Teaterrecension

Teaterkritik: Gengångare – konstnärlig lyckad helhet om könsroller, tvingande normer och trauman

3 februari, 2024 by Pernilla Wiechel

Gengångare
Av Henrik Ibsen

Översättning Klas Östergren
Regi Kjersti Horn
Scenografi, kostym, ljus Sven Haraldsson
Ljud och komposition Erik Hedin
Mask: Patricia Svajger
I rollerna Helena af Sandeberg, Emil Johnsen, Johannes Kuhnke, Gerhard Hoberstorfer, Matilda Ragnerstam
Premiär på Klarascenen på Kulturhuset stadsteatern i Stockholm 2 februari 2024

Den norske dramatikern Henrik Ibsens verk Gengångare, som skrevs 1881, förbjöds i Norge. Istället blev det premiär i Chicago 1882. Nordisk premiär skedde först 1883 i Helsingborg, i Sverige. Verket gjorde skandal i hemlandet på grund av sitt kraftigt tabubelagda innehåll. Ämnen som könssjukdomar (syfilis), incest och aktiv dödshjälp togs upp, liksom ifrågasättande av fadersrollen, tidens manlighetsideal och kvinnans rättigheter. Ibsen räknas som tidig inom det så kallade moderna genombrottet – som ansåg att kultur ska debattera problem och se samhället såsom det är.

Kjersti Horn som regisserat kvällens föreställning är själv född i Norge, men utbildad i Sverige. Med sig i denna uppsättning har hon sambon Erik Hedin som står för ljud och komposition. Att hon har premiär på Gengångare – är på så sätt en visit och ett återbesök i Stockholm – efter att ha varit verksam en längre tid i främst Norge. På Stockholms stadsteater har hon senast regisserat Michael Hanekes Amour (2021) samt Anna Karenina (2011) och tidigare bl.a. verket Natten sjunger sina sånger (2006). Hon har vunnit många priser och har i dag stora uppdrag i Norge. Mellan 2015 och 2019 var hon residenschef på Nationalteatern (Norge). 2020 – 2025 kommer hon vara residenschef på Det Norske Teatret, och övergår till chef därefter. 2019 fick hon Heddanomineringar (norskt fint pris) – bl.a. i kategorin bästa regi – för sin uppsättning av Scener ur ett äktenskap av Bergman (Rogaland Teater). Hennes fokus uppges vara outsiderns perspektiv i tillvaron, oavsett verk. Själv har hon en skelettsjukdom och har ibland tagit roller som kortväxt.

Efter de stående välförtjänta ovationerna, när jag befinner mig vid garderoben, tänker jag att det var länge sedan jag upplevt en föreställning med en så lyckad konstnärlig helhet. Publiken har hållits nyfiken och alert i över två timmar utan paus. Ett imponerande samarbete måste skett mellan regi, ljud- och ljus-teknik, scenografi och musikval. Effektivt och väldigt njutbart har musiken förstärkt scenernas stämning och innebörd och rollgestalterna. Hit hör storslagen opera vid förgörande/avgörande eld-scenen och moderna artister såsom Beyonce och rappare vid unge sonens dans i början.

Försöker jag analysera vidare föreställningens driv och konstnärliga grepp så landar jag i att växelspelet – närhet distans – är så väl balanserat. Storskärmsinslagen – där videokameran kommer nära aktörerna – varvat med den traditionella distansen till scenen tycks ovanligt framgångsrikt öka intensiteten. Den enorma skärmen återger (lite oftare) minspelet med alla detaljer vilket gör åskådaren helt uppslukad – och samtidigt vilande i en illusion av bio-mörker-integritet som skapar djup inlevelse. Detta sker växelvis med det autentiskt överraskande nuet som vanligt agerande alltid ger från en scen. Men lika underhållande för sinnena är hur kreativt scenrummet utnyttjats. En ”spelbox” i fronten skapar ett rum varinom aktörerna rör sig och talar tydligt och tekniskt modernt via små mikrofoner. Boxen främre vägg är i glas men bakom hela lådan skymtar en öppen levande sinnlig bakgård. Glasväggen blir också möjlig att trycka upp desperata händer, läppar och tjocka mans-magar mot. Avslöjande, smärtsamma och komiska inslag förstärks. Och mot denna enorma glasyta projiceras även de intima videofilmade närbilderna. På bakgården däremot faller regnet ljudligt, rök bolmar upp till moln och elden slukar det som ska förtäras.

