Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Antonio Banderas

Filmrecension: Official Competition – en riktig rolig satir över filmvärlden

by

Official Competition
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Mariano Cohn och Gastón Dupra

En rolig satir om filmindustrin med Antonio Banderas och Penélope Cruz i två av huvudrollerna. Penélope Cruz spelar Lola, en högst originell filmregissör som fått uppdraget att regissera en film med två storstjärnor som spelas av Antonio Banderas och Oscar Martínez. Filmen är rolig på en småputtrigt sätt.

Satir är svårt och risken finns att det blir billig revy – men för min del gör det inget att det emellanåt är överdrivet och att det syns att skådespelarna har roligt själva när det spelar.


Filmregissören Lola får uppdraget att skapa en film som ska räknas till de stora filmerna. En stenrik H vill genom att betala för filmen skapa ett odödligt avtryck till eftervärlden genom att ha bekostat detta prestigeprojekt. Lola räknas som säker regissör för att uppnå framgång och prestige i film- och kulturvärlden. Lola väljer att till de två huvudrollerna ha två legendariska skådespelare som dels är väldigt olika och samtidigt rivaliserande egocentriker.

Banderas karaktär Felix är en firad Hollywoodstjärna som fått flera stora priser och drar stor publik till filmerna och därför också har hög lön för sin medverkan. Martínez spelar Ivan, en respekterad skådespelare och lärare i scenkonst som valt en helt annan väg in teater och film: han gör svåra roller och är inte ute efter stjärnglans och om han skulle få en Oscar skulle han vägra åka dit. Ivan föraktar den underhållande filmindustrin som, enligt honom, inte har något konstnärligt äkta engagemang.

Det är kul och filmen driver med alla slags karaktärer, med såväl egotrippade regissörer som okunniga producenter, fjäskande medhjälpare och divor till skådespelare. Jag tycker om denna lugna satir som samtidigt ändå är en kärleksförklaring till filmindustrin. Visst bygger det delvis på klichéer, men det måste satir ofta göra. Jag stör mig inte på det som är klichéer i filmen för det är samtidigt roligt och av och till oväntade vändningar. Det var rätt länge sedan jag hade så roligt när jag såg en film. Dessutom är alla tre huvudrollsinnehavarna, Antonio Banderas, Oscar Martínez och Penélope Cruz, mycket duktiga skådespelare.

Official Competition är Cruz och Banderas tredje gemensamma film; i Smärta och ära spelade hon hans mor i tillbakablickar och de hade ett par scener tillsammans i Kära passagerare. Mariano Cohn och Gastón Duprat har regisserat Official Competition, samt även skrivit manus tillsammans med Andrés Duprat. Oscar Martínez sågs i Cohns och Duprats El ciudadano ilustre/The Distinguished Citizen, som 2016 erhöll Vittori Veneto-priset samt en Volpi Cup till Martínez vid filmfestivalen i Venedig.

Official Competition nominerades till Guldlejonet i Venedig, samt till bästa film i San Sebastián.

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

by

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

The Skin I Live in – snygg, obehaglig och meningslös

by

The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december

”The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.

Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.

Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.

Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.

Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som ”Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, ”Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också ”Tala med henne” som kom 2002.

”The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.

Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte ”The Skin I Live in”.

Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,