Teaterkritik

Fadren – Mustig könskamp på Klarateaterns scen

3 september, 2016 by Redaktionen

Fadren
Av August Strindberg
Regi: Mellika Melouani
Scenografi: Lars Östbergh
Kostym: Maria Geber
Ljus: Bengt Gomér
Mask: Ulrika Ritter
Ljud: Michael Breschi, Håkan Åslund
Musik: Kajsa Grytt
Premiär 2 september 2016 på Klarascenen, Stockholms stadsteater

Öppningsscenen är smått absurd. Den starke mannen, Strindbergs ryttmästare i stram officersuniform, sitter stel och allvarlig på en stol i en borgerlig salong medan pigorna runt honom städar sig till orgasm. Han avbryter till slut irriterat och in kommer i stället pastorn, som i broderligt samspråk ska hjälpa honom med råd rörande den besvärliga hustrun.

Strindbergs idéer möter samtiden i Klarateaterns uppsättning av Fadren. Pjäsen följer ursprunget till stor del efter den spektakulära inledningen. Möblemang och kläder är 1800-tal. Ryttmästaren är en man av kontraster, intellektuell och känslig men samtidigt manligt kraftfull. Strindbergs idealtyp. Ville Virtanen speglar hans sinnelag oerhört målande, hans kropp är överspänd och skakar så att jag nästan befarar hans verkliga sammanbrott. Hans hustru Laura är lika känsligt spelad av Helena af Sandeberg. Det är inte direkt några vänskapliga knuffar makarna ger varandra och samlaget liknar mer en brottningskamp än en kärleksakt.

Dottern Bertha är det förmodade föremålet för maktkampen mellan könen. Fadern vill att hon ska räddas bort från den imbecilla, kvinnliga, dominansen i hemmet med mamma, amma, svärmor och tjänstekvinnor, som alla står på moderns sida. Hon ska åka till staden och utbildas till lärarinna. Medan modern vill att hon ska stanna hemma och måla tavlor. Bertha själv velar mellan föräldrarnas viljor och kan inte bestämma sig.

Ryttmästaren har ju, som han också påtalar, all reell makt eftersom kvinnan har ”avträtt sina rättigheter” i och med äktenskapet, som det var på den tiden. Men Strindberg visar på hur Laura med hjälp av list och manipulation ändå blir den som går segrande ur striderna. Hon driver maken till vansinne genom sina insinuationer, som även påhejas av honom själv, att han inte skulle vara far till Bertha.

Så plötsligt låter Regissören Mellika Melouani Melani tio svårt utsatta kvinnor ur nutiden träda in i 1800-talsdramat och valhänt amatörmässigt – några läser stakande från skrynkliga lappar – berätta om sina strider med dagens brutala män. Den ena historien är hemskare än den andra, kvinnorna har blivit misshandlade, våldtagna, övergivna och svikna men kämpar oförtrutet på för sina barn. Ryttmästaren verkar inte bry sig, han tycks helt upptagen av sin egen inre smärta. Det är i alla fall honom det är mest synd om. När han i desperation kastar en brinnande fotogenlampa på Laura är spelet över. Läkaren går med på att förklara honom sinnessjuk.

Slutscenen är överraskande och annorlunda. I motsats till det Strindbergska dramat där den stackars ryttmästaren drabbas av ett slaganfall och avlider så befrias han här från tvångströjan och mördar barnet.

Teaterföreställningen var stark, men inte helt lättsmält. Jag har fått en del att fundera över.

Medverkande:
Ville Virtanen, Helena af Sandeberg, Josephine Kylén Collins, Elisabet Carlsson, Samuel Fröler, Anita Wall, Bahador Foladi, Kajsa Grytt

Soppteater: En tröst i hösten – lagom melankolisk revy

2 september, 2016 by Redaktionen

En tröst om hösten
En revy i tiden – av Adde Malmberg
Regi Adde Malmberg
Premiär 2 september 2016 på Klara Soppteater

Hösten är här, även om det hittills varit en mild och varm september. Men hösten är här, om inte annat märks det på att kvällarna mörknar tidigare och det finns en viss kyla i morgonluften. Och framför allt: vardagslivet med alla plikter är igång igen.