Agerandet på scenen är jämnt och proffsigt överlag. Men vissa saker noterar jag lite extra. Stannar kvar gör sonens vilsenhet och utsatthet som Emil Johnsen så skrämmande gestaltar. Först blir man lite ställd av hans personlighet, men sedan klarnar intrycken. Vi lockas skratta, men känner hur han kämpar med att hålla sig samman, härbärgera traumat han ärvt. Han dansar, dricker, kräks, dansar igen, dricker igen, rörelsemönstret är ryckigt. Hans kropps konturlöshet och lite kyliga förirrade hbtq-färgade excentriskhet, stannar kvar i minnet. Han söker skydda sin tidigare friska livsnerv, men de galna skratten avslöjar att demonerna vinner.
Det jag också kommer minnas är moderns, fru Alvings – i af Sandebergs bärande gestaltning – hennes springande, fixande, skärrade person. Med någon slags styrka och perfektion försöker fru Alving ställa allt till rätta där inget rätt går att finna.

Utstickande är också hur männens gemenskap så tydligt gestaltas mellan styvfadern snickare Engstrand och pastor Manders – särskilt i scenen där deras påtagna förnumstighet syns. Männen enas om vad som är bäst för de inblandade och tar i hand. De agerar såsom vuxna – men skådespeleriget gestaltar så väl att de snarare är stora pojkar som utnyttjar tidens normer för att överleva. Hoberstorfer och Kuhnke är helgjutna i sina roller.

Förtätad är också den väl planerade scenen när fru Alving – tar initiativ – och söker möta pastor Manders jämsides som man och kvinna. Det sker i en spontan kyss. Men han avvärjer hennes för kraftfulla (mogna) initiativ (han gillar ju värnlösa yngre kvinnor nuförtiden). Hon har just utbrustit i att pastorn ju bara ”är ett stort barn”. Scenen avslutas med en flyende pastor i lånade ungdomliga joggingkläder.

En påminnelse om vår samtid är också Ragnerstams raka övertygande gestaltning av Regina. I dag finns också tjänarinnor (som vistas i hemmen via Rut-bidrag) som hanterar maktobalans i möten dagligen. Klassperspektivet blir synligt i mötet med pastorn. Även när Regina säger att hon måste fly för att ”slå mynt av sin ungdom” till fru Alving. Hon äger bara sitt sexuella kapital, en sanning då och även nu.

De lite äldre ordvalen i föreställningens dialoger, visar att tid gått sedan verket skrevs. Men att handlingen har några år på nacken förtydligar bara samma drag som lever kvar än i dag. Självfallet har vi barn och unga som lever ut föräldrars och anförvanters obearbetade trauman och orättvisor. Vill vi slippa gengångare bör vi konfrontera våra komplexa förhållanden. Det är ju varje generations/familjs ansvar.

Korsdrag, bitvis bra men alltför tunt manus i flera nummer

23 januari, 2024 by Martin Moberg

Karlskronarevyn 2024, Korsdrag

Betyg: 2

Medverkande, ensemble:

Jenny Herlin, Johan Marin, Martina Ravnbö, Albin Jermund Johansson, Lina Axerup, Peter Sjöstrand, Iris Ravnbö, Nora Sjöstrand, Ellen Johansson

Dansare: Emma Andersson, Linnea Strömqvist, Elsa Törngren

Orkester: Ebba Kalaitzis Gustafsson (kapellmästare), Emil Johansson (sax), David Hellström (gitarr), Måns Ahnlund (trummor), Casper Fridh (bas)

Producent: Peter Sjöstrand

Regi: Sanna Ekman

Premiär: 20 januari, kl 19.00, Konserthusteatern, Karlskrona

Årets föreställning av Karlskronarevyn ”Korsdrag” är en två akters föreställning, och premiären på kvällen lördagen den 20 januari var i Konserthusteatern i Karlskrona, där det är bra med publikutrymme. Det i sig är alltid en chansning framförallt när man byter lokal för att få in fler i publiken och sätter upp en nyårsrevy. Och skulle det visa sig, första parkett blev i det närmaste fullsatt, men det blev inte så mycket mer. Något som sätter ned helhetsintrycket och känslan, något en premiär av en nyårsrevy behöver ha och det gäller även sedan under resterande föreställningar.

