Dramatens uppsättning av Som löven i Vallombrosa imponerar

Som löven i Vallombrosa
Dramaten, Lilla scenen
Premiär den 17 januari 2013

Tre generationer möts, som vanligt, på sommarsemestern i familjens sommarhus i början av 90-talet. Den nära fyra timmar långa pjäsen utspelar sig på en och samma scen: sommarhusets veranda. Bakgrunden är ljus och trivsam men familjemedlemmarna är inte lyckliga.

Vi känner igen temat i Som löven i Vallombrosa – en dysfunktionell familj där relationerna knakar och självkänslorna vacklar. Som Leif Zern skriver i DNs recension:

Det behövs bara några minuter för att känslan av déjà vu ska infinna sig. Fyra personer uppradade på en sommarveranda, ivrigt pratande förbi varandra, så virtuost fångade på kornet att man undrar var man sett och hört dem förut. I verkligheten eller på teatern?

Denna känsla är något som Lars Norén låter sina roller framhålla vid upprepade tillfällen. Den unge svartklädde dramatikern Samuel (Hannes Meidal ) kritiserar till exempel den naturalistiska borgerliga teatern där skådespelarna ältar sina problem, vända mot publiken. Detta unga, pretentiöse Lars Norén-alterego har sin äldre och mer desillusionerade version i Reine Brynolfssons Olof, också han svartklädd.

De självironiska metateatrala inslagen ger ett absurt anslag åt den annars svarta skildringen, och föreställningen lockar till betydligt fler skratt än vad som är vanligt under en Lars Norén-pjäs.

Den ständigt pågående dialogen är fantastisk, realistisk samtidigt som den är som en melodisk symfoni. Ofta pågår flera parallella samtal utan att man missar något. Rollprestationerna imponerar:

Stina Ekblad som den självupptagna, dominanta och bekräftelsesökande skådespelerskan Lena; Reine Brynolfsson som den typiske konstnärsmannen som slits mellan kvinnorna, oförmögen att se sitt eget ansvar; Ylva Ekblad som Lenas syster Sonja – den självuppoffrande modern/hustrun/dottern som till slut får nog av sin egen roll; Johan Holmberg som den tråkige och bittre brodern; Iwar Wiklander som den gamle, gnällige och ogine fadern; Björn Granath som den till synes välanpassade läkaren Gabriel; Hans Klinga som den tafatte och trånande kusinen Umberto och de två ungdomarna: Marianne Vassbotn Klasson som den vackra, men psykotiska Clara – sinnebilden för kvinnlighet och oförstördhet – och Hannes Meidal som den lovande dramatikern Samuel.

Titeln kommer från John Miltons Paradise lost: ”Det finns lika många olyckliga själar i helvetet som det finns löv i Vallombrosa”. Men den tydligaste referensen i pjäsen är Tjeckovs Måsen. Klara har spelat Nina i Måsen på teatern, samtidigt är hon Nina som faller för Olof/Trigorin. Det går att se andra paralleller till Måsen och Tjeckov, men det går också att bara se Som Löven i Vallombrosa som en spegling av verkligheten. En verklighet där människor genomlever sina liv ständigt blickande efter en annan, mer lycklig tillvaro.

Regissören Vibeke Bjelke säger i programmet:

Och människorna i pjäsen längtar hela tiden. Längtar efter något annat, längtar till New York eller Toscana, men också efter något annat, något de inte kan definiera eller beskriva. Ett annat fullödigare liv.

I rollerna
Sonja: Ylva Ekblad
Fredrik: Björn Granath
Lena: Stina Ekblad
Olof: Reine Brynolfsson
John: Iwar Wiklander
Gabriel: Johan Holmberg
Samuel: Hannes Meidal
Umberto: Hans Klinga
Clara: Marianne Vassbotn Klasson

Regi: Vibeke Bjelke
Scenografi och kostym: Steffen Aarfing
Ljus: Ellen Ruge
Peruk och mask: Peter Westerberg, Johan Lundström (praktikant från StDH)

Bild 1: Stina Ekblad och Reine Brynolfsson. Bild 2: Hannes Meidal, Hans Klinga, Reine Brynolfsson, Johan Holmberg, Marianne Vassbotn Klasson, Iwar Wiklander, Ylva Ekblad, Stina Ekblad och Björn Granath. Foto Roger Stenberg

Relaterat: recensioner i Svenska Dagbladet och Expressen.