Alice i underlandet
Av: Lewis Carroll
Översättning: Åke Runnquist
Regi och bearbetrning: Anna Pettersson
Scenografi: Lisa Hjertén och Anna Pettersson
Kostym: Anna Pettersson
Video: Max Marklund
Ljus: Max Mitle
Ljud/Kompositör: Gustave Lund
Föutsättningarna är långt ifrån idealiska då jag aldrig varit något fan av sagor, varken Sagan om ringen eller Matrix har varit min kopp te. Och jag har inte haft tid att läsa in mig. Tur då att Anna Petterssons vision förverkligas av ett gäng fullblodsproffs, personer vilka sannerligen lyckas roa publiken. För ögon och öron är uppsättningen ett mäktigt kalas som pågår i närmare två timmar. Jag blev inte fullständigt begeistrad när ridån föll, fast nu dagen efter märker jag att upplevelsen växer allt mer. Gäller i lika hög grad för de som är på som bakom scen. Memorerandet av repliker lades tydligen sist i repetitionsarbetet, vilket känns symptomatiskt för Pettersson. Ett välgörande fritt förhållningssätt till dramats märkliga existenser, sådana som utan spärrar agerar genom en orgie i ologiska handlingar.
Den rosade dramatikern och skådespelaren Anna Pettersson verkar gå igång på att skildra maktstrukturer. Tyvärr missade jag hennes variant av Fröken Julie. Hos Alice hittar hon liknande stoff att frossa i. Andra aktens öppning är en bländande uppvisning i artikulation och manér av Adam Lundgren och Ulf Drakenberg. Tebjudningen hos överklassen gör dem ungefär lika komiskt löjliga, som den pompösa, men halvt avklädda drottningen, förstås gestaltad av Sven-Åke Gustavsson. Den kanin som Lundgren gör representerar överklassen på ett så inbilskt sätt, att de repliker han vräker ur sig om småsparare och fattigt folk, studsar tillbaka mot honom själv.
Den i underjorden streetsmarta Alice får ett tredelat råd: Prata franska, gå utåt med tårna och kom på vem du är. Hur mycket av kritik mot klassamhället finns det i originalmanus, en illustrerad barnbok skriven vid Oxfords universitet på 1860-talet? I Stadsteaterns bearbetning leks det hejdlöst med metaperspektiv. Är inte bara överklassen som gisslas. Gliringar får också stockholmare, framställs som glidare som lägger beslag på huvudroller ( tacksam slagpåse för Carina M Johansson utanför sina övriga roller.) Just Johansson blir själv föremål för en uppläxning. Lekfulla utvikningar krokar i diverse associationsbanor. Ett moment vars introduktion sker redan i inledningen, när Erdogan som konferencier rör ihop sin berättelse om tillkomsten av Alice i underlandet. Inte långt därefter mumsar ensemblen i sig rim när skillnaden scen – salong ska förklaras. Kålmasken Carina Boberg och katten Carina M Johanssons två soloprestationer förtjänar att lyftas fram, bedrifter värdiga stora fanfarer , när de är i rampljuset utan att förfoga över gängse repliker.
Den uttråkade Alice uppför sig, som kännare vet, nyfiket och världsvant i underjorden, styr emellanåt skeendet. Gizem Erdogan är en nytt ansikte för Göteborgspubliken, har setts i filmer och på scen i vår huvudstad. Trots att hon nyligen gått ut Teaterhögskolan i Malmö, kan hon själv ta en jättelik vridscen i besittning. Har heller inga problem med att en 29-åring gör roll som flicka på sju år.
Vad som på konertspråk kallas backdrop, utgör en inte inte oväsentlig del av behållningen. Explosionen av färger och snabba klipp ska Max Marklund ha mycket beröm för. I konsekvensens namn tvingas vi före båda akterna, att ett oräkneligt antal gånger se identiska snuttar projicerade på den jättelika välvda väggen. Barn påstås ju älska uppreoningar, vill höra samma saga om och om igen. Flimrande bländade ljus, dånande ljud, scenteknik i form av exempelvis vajrar, fyndig rekvisita, flådiga dräkter och volymstark musik understödjer berättelsen. Med all denna extravaganza syresätter Anna Pettersson sin skapelse. Måste betecknas som en enastående prestation, att hon som jag minns från Noréns Personkrets, får ihop sina olika ansvarsområden till en högst aptitlig anrättning. Mycket nöjd med den hårt arbetande ensemblen (inga statiser förekommer) plussar jag särskilt för Carina Boberg, jämte i vissa scener radarparet Adam Lundgren och Ulf Drakenberg.
Rimligen borde det vara en utmaning när traditionell intrig saknas, istället ofta ett uppbrutet repliklöst agerande. Till sist den maffigaste ingrediensen. Alice i underlandet innehåller en rejäl dos magi. Hattmakaren Jan Unestam framstår som en fullfjädrad illusionist. I samarbete med trolleriteknikern Peter Wickenberg utför han trick som är otroligt skickligt gjorda. Publiken blir totalt manipulerad! I normalfallet är som sagt sagor inte min grej. I fallet med detta sällsamma allkonstverk gör jag gladeligen ett undantag.
Medverkande
Gizem Erdogan, Carina Boberg, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Adam Lundgren, Sven-Åke Gustavsson, Ulf Drakenberg och Jan Unestam
Foto: Ola Kjelbye