Årets upplaga av Karlskronarevyn regisseras av ingen mindre än Sanna Ekman, som har varit med i kultfilmen Morrhår och ärtor och det är i sig något som drog upp förväntningarna på att revyn skulle leverera vilket den gör i enskilda nummer men inte i andra. För enstaka nummer är så tunna att de hade mått bra av en bearbetning för att t ex hitta poänger, alternativt att de hade behövt strykas helt. Skådespelarna, de kämpar på med den äran och strävar för att försöka blåsa liv i revytexterna men det går bara inte. Manuset vill ingenstans, det går på tomgång. Eller så går det bara vilse, det känns i vart fall så. Skillnaden mot Strångamålarevyn är i det avseendet milsvid.

Nu är inte allt bara dåligt, det finns som sagt revynummer som är riktigt bra. T ex sångnumret ”Skärgårdssommar”, som handlar om Aspö, eller snarare Aspöfärjan, det numret är välskrivet, det är alldeles lysande framfört – och får med rätta långa applåder. Bara det att revygänget och orkestern dammar av Melodifestivalklassikern ”Sommarn som aldrig säger nej”, trivsamt inslag. Men de gör det snyggt också tillsammans. Lina Axerup sjunger bra, hon glänser för övrigt så fort hon kommer ut på scenen, och lyfter varje nummer hon är med i, så även i numret ”Byta frisör”.

Där tolkar Lina Axerup ”Ingen annan rör mig som du” på ett klockrent sätt. Revynumret handlar nämligen om våndan av att byta frisör. Hög igenkänning där främst bland kvinnor, men det förtar inte det positiva intrycket av numret. En annan i revyensemblen som levererar är Albin Jermund, som är med i många sketcher. Han är duktig och tar välförtjänt mycket plats på scen. Han briljerar exempelvis som kursledare i Samlevnadskursen. Klassiska revynummer som finns med är ”Inget ljus och ingen värme” som tar upp de höga elräkningarna, ”Organiserad brottslighet” om krav på bättre arbetsmiljö för bovar och ”Jesus” som får problem med att utspisa folk med olika kostbehov. Flera dansnummer är också bra och drar ner applåder och jubel. Revyorkestern behöver också lyftas fram, det är en fröjd att bl a lyssna på Emil Johansson framföra musikstycken på saxofon.

Det finns med lokala inslag i Karlskronarevyn, bland annat då om den omdebatterade Aspöfärjan. Men också den än mer heta lokala frågan om det kommunala köpet av Vattenborgen framförs på scen med sångnumret ”Känn ingen sorg för mig, vattenborg”, där Jenny Herlin gör rollen som kommunstyrelsens ordförande Emma Swahn Nilsson och Johan Marin gör hennes man Arvid Nilsson. Texten är sådär lokal satirisk som sig bör, t ex kunde vi höra ”familjens bolag gjorde avans” och ”det är vi som äger stan”. Men jag hade gärna sett ännu mer lokalt framtaget revymaterial och gärna en aningens lite elakare. Lite som i sketchen Telefonförsäljaren, där nämns faktiskt på slutet skandalbolaget Nofatel från Karlskrona.

Den sammantagna bedömningen blir, p g a det ojämna helhetsintrycket kombinerat med att det känns ödsligt då premiären inte är slutsåld, lågt strax under medelbetyg. Där vissa nummer och musikaliska framförandet är som sagt bra t o m utmärkt, de får applåder och jubel medan fler nummer istället faller platt p g a att manuset går på tomgång – farten uteblir helt och så var det här med avsaknaden av fler nummer med den välbehövliga satiren och udden mot de som innehar maktposition i samhället som vi kunde fått skratta åt. Så det gör att betyget faller ned från den 3:a som kanske hade blivit. Årets revy i Karlskrona börjar lite trevande men lyfter sedan mer i andra akten, det gör att betyget till slut stannar på en stark tvåa.

Blekinges äldsta nyårsrevy gör ingen besviken – Civilkurage – nummerrevy med både skratt och klassisk bondkomik

6 januari, 2024 by Martin Moberg

Klassisk bondkomik i Civilkurage här med Ola Ödman och Stig Augustsson som karaktärerna ”Greta och Doris” som bedömer Biltema i Ronnebys cafeteriasortiment.

