Teaterkritik

Julafton för effektfixare när barnklassiker hottas upp – Alice i underlandet på Göteborgs Stadsteater

4 april, 2016 by Mats Hallberg

Alice i underlandet
Av: Lewis Carroll
Översättning: Åke Runnquist
Regi och bearbetrning: Anna Pettersson
Scenografi: Lisa Hjertén och Anna Pettersson
Kostym: Anna Pettersson
Video: Max Marklund
Ljus: Max Mitle
Ljud/Kompositör: Gustave Lund

Föutsättningarna är långt ifrån idealiska då jag aldrig varit något fan av sagor, varken Sagan om ringen eller Matrix har varit min kopp te. Och jag har inte haft tid att läsa in mig. Tur då att Anna Petterssons vision förverkligas av ett gäng fullblodsproffs, personer vilka sannerligen lyckas roa publiken. För ögon och öron är uppsättningen ett mäktigt kalas som pågår i närmare två timmar. Jag blev inte fullständigt begeistrad när ridån föll, fast nu dagen efter märker jag att upplevelsen växer allt mer. Gäller i lika hög grad för de som är på som bakom scen. Memorerandet av repliker lades tydligen sist i repetitionsarbetet, vilket känns symptomatiskt för Pettersson. Ett välgörande fritt förhållningssätt till dramats märkliga existenser, sådana som utan spärrar agerar genom en orgie i ologiska handlingar.

Den rosade dramatikern och skådespelaren Anna Pettersson verkar gå igång på att skildra maktstrukturer. Tyvärr missade jag hennes variant av Fröken Julie. Hos Alice hittar hon liknande stoff att frossa i. Andra aktens öppning är en bländande uppvisning i artikulation och manér av Adam Lundgren och Ulf Drakenberg. Tebjudningen hos överklassen gör dem ungefär lika komiskt löjliga, som den pompösa, men halvt avklädda drottningen, förstås gestaltad av Sven-Åke Gustavsson. Den kanin som Lundgren gör representerar överklassen på ett så inbilskt sätt, att de repliker han vräker ur sig om småsparare och fattigt folk, studsar tillbaka mot honom själv.

Den i underjorden streetsmarta Alice får ett tredelat råd: Prata franska, gå utåt med tårna och kom på vem du är. Hur mycket av kritik mot klassamhället finns det i originalmanus, en illustrerad barnbok skriven vid Oxfords universitet på 1860-talet? I Stadsteaterns bearbetning leks det hejdlöst med metaperspektiv. Är inte bara överklassen som gisslas. Gliringar får också stockholmare, framställs som glidare som lägger beslag på huvudroller ( tacksam slagpåse för Carina M Johansson utanför sina övriga roller.) Just Johansson blir själv föremål för en uppläxning. Lekfulla utvikningar krokar i diverse associationsbanor. Ett moment vars introduktion sker redan i inledningen, när Erdogan som konferencier rör ihop sin berättelse om tillkomsten av Alice i underlandet. Inte långt därefter mumsar ensemblen i sig rim när skillnaden scen – salong ska förklaras. Kålmasken Carina Boberg och katten Carina M Johanssons två soloprestationer förtjänar att lyftas fram, bedrifter värdiga stora fanfarer , när de är i rampljuset utan att förfoga över gängse repliker.

Den uttråkade Alice uppför sig, som kännare vet, nyfiket och världsvant i underjorden, styr emellanåt skeendet. Gizem Erdogan är en nytt ansikte för Göteborgspubliken, har setts i filmer och på scen i vår huvudstad. Trots att hon nyligen gått ut Teaterhögskolan i Malmö, kan hon själv ta en jättelik vridscen i besittning. Har heller inga problem med att en 29-åring gör roll som flicka på sju år.

