Fosterlandet
Av Lucas Svensson
Regi Anna Takanen
Scenografi och kostym Annika Nieminen Bromberg
Ljus och video Joonas Tikkanen
Mask Pirjo Ristola och Elisabeth Wigander
Kompositör Matti Ollikainen
Koreografi Reija Wäre
Nypremiär på Stockholms stadsteater 2 april 2016
Ordet Fosterland är lika mångtydigt och komplicerat som pjäsen i sig d.v.s. där vi kommer ifrån måste inte automatiskt få oss att känna oss som hemma. Det land vi är födda i kanske inte alls blir en plats där vi passar in även om våra föräldrar kommer därifrån. I dagsläget ett mycket aktuellt ämne med tanke på de flyktingströmmar vi har till vår nation, moder Svea idag.
Det är tre generationers finnar, finlandssvenskar och svenskar vi får möta. Berättelsen har inte en rak berättarform utan tiderna och övergångarna blandas fritt med varandra. I viss mån ger de kreativa tankar, men skapar också konflikter kring när vad händer. Det är inte förrän i slutet av första akten som några självklarheter i pjäsen faller någorlunda på plats.
Pjäsen är fyra och en halv timme med två pausar. Ett dramatiskt verk som ska ge den tiden rättvisa som syfte, måste ge starkare skäl än vad vi fick se. Tyvärr är pjäsen alldeles för lång och saknar tidvis det tempo som behövs för att orka vara helt närvarande. Berättelserna har alldeles för många avsidesspår som inte den stora handlingen egentligen behöver. Genom att skära ner med minst en timme hade budskapen blivit mer fokuserade och målinriktade. Jag tror jag hade blivit mycket mer rörd inför det faktum att det bli komplicerat med unga som kommer hit och skapar sig ett nytt liv och som sedan inte vill åka tillbaka till sina ”riktiga” föräldrar.
Snyggast under kvällen är den vackra scenografin. Väderlek och traditioner, ger intryck av Finlands 1940-tal och tydligt känner man att ”Finlands sak är vår sak”. Man byter också snabbt från dåtid, nutid och framtid. Vid flera tillfällen får vi också se hur en yngre version av en rollkaraktär förenar sig med den äldre och bildligt förstår vid förändringar, men också grunder för rollkaraktärernas val och utveckling. Vi ser smärta, glädje, rädsla och sorg som drivkrafter och livskriser. Med hjälp av ljus och rörligt scengolv kan avstånd förlängas och t.o.m. fjärilar och fågelsång är möjligt.
Svårast att förnimma sig med under kvällen är manusets kategoriska skämt på finländares bekostnad. Ibland är det mycket tänkvärda och innehåller, både ironi och satir som är rimliga. Men i många fall blir de i enspårigaste laget. Svordomar, könsord, nakenhet, alkoholmissbruk och våld, är ju inte något finnar är ensamma om. Dock säger myterna oss det om finnar, i alla fall om du är svensk. Att skapa klyschor kring detta på ett överdrivet sätt, ger inget mervärde i föreställningen. Jag vet inte hur många gånger det var tänkt att vi skulle skratta åt den berusade och tystlåtna finska mannen (tappade räkningen).
Uppsättningen gör ett viktigt ställningstagande, när den tydligt poängterar ett tufft dilemma som kontingenter av finska barn till Sverige innebar. Hur mår föräldrarna och barnen som blivit deporterade till ett annat land!? Hur mår de syskon som fick var kvar? och hur mår fosterföräldrarna til barnen när de finska barnen skulle tillbaka till sitt Fosterland? Alla parter lider ohyggligt och inte på något vis kan alla sår med enkelhet läkas. Alla verkar betala någon form av pris som är för högt. Arma människor.
Pjäsen ger exempel på hur skadorna av räddandet av 72.000 finländska barn som kom till Sverige har påverkat generationer därefter. Barn blir vuxna för fort, vuxna blir förkrossade och få parter kan leva vidare som förr. Alla inblandade fylls med skuld, skam och utanförskap. När allt landar, krigen tar slut och tiden går, så vet man ändå inte vems liv som ska ha förtur. För de finlandssvenska barnen kan inte känna ett gemensamt Fosterland när de knappt kan sitt eget modersmål längre.
På scenen:
Lussa Tanja Lorentzon
Den gamla Elsa Birgitta Ulfsson
Den unga Elsa Alma Pöysti
Väinö Mikko Virtanen
Leevi/Erik Robert Noack
Petteri/Hannu Mitja Sirén
Unto Andreas Luukinen
Aino/Sköterska Stella Laine
Fru Haapa/ MonaKajsa Reingardt
Eero Dennis Nylund
Fru Laho/ kvinna i bokhandel Sue Lemström
John Iwar Wiklander
Antti Thomas Backlund
LauriJohan Gry
Anita/bokhandelsbiträdet Emilie Strandberg
Juhani som barn Miro Pesonen och Kassel Ulving
Antti som barn Dante Fleischanderl och Åke Gustafsson
Barnstatister
Mannerheims röst Rabbe Smedlund
Musiker Matti Ollikainen och Elina Ryd
Foto: Ola Kjelbye