Konstabs Ingmar Bergmans Såsom i en spegel
Av Ingmar Bergman
Regi Ossian Melin
Scenografi och kostym Emma Amal Khanafer
Mask Anne-Charlotte Reinhold
Musik Aron McFaul
Ljud Fabian Grytt-Österman, Marius Varhaugvik (praktikant från SKH)
Foto Konstab
Medverkande Elin Skarin, Anton Hellström, Danilo Bejarano, Elin Klinga, Johan Holmberg, Adam Axelsson och Filip Aladdin
Ett totalt kaos, vilt, spretigt och flera trådar och teman huller om buller – men ändå är det en stark tydlig underton där dagens makthavare inom kultur och den stora kulturmannen skärskådas och drivs med. När Konstab tar itu med Ingmar Bergmans Oscarshyllande film Såsom i en spegel på Dramaten blir det starkt, roligt och i en klass helt för sig själv. På Dramatens hemsida står en varnande text: Föreställningen innehåller nakenhet, stroboskopiskt ljus, sexuella och våldsamma scener och annat som kan uppfattas som stötande. Vi kan lägga till: risk för kramp i skrattmusklerna. När vi går in i Målarsalen vrålar en supportersång för Blåvitt, IFK Göteborg, ur högtalarna och en lista över laget läses upp, det vill säga skådespelarnas namn blir sammanförda med roller i fotbollslaget. Egentligen börjar föreställningen redan i väntrummet innan vi får gå in i salongen. Väntrummet är förvandlat till ett nöjesfält där vi kan kasta boll mot en pyramid av burkar eller köpa en t-shirt med namnet Konstab i tryck. Vi förstår signalen Konstab vill skicka ut: att risken idag är stor att kulturen för att bära sig måste bli ännu mer kommersiell.
Ingmar Bergsmans film Såsom i en spegel med Max von Sydow, Gunnar Björnstrand och Harriet Andersson i rollerna fick en Oscar för bästa utländska film 1962. Filmen handlar om en högst självupptagen författare, David, som tillbringar ett dygn på en skärgårdsö med sina två vuxna barn och en svärson. Dottern, Karin, är psykiskt sjuk och sjukdomen blir allt värre. Men David är mest intresserad av hur han kan betrakta hennes utveckling för att använda i sitt skrivande.
Konstabs föreställning startar med att David talar med svärson och dotter med repliker som tagna från filmen, med ett gammalt språk som är så överbetonat att det lockar till skratt. Självklart medvetet av regissör och ensemblen. Vi får på så sätt redan från start en distans till det som framförs och vi kan se det på avstånd och inte helt identifiera oss utan istället tänka och känna kring föreställningens teman och ge oss hän på ett annat sätt. Det är komiskt och åskådliggör det löjeväckande i pretentiös kultur. Detta förstärks av ett annat starkt tema vi snabbt förflyttas till då scenen förvandlas till ett stort kontor för Kontorab, ett företag som specialiserat sig som konsult till andra företag. Kontorab ger företag råd hur ledningen kan skapa glädje på arbetsplatserna. Plötsligt blir ord som laminat och rörteknik skrattframkallande. En helt undrar släng åt vår tids må bra-terapeuter som predikar att om vi tänker positivt kan vi uppnå vad vi vill. Samtidigt kan skrattet sätta sig i halsen på mig när vi sitter på Dramaten och skrattar åt ord som är många människors vardag i deras arbeten på lager och kontor. Skickligt att få fram detta. Regissören och hans team har inte lämnat något åt slumpen fast det kan se rörigt ut. Det är många nivåer i vad som förs fram och det ger många tankar och känslor.
Scenografin liksom mask och kostym är en viktig del i föreställningen. Skådespelarna kommer nära publiken, ibland springer de nästan in i publiken på första raden. En gångbro är uppbyggd som skådespelarna promenerar över och plötsligt sitter publiken på första och andra raden med ryggen till det som sker. Dräkter är trasiga, fyllda av målarfläckar. Allt är rörigt och huller om buller. Men det finns ett underliggande tema som också hör ihop med de existensiella frågorna.
Denna föreställningen har ett underliggande tema där kulturmannen, eller kultureliten, skärskådas ur en mängd olika aspekter men den har också flera andra spår. Speciellt en scen väckte mitt intresse där en skådespelare som spelar död kravlar fram ur en tunnel och går fram till en figur som kanske är någon gud. Är jag död nu? frågade skådespelaren. Ja du har levt ett liv nu som skådespelaren Danilo på Dramaten. Nu ska du strax födas i början av 1900-talet i Uppsala och heta Ingmar Bergman., svarar den gudsliknande karaktäreren.
Men den tiden har ju redan varit, protesterar skådespelaren. Men om man existerar utanför tid och rum är man förstås inte beroende av tid och rum och alla tider och alla rum finns samtidigt. Det är en hissnande tanke.
Skådespelaren, mannen som dött i scenen, frågar också varför det bara är de två där: gudspersonen och han själv och får svaret: För du är alla. Du är han, du är hon, hon, han, han … I ditt universum är du alla.
Denna scenen var mitt guldkorn i föreställningen. Alla lär hitta något korn som talar till dem. Det är ett drömspel med en monumental smäll mot den etablerade kulturen, kultureliten och Ingmar Bergman i synnerhet. Men precis som livet kan upplevas rörigt kan en föreställning skildra detta kaos och få oss att hitta våra små guldkorn i tillvaron, trots kulturelitens makt eller misstag.
Göteborgskollektivet KonstAB som är kända för att häckla kulturvärlden skriver inför premiären:
Kommer det bli bra? Det vet man aldrig i förväg. KonstAB är heller inte särskilt intresserade av vad som är bra och inte. De är däremot intresserade av att diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld, att det ska hända grejer på scenen hela tiden och att den stora högen med sötpotatis som de lagt på scenen ska få utvecklas över tid. Och de håller budget.