Vad som på konertspråk kallas backdrop, utgör en inte inte oväsentlig del av behållningen. Explosionen av färger och snabba klipp ska Max Marklund ha mycket beröm för. I konsekvensens namn tvingas vi före båda akterna, att ett oräkneligt antal gånger se identiska snuttar projicerade på den jättelika välvda väggen. Barn påstås ju älska uppreoningar, vill höra samma saga om och om igen. Flimrande bländade ljus, dånande ljud, scenteknik i form av exempelvis vajrar, fyndig rekvisita, flådiga dräkter och volymstark musik understödjer berättelsen. Med all denna extravaganza syresätter Anna Pettersson sin skapelse. Måste betecknas som en enastående prestation, att hon som jag minns från Noréns Personkrets, får ihop sina olika ansvarsområden till en högst aptitlig anrättning. Mycket nöjd med den hårt arbetande ensemblen (inga statiser förekommer) plussar jag särskilt för Carina Boberg, jämte i vissa scener radarparet Adam Lundgren och Ulf Drakenberg.

Rimligen borde det vara en utmaning när traditionell intrig saknas, istället ofta ett uppbrutet repliklöst agerande. Till sist den maffigaste ingrediensen. Alice i underlandet innehåller en rejäl dos magi. Hattmakaren Jan Unestam framstår som en fullfjädrad illusionist. I samarbete med trolleriteknikern Peter Wickenberg utför han trick som är otroligt skickligt gjorda. Publiken blir totalt manipulerad! I normalfallet är som sagt sagor inte min grej. I fallet med detta sällsamma allkonstverk gör jag gladeligen ett undantag.

Medverkande
Gizem Erdogan, Carina Boberg, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Adam Lundgren, Sven-Åke Gustavsson, Ulf Drakenberg och Jan Unestam

Foto: Ola Kjelbye

Fosterlandet – tyvärr för lång och saknar tempo

3 april, 2016 by Lotta Altner

Fosterlandet
Av Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus och video Joonas Tikkanen
Mask Pirjo Ristola och Elisabeth Wigander
Kompositör Matti Ollikainen
Koreografi Reija Wäre
Nypremiär på Stockholms stadsteater 2 april 2016

Ordet Fosterland är lika mångtydigt och komplicerat som pjäsen i sig d.v.s. där vi kommer ifrån måste inte automatiskt få oss att känna oss som hemma. Det land vi är födda i kanske inte alls blir en plats där vi passar in även om våra föräldrar kommer därifrån. I dagsläget ett mycket aktuellt ämne med tanke på de flyktingströmmar vi har till vår nation, moder Svea idag.

Det är tre generationers finnar, finlandssvenskar och svenskar vi får möta. Berättelsen har inte en rak berättarform utan tiderna och övergångarna blandas fritt med varandra. I viss mån ger de kreativa tankar, men skapar också konflikter kring när vad händer. Det är inte förrän i slutet av första akten som några självklarheter i pjäsen faller någorlunda på plats.

Pjäsen är fyra och en halv timme med två pausar. Ett dramatiskt verk som ska ge den tiden rättvisa som syfte, måste ge starkare skäl än vad vi fick se. Tyvärr är pjäsen alldeles för lång och saknar tidvis det tempo som behövs för att orka vara helt närvarande. Berättelserna har alldeles för många avsidesspår som inte den stora handlingen egentligen behöver. Genom att skära ner med minst en timme hade budskapen blivit mer fokuserade och målinriktade. Jag tror jag hade blivit mycket mer rörd inför det faktum att det bli komplicerat med unga som kommer hit och skapar sig ett nytt liv och som sedan inte vill åka tillbaka till sina ”riktiga” föräldrar.

Snyggast under kvällen är den vackra scenografin. Väderlek och traditioner, ger intryck av Finlands 1940-tal och tydligt känner man att ”Finlands sak är vår sak”. Man byter också snabbt från dåtid, nutid och framtid. Vid flera tillfällen får vi också se hur en yngre version av en rollkaraktär förenar sig med den äldre och bildligt förstår vid förändringar, men också grunder för rollkaraktärernas val och utveckling. Vi ser smärta, glädje, rädsla och sorg som drivkrafter och livskriser. Med hjälp av ljus och rörligt scengolv kan avstånd förlängas och t.o.m. fjärilar och fågelsång är möjligt.

