Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pedro Almodovar

Filmrecension: Smärta och ära – vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint

by

Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia

Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.

Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.

I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.

Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.

En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.

Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.

Kära passagerare – Pedro Almodovars nya film lutar sig på billiga knep

by

kara_passagerare

Kära passagerare
Betyg: 2
Regi: Pedro Almodóvar
Biopremiär: 5 juli

Ulf. Så hette min spanskalärare i gymnasiet. Han hade en luftig halvflint och snäva märkesjeans. Ulf var särskilt förtjust i ikoniska personligheter; Oscar Wilde, Jack Kerouac och Greta Garbo. Han gillade egentligen inte Spanien särskilt mycket. Spanjorer är ett märkligt folk, tyckte han. Dessutom hade han vid ett tillfälle skräckslaget bevittnat hur en grupp spanska barn försökt strypa en gås. Spanska filmer gillade han dock. Särskilt Pedro Almodóvars. Ja, han älskade faktiskt Pedro Almodóvars filmer. Efter att ha sett “Att återvända” stod han framför whiteboardtavlan med extatisk blick och klargjorde att ”Penélope Cruz es una estrella!”.

kara_passagerare2Själv är jag ganska likgiltig inför de Almodóvar-filmer jag sett. Jag är helt enkelt inte en entusiast av samma kaliber som Ulf. Efter att ha sett “Kära Passagerare”, Almodóvars senaste film, känner jag därför att det enda rätta är att ställa mig själv frågan: ”Vad skulle Ulf ha tyckt?”.

Filmen utspelar sig, bortsett från några få scener, på ett flygplan. På grund av problem med ett av planets hjul så kan det inte landa som vanligt utan behöver nödlanda. Det finns dock ingen flygplats som har möjlighet att ta emot planet så besättningen och passagerarna får vänta, cirkulerandes ovanför Toledo.

Flygpersonalen utgörs av tre alkoholiserade, homosexuella män. I ett försök att lugna passagerarna och slippa besvärliga frågor om vad som egentligen försiggår söver de ner merparten av dem med muskelavslappnande medel. Några passagerare, bland annat en synsk oskuld och en yrkesmördare, anar emellertid oråd. Vad som sedan händer går inte riktigt att förklara på något vettigt sätt men jag kan berätta att det innefattar både fellatio utförd i sömnen och ett parodiskt dansnummer.

Almodóvar säger själv att “Kära passagerare” är en mycket lättsam komedi, vars huvudsakliga syfte är att få folk att skratta. Det märks tydligt att han inte lägger fokus på att förmedla stora budskap eller beröra på ett djupare plan. Istället närmar det sig det farsartade. Kittlade av sex och droger förväntas publiken svara med skratt direkt från magen. Jag känner mig splittrad och misstänker att inte heller Ulf skulle ha varit helt nöjd. Å ena sidan så är filmen exakt det som den utger sig för att vara, och när det gäller Almodóvar så måste man ju vara beredd på en och annan märklighet, men å andra sidan så tycker jag att filmen till alldeles för stor del lutar sig tillbaka på billiga knep. Är det verkligen humor att ett gäng manliga flygvärdinnor är homosexuella och slänger förnärmat med luggen? Kan inte den sortens schablon kännas lätt utnött? Samtidigt vill jag säga emot mig själv helt och hållet och hävda att det finns något väldigt uppfriskande i att få se en man torka sperma ur mungipan på sin kollega.

Det blir dock inga skratt. Inte ett endaste litet fniss slipper ur mig. Men möjligheten finns att Ulf skulle ha skrattat, åtminstone lite halvhjärtat, och det är ju faktiskt det som är huvudsaken. Jag tror att han skulle lämnat salongen relativt munter men också smått besviken. Hoppet skulle han trots allt ha kvar. Några dagar senare skulle han inte tänka så mycket på filmen alls. Kanske skulle han mysa med en klase vindruvor framför “Allt om min mamma” på dvd, och längta efter en ny film av Pedro Almodóvar.

Text: Josefina Linde

The Skin I Live in – snygg, obehaglig och meningslös

by

The Skin I Live in
Betyg: 2
Sverigepremiär 2 december

“The Skin I Live In” är en ruskigt äcklig thriller av Pedro Almodóvar.

Pedro Almodóvar har ett tungt namn inom regiskrået. Förväntningarna var höga när hans nya film skulle visas för pressen. Att den spanske regissörern Almodóvar är skicklig råder ingen tvekan om. De fullspäckade symboliska bilderna är som konstverk. Under första halvan av filmen är den delvis spännande också.

Antonio Banderas i rollen som plastikkirurgen Robert Ledgard är förstås ett dragplåster för biopubliken. Banderas är en stor skådespelare. Ändå förlorar hans karaktär trovärdigheten i slutet. För att inte avslöja för mycket och inte förstöra spänningen för den som inte sett filmen än, kan jag inte utveckla detta.

Banderas spelar Robert Ledgard, en plastikkirurg som förlorat sin fru i en bilolycka och hans dotter tar livet av sig efter ett våldtäktsförsök. Robert Ledgard planerar en gruvlig hämnd. Han gör det på ett systematiskt sätt som är svårt att alls tro på.

Pedro Almodovar som regissör brukar vara en garanti för en film med provocerande innehåll och med något att säga. Som “Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott” som kom 1988, “Allt om min mamma” som kom 1999 och för den delen också “Tala med henne” som kom 2002.

“The Skin I live in” har däremot inget att säga. Den är rätt meningslös.
Den har inget att berätta om vad livet är, den lyfter inga existentiella frågor, den har inget att säga m samhället, inget. Den är en äcklig film, bitvis spännande men framför allt obehaglig.

Att en film är obehaglig betyder inte nödvändigtvis något negativt. Om det obehagliga har något mer syfte än att väcka obehag. Det har inte “The Skin I Live in”.

Att den inte får betyg 1 är för att den i första halvan rent konstnärligt bjuder på snygga bilder. Ett snyggt filmhantverk men helt utan något att säga och helt meningslös att se.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,