Klara soppteater är verkligen en perfekt teaterupplevelse under lunchtid. Den öppnar 11.45, teatern börjar 12 och slutar vid 13. För den som arbetar inte alltför långt från teatern kan det fungera som en bra lunch: äta en god soppa och få en liten kaka med kaffe till efterrätt och en teaterupplevelse. En preliminär uppskattning, helt amatörmässigt gjord av mig, säger att kanske hälften av publiken som kom på premiärföreställningen fortfarande jobbar, resten är troligen pensionärer. Och det är också bra, att de som är daglediga kan avnjuta soppa med teater mitt på dagen.

Septembers första soppteaterpremiär är en nyskriven revy av Adde Malmberg, i regi av Adde Malmberg. Som de flesta revyer är det sång och musik och kortare småscener och sketcher, en del mer komiska, andra mer ironiska eller eftertänksamma.

Musiken är väldigt höstmelankolisk, vemodig och ganska vacker, fast på ett lättsamt sätt och väl sjunget av de duktiga skådespelarna.

Föreställningen beskrivs i programmet som en bitterljuv och försiktigt melankolisk revy om den tid vi lever i.

Ja, det är väl en bra beskrivning. Den är lite melankolisk och tar upp en del av det som många kan uppleva mörkt idag, men gränser som stängs. Fast å andra sidan är jag inte helt säker på att gränserna någonsin varit direkt öppna. Jag är inte säker på att något var så mycket bättre för tio eller tjugo eller trettio år sedan.

Jag tycker det är en lättsam föreställning som på ett mjukt sätt driver med tiden idag utan att riktigt ha någon skärpa. Jag tänker till exempel på numret där en politiker ska drivas med och det i det här fallet blev Gustav Fridolin. Särskilt skarpt är det inte. Det drivs lite med hans fina kostym, men sedan är det inte så mycket mer.

En del av sketcherna är sådant som vi sett tidigare i andra revyer och liknande. Revyn ”En tröst om hösten” är helt godkänd, varm och lagom hösteftertänksam, men det är inte något banbrytande storverk. Men det behöver inte allt vara. Lite eftertänksam scenkonst och en god soppa kan vara en bra upplevelse på lunchen i höst.

Medverkande
Albin Flinkas
My Holmsten
Lars Lind
Fredrik Meyer
Julia Marko-Nord

Falla ur tiden på Dramaten – en sorgeritual som griper mig på många plan

28 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Falla ur tiden
Bygger på boken Fallen ur tiden av David Grossman
Regi Suzanne Osten
Översättning Ervin Rosenberg
Scenografi och kostym Rikke Juellund
Musik och ljud Anders Niska
Koreografi Soledad Howe
Peruk och mask Lena Bouic Wrange
Premiär den 27 augusti 2016, Elverket, Dramaten

”Falla ur tiden” på Elverket på Dramaten i regi av Suzanne Osten är mer än en föreställning, det är mer än ett drama, det är en sorgeritual för var och en som förlorat ett barn. Scenverket bygger på David Grossmans verk ”Fallen ur tiden” och precis som den inte går att placera i något enskilt fack är scenverket också både en sorgesång och ett libretto, och samtidigt också en berättelse om en vandring och ett körverk.

Att förlora någon älskad är något av det mest smärtsamma en människa kan utsättas för. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma, eller åtminstone många grader svårare än att förlora en förälder eller morförälder. Den israeliska författaren David Grossman skrev verket efter att 2006 förlorade sin son i Libanonkriget. Sonen skulle fylla 21 år några veckor efter att han stupat.