Svårast att förnimma sig med under kvällen är manusets kategoriska skämt på finländares bekostnad. Ibland är det mycket tänkvärda och innehåller, både ironi och satir som är rimliga. Men i många fall blir de i enspårigaste laget. Svordomar, könsord, nakenhet, alkoholmissbruk och våld, är ju inte något finnar är ensamma om. Dock säger myterna oss det om finnar, i alla fall om du är svensk. Att skapa klyschor kring detta på ett överdrivet sätt, ger inget mervärde i föreställningen. Jag vet inte hur många gånger det var tänkt att vi skulle skratta åt den berusade och tystlåtna finska mannen (tappade räkningen).

Uppsättningen gör ett viktigt ställningstagande, när den tydligt poängterar ett tufft dilemma som kontingenter av finska barn till Sverige innebar. Hur mår föräldrarna och barnen som blivit deporterade till ett annat land!? Hur mår de syskon som fick var kvar? och hur mår fosterföräldrarna til barnen när de finska barnen skulle tillbaka till sitt Fosterland? Alla parter lider ohyggligt och inte på något vis kan alla sår med enkelhet läkas. Alla verkar betala någon form av pris som är för högt. Arma människor.

Pjäsen ger exempel på hur skadorna av räddandet av 72.000 finländska barn som kom till Sverige har påverkat generationer därefter. Barn blir vuxna för fort, vuxna blir förkrossade och få parter kan leva vidare som förr. Alla inblandade fylls med skuld, skam och utanförskap. När allt landar, krigen tar slut och tiden går, så vet man ändå inte vems liv som ska ha förtur. För de finlandssvenska barnen kan inte känna ett gemensamt Fosterland när de knappt kan sitt eget modersmål längre.

På scenen:
Lussa Tanja Lorentzon
Den gamla Elsa Birgitta Ulfsson
Den unga Elsa Alma Pöysti
Väinö Mikko Virtanen
Leevi/Erik Robert Noack
Petteri/Hannu Mitja Sirén
Unto Andreas Luukinen
Aino/Sköterska Stella Laine
Fru Haapa/ MonaKajsa Reingardt
Eero Dennis Nylund
Fru Laho/ kvinna i bokhandel Sue Lemström
John Iwar Wiklander
Antti Thomas Backlund
LauriJohan Gry
Anita/bokhandelsbiträdet Emilie Strandberg
Juhani som barn Miro Pesonen och Kassel Ulving
Antti som barn Dante Fleischanderl och Åke Gustafsson
Barnstatister
Mannerheims röst Rabbe Smedlund
Musiker Matti Ollikainen och Elina Ryd

Foto: Ola Kjelbye

Dig kan man göra vad man vill med – lysande föreställning imponerar

2 april, 2016 by Redaktionen

Dig kan man göra vad man vill med
Av André Nilsson och Kristian Hallberg
Regi: Kristian Hallberg
Urpremiär på Johannesskolan i Malmö, Unga Teatern, Malmö stadsteater, 31 mars 2016

Det första som slår mig när jag stiger ut från Malmö Stadsteater är att Stephen King hade rätt. I romanen Det (It) från 1986 konstaterar en av karaktärerna att vuxenvärlden inte ser vad som händer under 1,5 meter. Vad som sker mellan två unga i tolv-trettonårsålder fastnar helt enkelt inte på vuxnas radarbild.

”Det är jag, A och M. Vi tre har hängt sen vi började fjärde klass, vi har umgåtts i princip varje dag sen vi var tio år gamla, nu går vi i åttan. Vi sitter där som vi alltid gör. Vi tre, på gården över Claesgatan i Malmö. Sen helt plötsligt så spottar A mig i ansiktet. Han tittar på mig, M tittar på mig. Som att de väntar på vad jag ska göra, hur jag ska reagera… men jag är bara stum, jag gör ingenting. Sen börjar de skratta, och sen börjar jag skratta lite. Och de skrattar ännu mer. Sen säger A: Fan André! Alltså, dig kan man göra vad man vill med! På en sekund är allt förändrat.”

Den kedja som började med en spottloska eskalerade till ett våld som placerade André Nilsson på sjukhus. Först då såg vuxenvärlden vad som hände. Pjäsen är ingen fiktion, inget påhittat drama, utan en berättelse vad som faktiskt hände på just Johannesskolan i Malmö.

