Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

by

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Mikael Wiehe i Växjö

by

Växjö Konserthus 2022-05-09 Betyg: 5

Ja, Mikael Wiehe, Mikael Wiehe,
dina sånger ska inte bli glömda.
Från gitarr till gitarr ska dom
spridas över stad och land.

Dom ska vagga oss till sömns
när våra nätter blir långa.
Dom ska marschera med oss
när dagen är här.
(för att parafrasera sången Victor Jara)

Hemkommen och nedvarvad efter konserten med Mikael Wiehe på konserthuset i Växjö. Det var lite vemodigt att se en avskedsturné med denne nestor av den svenska proggen.

Foto: Maria Laakso Åman

Konserten bjöd på åtskilliga tillfällen till gåshud; Keops pyramid, Titanic, Sakta lägger båten ut från land, Victor Jara, Vem kan man lita på, Den jag kunde va, Som en duva, En sång till modet och en rasande version av Bob Dylans ”Masters of war” som i Mikaels översättning heter ”Ni som tjänar på krig”. Vilken låtskatt han försett oss med. Några låtar från senaste plattan fanns också med i setlistan, bland annat öppningslåten ”På livets hav” som var gripande och angav tonen för hela konserten.

De korta mellansnacken visade på ett spännande och intressant vis hur han drog kopplingar till dagsaktuella skeenden vilket gav många låtar en ny tyngd. Greta Thunberg jämfördes med Kassandra som gavs förmågan att se in i framtiden av guden Apollon, men som också blev förbannad av Apollon när hon inte gensvarade hans kärlek. Förbannelsen var att hon inte skulle bli trodd i sina spådomar. Låten som följde var Flickan och kråkan. Gåshud mina vänner, gåshud.

Foto: Maria Laakso Åman

Konserten i Växjö var den tjugofjärde av den sjuttiofem spelningar långa turnén. Jag rekommenderar verkligen alla som, likt mig, har vuxit upp med proggen, Hoola Bandoola och hela den svängen, att skaffa biljett. Jag rekommenderar även alla som inte fått det med sig i uppväxten, som kanske fnyser lite överlägset, att gå och lyssna. Jag håller inte med om en hel del politiska slutsatser som Mikael Wiehe har dragit men jag vet att mycket av mitt intresse för politik och samhälle har fått näring ur hans texter.

Musikalrecension: ”Fiskaren och Gud” ett imponerande musikalbygge

by

Betyg: 5

Premiär: 2 april 2022

Manuskript och regi: Ulf Fembro

Musik: Fritz Fembro och John Fembro

Scenografi: Marie Robertsson

Koreograf: Lena Torshall

Kostymör/Attributör: Ann-Charlotte Lundgren

Teknikansvarig: Per-Åke ”Burra” Olsson

Kapellmästare: Mattias Johansson

Violinist: Lena Dolgova

Trummor:Jon Lindqvist

Bas: Martin Holmér 

Exekutiv Producent: Håkan Robertsson

Affischbild: Johanna Månsson, Ronneby folkteater

Ulf Fembros musikal med handling som utspelar sig på en påhittad ö i Blekinge skärgård hade premiär i lördags kväll 2 april på Ronneby folkteaters scen och musikalen fick ovationer av en engagerad publik, som nu åter kan gå och se musikalproduktioner utan att behöva tänka på covidrestriktioner på publikstorlek mm. Föreställningen är både kraftfull och lättillgänglig, fantasirik och icke att förglömma full av igenkänning. Det är inte var dag, som en helt nyskriven musikal uppförs och har premiär på en teaterscen i Blekinge och framförallt inte en musikal med så tydlig koppling till Blekinge. Hur är då handlingen och dess tema?

Det är en välskriven musikal med bra historia om än att den utspelar sig på en fiktiv ö. Det är snarare en fördel. Historien är om folket och överheten, religion och magi och kanske mest centralt vikten av att säga ifrån när grymheten och tyrannin vill bestämma över allt och alla. Vi i publiken togs med till en påhittad ö någonstans i Blekinges skärgård, där de boende lever sina liv som de själva finner bäst. Men det ändras direkt när överheten tycker att det ska byggas en kyrka på ön vilken de boende naturligtvis får betala hela notan för. Konsekvenserna blir att fattigdomen breder ut sig och fiskaren Järn (Jens U Nilsson) tvingas till stort risktagande vilket under en stormnatt slutar med både hustruns och sonens bortgång.