Strångamålarevyn 2024, Civilkurage

Betyg: 5

Medverkande:

Skådespelare:

Ellinor Andersson, Lotta Frid, Ola Ödman, Stig Augustsson, Klara Dahlin och Bastian Mellberg.

Premiär: Fredag 5 januari kl 18.30, Strångamåla medborgarlokal, 8 km norr om Bräkne-Hoby, Ramsjötorpsvägen 1

Övriga föreställningar:

Lördag 6 januari kl 15.00
Fredag 12 januari kl 18.30
Lördag 13 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 26 januari kl 18.30
Lördag 27 januari kl 15.00 + 18.30
Fredag 2 februari kl 18.30
Lördag 3 februari kl 15.00

När det är dags för Blekinges äldsta nyårsrevy att ha premiär i Strångamåla medborgarlokal för 38:e gången, då vet man att det kommer att levereras en nummerrevy av klassisk sort och bondkomik i alla dess former och varianter. Den 5 januari kl 18.30 hade Strångamålarevyn premiär. Årets upplaga går under namnet ”Civilkurage”. Namnet på årets föreställning kommer från civilberedskap som är högaktuellt i dessa tider av krig i Europa, allvarlig underton men som Strångamålarevyn vill göra lite roligare och det lyckas man med här.

För Strångamålarevyn anno 2024 har blivit en informationscentral, det är ju ett ställe dit man kan få gå för att få reda på vad man bör ha hemma i kristider. Men det är med en klockren humoristisk knorr på numren och jo då, munnen den ler både brett och skrattar gör man tillsammans med publiken vilket ger den inramning som en nyårsrevy ska ha. Sammanlagt består ensemblen av sex personer på scenen och ett revyband på fyra personer, utöver två som har hand om ljud och ljus.

Det som är ett tydligt kännetecken för Strångamålarevyn är att man varvar numren med mycket musik och årets nyårsrevy är inget undantag, något som gör att helhetsintrycket blir mycket bra. Åldern på ensemblens medlemmar är bred, de sex på Strångamålarevyns scen är mellan 15-64 år. Vilket borgar gott för framtiden, med stor sannolikhet kommer skrattsalvorna att hagla i Strångamåla vart nyår även framöver. Det som är befriande, är att man kan sätta upp en nyårsrevy utan att strössla med skämt om kändisar och politiska skandaler.

Man kan faktiskt säga att Strångamålarevyn är lite mer universiella. Till exempel vem som vill ta hand om en överflödig katt eller om de nysvenska: de förväxlingar som uppstår när man ”jiddrar” med språket. Eller att vi svenskar nu plötsligt ska ha civil beredskap och hamstra konserver, ha radio med batterier med mera lätt tillgängligt hemma. Man skämtar också om del av allt det tokiga som sker hos grannarna.

Som ”café-kartellen i Bräkne Hoby” eller Biltemas etablering i Ronneby. Butikskedjan är ju känd som ett ”gubbdagis” och dit söker sig den gamla korvsugna duon Doris och Greta för att inventera beståndet i cafeterian. Med extra bröd i handväskorna så klart, man vet ju aldrig eller hur? Allt detta ger upphov till många roliga, ögonblickliga missförstånd i en klassisk lokalt förankrad nyårsrevy.

För tanken är att det ska vara skratt direkt från oss i publiken, vilket det blir flera gånger under kvällen. Och vi behöver skratta tillsammans i tider som dessa med det nyhetsflöde vi möts av både inrikes och utrikes. Strångamålarevyn försöker inte vara underfundiga, man behöver inte vänta två veckor på skratten eftersom det är mer bondkomik här i Strångamålarevyn, jämfört med storstädernas nyårsrevyer.

Årets revy är nära på redan slutsåld, men det finns chans att få tag på biljetter och jag rekommenderar varmt årets Strångamålarevy. Som återigen lyckas få ihop det med klassisk bondkomik väl förankrad i den blekingska myllan och skratten från publiken gör att det blir den helhet som en nyårsrevy ska ha.

Teaterkritik: Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel – i en klass helt för sig själv

23 september, 2023 by Rosemari Södergren

Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin

Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.

Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.

Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.

Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.

Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.

Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.

Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.

Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.

Fart och fläkt i ”Hjältar på vift” salig blandning av nazister, danska frihetskämpar m fl på gamla försvarsön Kastellet.