Pjäsen utspelas i ett klassrum, där en ansiktslös docka i naturlig storlek får representera den unge André. Den vuxne André berättar på ett enkelt sätt vad som hände då och intar ett slags utifrånperspektiv på sina egna upplevelser.

Den scen som verkligen biter sig fast är när André utsätter dockan för samma misshandel som han själv fick utstå. Tro inget annat än att han verkligen laddar loss på den docka som är lika hjälplös som han själv var. Under misshandeln skäller han besinningslöst ut sitt 14-åriga jag. ”VARFÖR GJORDE DU MIG TILL ETT OFFER?” ”JAG ÄR INGET OFFER!”.

Det är mer en pjäs om makt och relationer än om mobbing. André Nilsson beskriver en triangelrelation där en av hans bästa vänner slår honom, bränner honom med cigaretter och tändare, kissar på honom och tvingar honom att runka av honom. Hans andre vän står bredvid och skrattar.

De som gjorde Andrés liv till ett helvete var hans bästa vänner. Vad i den mänskliga naturen kan få en människa att på det sättet vända sig mot sin vän. För att han kan? Pjäsen ger inga svar, men det är verkligen Flugornas Herre på riktigt. Han får också möjligheten att konfrontera en sin plågoande. Han har telefonnumret i mobilen, han tittar på numret, men raderar det. Den konfrontation vi får höra är vad som inte hände, men som kunde ha(hänt).
Det är också en pjäs om ansvar. Hur kunde vuxenvärlden undgå att se att något var väldigt fel? Hur kan en ung misshandlas så till den milda grad att han hamnar på sjukhus utan att någon reagerar? Vi pratar om en 14-åring med sår, bränn- och blåmärken på såväl kropp som ansikte. Jag önskar verkligen att skolverket bekostade en filmning av pjäsen för att använda på landets samtliga lärarutbildningar.

André Nilsson är lysande i rollen som sig själv. Jag imponeras framförallt av hur han pendlar mellan den kylige berättaren och den arge medelålders mannen som återupplever sin barndoms helvete.

Dig kan man göra vad man vill med spelas på såväl skolor som den traditionella teaterscenen. På skolorna finns en dramapedagog närvarande för att leda ett samtal och samla de tankar pjäsen väcker. Jag kan bara konstatera att Malmö Statsteater har gjort det igen. Sitt jobb, alltså! Jag är stolt över att bo i en stad där konsten tar sin uppgift på allvar. Teater ska både oroa och roa. För en vecka sedan roades jag av Shakespeares Trettondagsafton. Ikväll blev jag seriöst oroad av Nilsson/Hallbergs Dig kan man göra vad man vill med.

På Scen: André Nilsson
Längd: 45 minuter, ingen paus

Fåglarna – första halvan helt mästerlig

20 mars, 2016 by Rosemari Södergren

Fåglarna
Av Tarjei Vesaas
Översättning Marie Lundquist
Dramatisering Nils Sletta och Ole Anders Tandberg
Regi Ole Anders Tandberg
Scenografi Erlend Birkeland
Kostym Maria Geber
Ljus Ellen Ruge
Musik Fläskkvartetten
Peruk och mask Anne-Charlotte Reinhold
Sverigepremiär den 19 mars, Elverket

Om att inte passa in, om att inte klara de krav samhället ställer för det du kan är inte eftertraktat i den världen du lever i, är vad Fåglarna skildrar. Den går också att se som en skildring av en ensamhet vi egentligen alla har i livet.

Dramatens uppsättning av den norske författaren Tarjei Vesaas roman Fåglarna är svår att glömma. Handlingen kretsar kring den 37-årige Mattis som bor med sin tre år äldre syster som tar han om honom och försörjer honom – han är inte stark nog för att kunna jobba. Samtidigt är han oerhört medveten om hur udda han är. Han lider och funderar över livets mening och ställer de existentiella frågor som vi alla har men inte alltid kan formulera eller skulle våga yppa. Så på sitt sätt är han en mästare, för han kan formulera sig. Han har också en annan stor styrka, han är jätteduktig på att ro en båt. Men på deras lilla ort finns det inte något behov av en färjekarl, annars skulle kan ju kunna försörja sig som det – och därmed passa in i samhället.

