och börjar med att i aggressiv ton fråga patienten varför hon kommer till honom. Denna aggressiva terapimetod har väl mest likhet med den så kallade gestaltterapin, som inte alls är särskilt vanlig idag. Som skildring av terapi har föreställningen en del svagheter.
Men Melinda Kinnaman gör en sådan fantastisk roll att jag struntar i att skildringen av terapin inte är realistisk. Den resa hennes karaktär gör, från självbedrägeri och bottennivå på självkänslan, genom sorg, ilska, självdestruktivt beteende till självinsikt berättar så mycket om sorgbearbetning vid kriser i livet.
Handlingen i pjäsen bygger delvis på en sann historia. Jacqueline Du Pré var cellist som fick MS och vars livsöde inspirerade Tom Kempinski till att skriva pjäsen Duett för en.
Egentligen tycker jag att föreställningen framför allt handlar om konstnärer och deras förhållande till livet. Vi har väl alla hört författare som på frågan om varför de blivit författare svarar att det inte var något val. Det enda de vill göra är att skriva. På samma sätt finns det musiker som egentligen inte har något val. Utan att få syssla med musik blir deras liv tomt.
Melinda Kinnaman i rollen som Stephanie Wilson och Reine Brynolfsson i rollen som terapeuten Daniel Feldmann är föreställningens största behållning. Melinda Kinnaman är helt otrolig, hon är skildrar med hela kroppen Stephanies utveckling både fysiskt och psykiskt. Hon är denna ms-sjuka kvinna i varenda detalj, i hur hon rör sig, drar sig fram, lyfter i knäet när hon sitter ned och benen inte lyder henne. Reine Brynolfsson är lugnt avvaktande tillbakadragen i första akten före paus, som för att låta motspelerskan lysa och också för att det är först efter paus som hans karaktär ska nå sin kulmen.
Min något längre recension finns i Teatermagasinet.
Där kan du också läsa en intervju med Reine Brynolfsson.
Foto: Roger Stenberg
I rollerna Reine Brynolfsson, Melinda Kinnaman
Översättning Lars Björkman
Regi Björn Melander
Scenografi och kostym Jan Lundberg
Ljus Roger Larsson
Peruk och mask Lena Strandmark
Premiär 21 augusti Lilla scenen
Relaterat: Svenska Dagbladet och Teatermagasinet.
Läs även andra bloggares åsikter om Dramaten, Duett för en, Melinda Kinnaman, Reine Brynolfsson