I programmet till föreställningen berättar David Grossman:
När jag skrev Fallen ur tiden fick jag frågan från människor som brydde sig om mig, ja, till och med älskade mig, om varför jag plågade mig själv. Varför förbli i sorgen? Men jag vill förstå vad som sker och min metod är att helt Befinna mig i situationen, med ett stort B. Att inte undvika förlusten, inte trycka ned den.

Innan jag såg föreställningen var jag lite orolig att den skulle flacka ut David Grossman starka bok. Att föreställningen skulle göra det som Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, gör i den text hon skrivit i programmet till föreställningen. Hon drar likheter mellan alla sorger och påstår att det handlar om sorg i största allmänhet. Det är att förfalska och förminska de känslor, den sorg, den smärta, alla vi vlever med som förlorat ett barn.

Regissören Suzanne Osten har dock inte fallit i samma fälla som Karin Johannisson, att försöka göra en slags jämlik sorgeritual för alla, hon har inte fallit för frestelsen att göra en mellanmjölks-version. Jag tror dessutom att verket i sin helhet griper publiken starkare när det inte blivit utslätat till att handla om alla sorger.

Scenframställningen talar till oss på flera plan, till flera sinnen: med rörelser, med musik, sång, poesi, med spel med ljus och mörker, med viskningar och rop. Grundhandlingen är en man och kvinna som förlorat ett barn, en son. Mannen ger sig ut på en vandring för att leta efter sonen. Under vandringen får han sällskap av andra föräldrar som förlorat sitt barn. I staden finns en hertig som ger en skrivare i uppdrag att skriva ned allt som sker och där finns också en kentaur. Under vandringens gång visar det sig att alla förlorat ett barn – och vi får uppleva många av de känslor, tankar och faser som en sorgedrabbad bär på och går igenom.

Den som förlorat ett barn känner igen så mycket. Ilskan mot livet, mot gud, mot den som dött, känslor av ångest, förtvivlan och också emellanåt stunder då det är lättare att andas, då vi som sörjer ändå kan se livet gå vidare.

Romanen eller vad vi nu ska kalla David Grossmans bok heter Fallen ur tiden medan scenframställningen på Dramaten fått titeln ”Falla ur tiden”. Berättelsen har tidigare satts upp som pjäs i Tel Aviv och i Berlin. Trots att Suzanne Osten varit verksam som regissör i många år är pjäsens hennes debut på Dramaten.

Medverkande
Mannen som går Simon Norrthon
Kvinnan som stannar hemma/Kvinnan i klocktornet Thérèse Brunnander
Stadens krönikör David Arnesen
Frun till stadens krönikör Frida Österberg
Kentauren Johan Holmberg
Den gamle matematikläraren Maria Johansson Josephsson
Kvinnan i fisknätet/Hertigen Maria Sundbom
Barnmorskan/Skomakaren Hulda Lind Jóhannsdóttir

Den goda viljan – en lyckad överföring av en roman till teater

27 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Den goda viljan
Regi Eirik Stubø
Scenografi och kostym Kari Gravklev
Ljusdesign Ellen Ruge
Peruk och mask Mimmi Lindell
Premiär den 26 augusti 2016, Lilla scenen på Dramaten

Den goda viljan är berättelsen om Ingmar Bergmans föräldrar när de var unga i början av 1900-talet. Regissören har valt att bygga föreställningen på boken, romanen av Ingmar Bergman, istället för att bygga på tv-serien eller filmen. Det är ett bra val, det fungerar utmärkt och blir riktigt, riktigt bra. Trots att föreställningen är nästan fyra timmar går tiden snabbt och det känns aldrig långt. Jag sugs in i berättelsen, in i människornas liv, känner deras goda uppsåt och lider med dem när de gör tvärtemot vad de egentligen skulle vilja. Föreställningen gestaltar på ett trovärdigt sätt bibelcitatet ur Romarbrevet som gett upphov till romanens titel: ”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.” (Romarbrevet 7:19)

