Dig kan man göra vad man vill med
Av André Nilsson och Kristian Hallberg
Regi: Kristian Hallberg
Urpremiär på Johannesskolan i Malmö, Unga Teatern, Malmö stadsteater, 31 mars 2016
Det första som slår mig när jag stiger ut från Malmö Stadsteater är att Stephen King hade rätt. I romanen Det (It) från 1986 konstaterar en av karaktärerna att vuxenvärlden inte ser vad som händer under 1,5 meter. Vad som sker mellan två unga i tolv-trettonårsålder fastnar helt enkelt inte på vuxnas radarbild.
”Det är jag, A och M. Vi tre har hängt sen vi började fjärde klass, vi har umgåtts i princip varje dag sen vi var tio år gamla, nu går vi i åttan. Vi sitter där som vi alltid gör. Vi tre, på gården över Claesgatan i Malmö. Sen helt plötsligt så spottar A mig i ansiktet. Han tittar på mig, M tittar på mig. Som att de väntar på vad jag ska göra, hur jag ska reagera… men jag är bara stum, jag gör ingenting. Sen börjar de skratta, och sen börjar jag skratta lite. Och de skrattar ännu mer. Sen säger A: Fan André! Alltså, dig kan man göra vad man vill med! På en sekund är allt förändrat.”
Den kedja som började med en spottloska eskalerade till ett våld som placerade André Nilsson på sjukhus. Först då såg vuxenvärlden vad som hände. Pjäsen är ingen fiktion, inget påhittat drama, utan en berättelse vad som faktiskt hände på just Johannesskolan i Malmö.
Pjäsen utspelas i ett klassrum, där en ansiktslös docka i naturlig storlek får representera den unge André. Den vuxne André berättar på ett enkelt sätt vad som hände då och intar ett slags utifrånperspektiv på sina egna upplevelser.
Den scen som verkligen biter sig fast är när André utsätter dockan för samma misshandel som han själv fick utstå. Tro inget annat än att han verkligen laddar loss på den docka som är lika hjälplös som han själv var. Under misshandeln skäller han besinningslöst ut sitt 14-åriga jag. ”VARFÖR GJORDE DU MIG TILL ETT OFFER?” ”JAG ÄR INGET OFFER!”.
Det är mer en pjäs om makt och relationer än om mobbing. André Nilsson beskriver en triangelrelation där en av hans bästa vänner slår honom, bränner honom med cigaretter och tändare, kissar på honom och tvingar honom att runka av honom. Hans andre vän står bredvid och skrattar.
De som gjorde Andrés liv till ett helvete var hans bästa vänner. Vad i den mänskliga naturen kan få en människa att på det sättet vända sig mot sin vän. För att han kan? Pjäsen ger inga svar, men det är verkligen Flugornas Herre på riktigt. Han får också möjligheten att konfrontera en sin plågoande. Han har telefonnumret i mobilen, han tittar på numret, men raderar det. Den konfrontation vi får höra är vad som inte hände, men som kunde ha(hänt).
Det är också en pjäs om ansvar. Hur kunde vuxenvärlden undgå att se att något var väldigt fel? Hur kan en ung misshandlas så till den milda grad att han hamnar på sjukhus utan att någon reagerar? Vi pratar om en 14-åring med sår, bränn- och blåmärken på såväl kropp som ansikte. Jag önskar verkligen att skolverket bekostade en filmning av pjäsen för att använda på landets samtliga lärarutbildningar.
André Nilsson är lysande i rollen som sig själv. Jag imponeras framförallt av hur han pendlar mellan den kylige berättaren och den arge medelålders mannen som återupplever sin barndoms helvete.
Dig kan man göra vad man vill med spelas på såväl skolor som den traditionella teaterscenen. På skolorna finns en dramapedagog närvarande för att leda ett samtal och samla de tankar pjäsen väcker. Jag kan bara konstatera att Malmö Statsteater har gjort det igen. Sitt jobb, alltså! Jag är stolt över att bo i en stad där konsten tar sin uppgift på allvar. Teater ska både oroa och roa. För en vecka sedan roades jag av Shakespeares Trettondagsafton. Ikväll blev jag seriöst oroad av Nilsson/Hallbergs Dig kan man göra vad man vill med.
På Scen: André Nilsson
Längd: 45 minuter, ingen paus