3 juli, 2023 by Martin Moberg

(Här fås det riktigt dåliga nyheter om kriget i lokaltidningen, när vi befinner oss i år 1940, närmare bestämt den 9 april)

Hjältar på vift

Betyg: 4

Medverkande:

Ensemble: Agnes Distner, Alexander Isaksson, Annie Gryth, Bastian Mellberg, Cecilia “Cissi” Mattsson, Christoffer “Tage” Simebjär Tagesson, Edit Nilsson Tröst, Elin Persson, Emanuel Arnesson, Emil Johansson Rydne, Erik Ståhlberg, Gun Skogmyr, Hasse Blomkvist, Hugo Clarin, Iman Merzi, Inga-Lill Axelsson, Ivar Bejmar, Janne Johansson, Johan Jansson, Jonathan Holmström, Kai Nilsson, Karl Jansson, Karola Eriksson, Klara Dahlin, Lennart Jansson, Lina Håkansson, Linnéa Olsson, Lisbeth Johansson, Ludvig Bergman, Maja Andersson, Majken Karlsson, Mats Karlström, Moa Rolfsdotter, Molly Martinsson, Sally Jönsson, Sara Lönnvik, Siri Randsalu, Victor Johansson, William Petersson.

Regissör: Povel Andersson

Manusförfattare: Peter Bäckström

Scenograf, producent: Maja Andersson

Producent: Karl Jansson

Kapellmästare: Ludvig Bergman

Spelas: 4, 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 17, 18, 23, 25, 28, 29, 30 juli och 1, 3, 4, 5 augusti.

I lördags första juli var det dags att ta båten från Karlshamn ut till Kastellet, den gamla försvarsön, som ligger mitt i inloppet till Karlshamns hamn, för ett teateräventyr i Karlshamnsserien den femte i ordningen. Regissören har före föreställningen låtit oss veta att man inte behöver ha sett de föregående för att hänga med i handlingen. Med det tar historien sin början i den lilla hamnstaden Karlshamn klockan 10:00 den 9 april 1940, dit har vi i ett huj färdats. Nyvaken kliver vår protagonist Gösta Nilsson ut i ett vårvintrigt Karlshamn. Han har klätt sig i noggrant planerade kläder, ätit sina två välplanerade mackor och kammat sig i uträknad mängd hårgelé efter dagens planerade vindprognoser. Oanades om det som är i görningen i våra grannländer Norge och Danmark som är på väg att bli militärt angripna av Nazityskland. Ja, denna variant på tidsresa funkar bra. Allt från kostym till musik och dans på scen hjälper till att göra 1940-talet levande där och då framför oss i publiken allt fint inramat på den intima scenen. I berättelsen får vi följa Gösta Nilsson (Karl Jansson) vars strukturerade liv slås i spillror när Tyskland invaderar både Danmark och Norge den 9 april och ödet vill inte bättre än att både viktiga krigsplaner, Statens informationsstyrelse, svenska nazister och kryddiga danska jäntor på flykt ja allt hamnar i hans väg och strular till tillvaron för honom.

Inte blir det heller bättre av att förvirrade men välmenande ”systern” Märta (Agnes Distner) försvinner i väg med ett minst sagt udda gäng som har lyckats med att rymma från ålderdomshemmet. Intrigerna i föreställningen tar ett tag att knytas samman till en sammanhängande berättelse, det ska tilläggas men ju längre föreställningen pågår, desto bättre blir det faktiskt. Ett tips är att bläddra genom det välskrivna programbladet, det ger en bättre förståelse för handlingen. Några av flera höjdpunkter är t ex scenerna från Karlshamns gamla stadsteater, under ledning av Sarah Gordon (Moa Rolfsdotter) och icke att förglömma den spännande upplösningen på Kastellet under löjtnant Nils Erikssons (Lennart Janssons) befäl. Scenerna med artisten Harry Swansson (Hans Blomqvist) bjuder också på mycket humor, något som vi i publiken uppskattade och ja visst skrattar man ordentligt. Och självklart publikfavoriten är karaktären Åke Gustavsson (Johan Jansson). Attt mycket tid har lagts på att få dans och koreografi sitta det märks tydligt eller vad sägs om ett kombinerat dans- och slagsmålsnummer. Vill du för några timmar åka tillbaka i tiden drygt 80-talet år, ta då chansen och se Hjältar på vift i den blekingska arkipelagen denna sommar.

Teaterrecension

Footer

Om oss