Människorna är som människor är. Jag tror vi alla kan känna igen oss och människor omkring oss. Den goda viljan är Ingmar Bergmans berättelse om sina föräldrar och deras kärlekshistoria, de tio åren innan han föddes. Romanen den gavs ut i november 1991 och tv-serien som regisserades av Bille August hade premiär på SVT den 25 december. Bioversionen vann Guldpalmen och Pernilla August fick det kvinnliga skådespelarpriset för rollen som Anna Bergman, Ingmar Bergmans mamma.

Handlingen utspelar sig på flera olika platser. Eirik Stubø har valt att ha scenen enkel, med bara en orgel på ena sidan, en enkel soffa på längre bak och några stolar. Det är en bra lösning, vi som publik kan själva fylla i miljöerna. Spelet mellan människorna blir det viktigaste istället, det är bra.

Ett extra plus är tidsmarkörerna. Anna och Henrik, som så småningom blev Ingmar Bergmans föräldrar, möttes 1909. De kommer från väldigt olika bakgrund. Henrik har vuxit upp ensam med sin mamma under fattiga omständigheter medan Anna vuxit upp i ett välbärgat hem. Det är några år före första världskriget och det finns flera detaljer från tiden som tas upp i förbifarten, som utvecklingen av teknik för tåg, musik och dans med mera. Handlingen spänner över flera år och första världskriget hinner bryta ut och det påverkar livet också för människor i Sverige även om vi inte deltog i kriget.

Musiken är också ett extra plus, både den som spelas på orgeln och den underbara gossrösten som sjunger flera sånger och inspelad musik, allt ger en fördjupad upplevelse av helheten.

Att Ingmar Bergman hade en komplicerad relation till sin far är välbekant. I ”Den goda viljan” berättar Bergman om två unga människor som blir förälskade och så småningom gifter sig och får barn – och båda är mänskliga och har såväl goda sidor som sämre sidor. Pappan är inte den skrämmande hemska fadersgestalten utan en ung man med ideal och alla bråk och gräl är inte hans fel. Som åskådare kan jag känna med och förstå mig på både henne och honom liksom människorna runt omkring. Det är så det är när teater fungerar som bäst, tänker jag.

I rollerna:
Henrik Bergman Erik Ehn
Anna Åkerblom Rebecka Hemse
Johan Åkerblom Per Mattsson
Karin Åkerblom Lena Endre
Ernst Åkerblom Otto Hargne
Fredrik Bergman Örjan Ramberg
Alma Bergman Kicki Bramberg
Frida Emma Broomé

Huset vid nattens ände – en föreställning för inbitna Bergman-fans

26 augusti, 2016 by Rosemari Södergren

Huset vid nattens ände
Fritt efter Ingmar Bergman
Regi och scenografi Sebastian Hartmann
Kostym Adriana Braga Peretzki
Ljusdesign Lothar Baumgarte
Videodesign Voxi Bärenklau
Peruk och mask Melanie Åberg
Premiär på Dramaten 25 augusti 2016

”Huset vid nattens ände” är ett fantasieggande namn på en föreställning. Nog är denna föreställning kreativ så det sprakar om det – fast lite för mycket, för utdraget. Föreställningen är mer ett collage genom Bergmans universum än ett drama. Det är som att ha hamnat i ett drömvärld av den tyske regissören Sebastian Hartmanns syn på Bergman. Det är mycket skrik, mycket ångest och framför allt många versioner av dödsångest.