Berättelsen utspelar sig någon gång ute på landsbygden för femtio till hundra år sedan. Mattis har inga muskler, kan inte koncentrera sig utan går helst omkring och drömmer. Omgivningen flinar bakom ryggen på honom och han tas om hand av sin syster Hege. En dag flyger en morkulla över deras stuga och det flyger ofta rakt över deras flyga. I Mattis värld blir detta något stort, något betydelsefullt som måste innebära att livet är på väg att förändras.

Magnus Roosmann är helt suverän i rollen som Mattis. Han är skör och han är trovärdig och som publik är det Mattis jag ser och inte Roosmann som spelar Mattis. Magnus Roosmann är en av dessa duktiga nutida svenska skådespelare som kan spela det mesta, för han går in i rollen och gör inte stor plats för sig själv.

Första delen fram till pausen var föreställningen bland det bästa jag sett på mycket länge på en svensk teaterscen. Magnus Roosmann och Melinda Kinnaman som hans syster Hege är båda så rätt i sina roller. Scenlösningen är enkel och elegant med en lång mur som går längs med scenen och en stor scen till höger. Den bakre scenväggen används för att applicera bilder på digitalt.

Det var så trovärdigt och både vackert och sorgligt. Hege får offra så mycket i livet för att ta hand om sin bror. En bror som både är snäll men också jobbig, han har utbrott och är inte alls smidigt eller diplomatisk. Hege älskar sin bror men samtidigt får hon försöka så mycket av eget liv för hans skull. Mattis vet det och skulle vilja kunna tillföra hushållet något. Han vet att han är udda, han vet att han inte kan jobba som de andra, han vet att han aldrig kommer att få en flickvän – men ändå drömmer han. Varför är livet så? Varför är just han just sådan? Det är frågor många ställer sig dagligen runt om i världen, varje dag. Varje har just Pelle autism? Varför har Emma Asperger, varför har Johan adhd, varför super Nillas föräldrar, varför fastnade Kia och Ante i drogmissbruk, varför, varför, varför …

Efter paus förändrade sig stämningen, det hotfulla närmade sig, utvecklade sig och tog över. Där föll det något av uppsättningen, det blev lite för förutsägbart och mörkt – även om det rent scenografiskt var snyggt och imponerande. Jag vet inte varför föreställningen efter paus inte talade till mig lite stark. Kanske blev det för precist, känslan att detta kunde handla om mycket mer än bara Mattis och Hege tappades bort delvis.

Tarjei Vesaas (1897-1970) är en av den norska litteraturhistoriens giganter och var många gånger tippad och föreslagen Nobelpristagare i litteratur. Fåglarna hyllades som ett mästerverk av nordiska kritiker när den gavs ut 1957 och Vesaas anses vara en av Norges mest framstående författare genom tiderna.1964 belönades han med Nordiska rådets litteraturpris för romanen Isslottet (1964).

Dramaten berättar i ett pressmeddelande att författaren Tarjei Vesaas växte upp som äldst bland tre bröder på en gård i Telemark och förväntades ta över lantbruket. Men de förväntningarna svek han. Det strävsamma och praktiska bondelivet passade honom inte, en ensling som i stället föredrog att drömma och fantisera. När han skrev om Mattis skrev han också om sig själv.

Regissören Ole Anders Tandberg rör sig mellan opera- och teaterscenerna. Han har under senare år regisserat en rad föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern som Kung Lear, Othello, Jag är vinden och storsuccén Min kamp. På Kungliga Operan i Stockholm har han bland annat satt upp Don Giovanni, Così fan tutte, Figaros bröllop och Trollflöjten. På de internationella operascenerna har Ole Anders Tandberg haft framgång med bland annat Lady Macbeth från Mtsensk i Berlin.