Och just det är den dramatiska brytpunkten i Fembros musikal, mer än så tänker jag inte berätta det hade varit spoileralert om något. Dock kan jag säga att Jens U Nilssons rolltolkning av Järn i både glädje och sorg är mycket övertygande och sången är mycket bra. Ensemblen är en blandning av både proffs och amatörer, men det tänker man inte på där man sitter i publiken. Helheten är tipptopp, regissören har helt enkelt lyckats få ut det bästa ur varenda en av skådespelarna på scen. Och i kombination med en bra handling, musik, scenografi och koreografi kan inte betyget bli annat än det högsta i skalan 1 till 5. Jo, en liten spolier kan jag avslutningsvis ge, ondskan besegras och kärleken triumferar. Föreställningen spelas den 9, 10, 23 och 24 april. Gå och se den!

Bokrecension: Dolda gudar av Nils Håkanson – bör vara obligatorisk läsning för varenda en som skriver om böcker

by

Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540

Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.

Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.

Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.

Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?

Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.

Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.

Bokrecension: Slukhål av Tove Alsterdal – till och med ännu bättre än den prisvinnande del 1 i serien

by

Slukhål
Författare Tove Alsterdal
Serie Ådalen (del 2)
Utgivningsdatum 2021-10-20
Förlag Lind & Co
Medarbetare Lindblad, Niklas (form)
ISBN 9789180181457

Slukhål är en fristående uppföljare till Rotvälta, som blev utsedd till årets bästa deckare 2020 och vinnare av Glasnyckeln 2021, bästa kriminalroman i Norden. Tove Alsterdal har en språk som för in mig i den norrländska miljön, jag ser och känner naturen och människorna som om jag är med där. Utan att slösa med ord, mer rakt på, kargt men ändå levande. Jag tyckte oerhört mycket om Rotvälta. Här kan du läsa Kulturbloggens recension av Rotvälta. Och nu har Tove Alsterdal överträffat sig själv. Slukhål går inte att slita sig ifrån. Jag läser och engageras, jag vill skaka om en del människor, tala förstånd med dem. Det är som att jag är med där.

Utan en massa biljakter och annan action är handlingen spännande och så engagerande. Huvudpersonen Eira Sjödin, är polisassistent i Kramfors. Hon har fastnat på den orten för att hennes mamma börjat bli dement och behöver hjälp. Livet för Eira skiljer från det liv jag upplever att människor lever här i Stockholm. Jag känner ingen som skulle ge upp sin karriär för att ta hand om en demensdrabbad gammal mamma. Men kultur kommer vi in i olika människors liv och får uppleva olika miljöer och tankesätt – som vi kanske aldrig skulle möta annars.

Slukhål tycker jag också handlar om hur poliser drivs av fördomar då de jagar misstänkta.

Bokförlaget berättar kort om handlingen:
I ett ödehus vid Offersjön, djupt inne i de ångermanländska skogarna, hittas en ihjälsvulten man. Två fingrar är avhuggna på hans vänstra hand. Sjuttio mil längre norrut, i det nästan övergivna gruvsamhället Malmberget har en annan man spärrats in i en källare och lämnats att dö. När ännu en man försvinner berör det Eira personligen. För att finna honom är hon beredd att riskera allt.

I Slukhål, liksom i sina andra kriminalromaner, berättar Tove Alsterdal visserligen om brott och det är spännande men det är framför allt berättelser om människor, hur människor agerar, känner och handlar. Det är vad som händer under ytan som är mest spännande. Och detta gör Tove Alsterdal så bra. Det går inte att slita sig. Jag bara måste läsa och läsa, vända blad och läsa.

Slutet av denna deckare öppnar för en fortsättning. Det säger jag inte nej till. Jag träffar gärna Eira och de övriga igen.