Ingmar Bergman var utan tvekan av de de stora svenska dramatikerna och regissörerna. Att plocka ut ett collage av hans verk är ingen lätt uppgift, det blir helt klart olika resultat beroende på vem som gör utvalet. Sebastian Hartmanns collage ”Huset vid nattens ände” får mig att komma ihåg varför jag så sällan fått ut något av Ingmar Bergmans produktion, hans filmer och draman har sällan talat till mig. Jag kommer från genuin arbetarklass och har under min uppväxt aldrig känt någon som kan unna sig lyxen att ha dessa ångestutbrott som karaktärerna och i synnerhet kvinnorna har i många av Bergmans verk. I min värld har vi helt enkelt inte haft vare sig tid eller råd med dessa utbrott, när livet handlat om att få lönen att räcka månaden ut. Nej jag förkastar inte allt Ingmar Bergman skapat, jag säger bara att det är bara några av hans verk som känts angelägna för mig och min omgivning.

Jag tror att målgruppen för ”Huset vid nattens ände” är Bergman-älskare. Den som vill se en tre timmar lång föreställning och dra paralleller till Bergmans verk, liv och allt det som påverkat Bergman. Föreställningen är ett gigantiskt smörgåsbord för Bergmans stora beundrare. För andra, som jag, är föreställningen emellanåt intressant och emellanåt väl seg och utdragen i en del scener.

Föreställningens två styrkor som imponerade på mig var scenografin och skådespelarna. Scenografin går knappt att beskriva. Regissören Sebastian Hartmann har valt att bygga upp flera rum och placerat dem på scenens vridfunktion. Scenografin är en gigantisk huskonstruktion på Stora scenen bestående av Ingmar Bergmans olika rum, en plats där gestalter från Bergmans filmer och teaterpjäser kommer och går och interagerar med varandra i oväntade konstellationer.

Regissören som samtidigt är scenograf har också valt att låta några kameramän hela tiden följa skådespelarna tätt inpå och dessa direkt-inspelningar, oftast mycket täta närbilder, projiceras på en stor duk på scenen. Ibland är det bara filmprojektionen som syns och skådespelarna är dolda. Det är en stor utmaning för skådespelarna också att bli visade så extremt nära, en utmaning som samtliga klarar med väl godkänt. Skådespelarna är imponerande skickliga i denna föreställning som är rätt krävande för dem både psykiskt och fysiskt.

Ingmar Bergmans bostad på Fårö har haft en avgörande roll för Sebastian Hartmann när han inspirerades till att skriva den nya pjäsen. Hartmann fick ett konstnärsstipendium att få arbeta och bo i Ingmar Bergmans hem, varpå han packade bilen full med böcker och gamla filmer och reste till Fårö i oktober 2015 för att skriva. Vistelsen påverkade honom starkt och han säger i ett pressmeddelande:

– De första dagarna kunde jag inte arbeta, det var för galet att verkligen vara där och jag kände hans närvaro hela tiden. Så småningom började jag skriva på morgnarna och såg filmer på kvällarna. När jag lämnade Fårö efter en dryg månad var jag ledsen, jag förstod varför Bergman ville leva, jobba, filma och dö där, säger Sebastian Hartmann.

Föreställningen invigde Bergmanfestivalen och för alla som har Ingmar Bergman som en stor ikon är collaget värt ett besök, men för den som liksom jag inte riktigt fastnat för allt Bergman skapat kan den vara bitvis seg att sitta sig igenom.

En liten rolig detalj. Ingmar Bergman själv dyker upp, både i form av en skådespelarkör på nio personer men också gestaltad av enskilda skådespelare och vid ett tillfälle undrar Bergman om han fångats i ett drömspel. Det är en liten rolig kick mot Strindberg och teatervetare. En del av oss ser väl August Strindberg som den största och kan tänka oss att det vore en mardröm för Bergman att fastna i ett Strindberg-drama. Föreställningen är fylld av sådana blinkningar till scenkonstens historia.

Medverkande
Eric Stern, Sanna Sundqvist, Elin Klinga, Reuben Sallmander, Andreas Rothlin Svensson, Bengt CW Carlsson, Mia Benson, Peter Engman och Tova Magnusson

Teaterkritik

Footer

Om oss