Medverkande
Mattis Magnus Roosmann
Hege Melinda Kinnaman
Jörgen Filip Alexanderson
Flickan Sofia Pekkari
Pojken Marcus Vögeli
Mannen Magnus Ehrner
Kvinnan Jennie Silfverhjelm
Anna Lina Leandersson
Inger Emma Broomé

Foto Roger Stenberg

Tankar efter premiären av Trettondagsafton i Malmö

20 mars, 2016 by Redaktionen

Trettondagsafton
Av William Shakespeare
Översättning: Göran O Eriksson
Regi och bearbetning: Frede Gulbrandsen
Premiär på Hipp, Malmö Stadsteater, 18 mars 2016

Trettondagsafton är inte tungt kungadrama, det är modern, nej mormodern. till alla Nils Poppes folklustspel. Här har vi ett förväxlingsdrama på steroider. Handlingen är lika genialisk som enkel.

Tvillingarna Viola och Sebastian lider skeppsbrott. Båda överlever, men tror den andre drunknat. Viola klär ut sig till adelsmannen Cesario och tar tjänst hos Orsini, hertig. av Illyrien. Orsini älskar Olivia, men Olovia älskar inte honom, utan faller handlöst för Cesario som i sin tur förälskar sig i Orsini som ju i själva verket är Olivia. Låter det komplierat? Sedan dyker naturligtvis Sebastian upp. Det är en färgsprakande komedi, utan större handling förutom ramhandlingen beskriven ovan. Det är mycket musik, inslag av ren slap-stick och mängder av smärre intriger förutom kärlekstriangeln.

Gulbrandsen väljer att göra den klassiska komiska versionen. Han hade kunnat välja att fokusera på genusfrågan. Pjäsen är skriven i början av 1600-talet, en tid då en adelsdams värderades på äktenskapsmarknaden. Valutan var heder, oskulden var självklar. Att ta rollen som man var Violas enda möjlighet att styra sitt öde. Men, den vinkeln av historien väljer som sagt Gulbrandsen bort.

I en jämn ensemble fastnar jag för kvartetten Baron Tobias Rap(Tom Ahlsell), Baron Andreas Blek Af Nosen(Henrik Johansson), Maria(Karin Lithman) och Fabian(Hampus Hallberg) som i en subhandling gör livet surt för Olivias hovmästare, den uppblåste Malvolio. Henrik Johansson är suverän som försupen bleknosad baron.
Musik, sång och små dansnummer är en bärande del av föreställningen. Jag imponeras av hur de blandar väldigt Shakespearemässig musik med rock och folkmusik och faktiskt får det att fungera. Jag upphör aldrig att förundras över hur återställandet av Hipps klassiska Hippodrom ger regissörer och skådespelare utökade möjligheter och utmaningar. Denna föreställning spelas med publik på tre sidor och en bakgrund bestående av diverse trappor och byggnader. Pjäsen framförs i praktiken i tre dimensioner, vilket som alltid ger mig känslan av att se film live, istället för en traditionell teaterpjäs. Scenen domineras av ett antal koffertar och caser avsedda för ljus och ljudutrustning.

Trettondagsafton var ett rent beställningsverk av Drottning Elisabeth. Drottningen skickade sin hovmästare som, förmodligen på ett rätt snorkigt sätt, upplyste Shakespeare att Drottningen önskade en pjäs med massor av kärlek, vådliga intriger och rikligt med förvecklingar. Det hela skulle avslutas med en stor fest. Även på 1600-talet måste en kulturskapare betala sina räkningar, så Shakespeare skrev vad drottningen önskade och håvade in betalningen. Drottningens hovmästare fick stå modell för karaktären Malvolio, en löjlig figur som är den ende som inte får ett lyckligt slut.

Ursprungsnamnet var ”As you will”, dvs ”Som ni önskar”, men det namnet var redan upptaget. Pjäsen döptes istället till Trettondagsafton, eftersom det var den dag då pjäsen skulle ha urpremiär.

I rollerna: Hanna Canvert, Johannes Wanselov, Hampus Hellberg, Hans-Peter Edh, Kardo Razzari, Yazan Alqaq, Josefin Izamo, Cecilia Lindqvist, Karin Lithman, Tom Ahlsell, Henrik Johansson, Håkan Paaske, Hampus Hallberg
Musik: Emilie Roos, Dohyo Sol, Fredrik Bock

Teaterkritik

Footer

Om oss