Smärta och ära
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 september 2019
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Antonio Banderas, Julieta Serrano, Raúl Arévalo, Federico Etxeandia
Antonio Banderas fick välförtjänt pris för bästa manliga skådespelare för sin insats i Pedro Almodóvars Smärta och ära vid filmfestivalen i Cannes i år. Mycket välförtjänst. Denna underbara film, färgstark, sensuell, förförande vacker återupprättar den spanske filmregissören
Pedro Almodóvar i mina ögon. Inte för att jag tror att en så internationell erkänd och hyllad regissör direkt bryr sig om min uppfattning.
Filmen handlar om en åldrande filmskapare som dragit sig tillbaka och det är svårt att inte se att det delvis handlar om honom själv. Men som alla konstverk som skapas på personlig botten berättar den något som många kan känna igen sig i. Filmens huvudkaraktär, filmskaparen Salvador Mallo har en mängd fysiska krämpor och brottas med djup depression. Vilket som kom först: att han drog sig tillbaka eller blev psykiskt dålig är som hönan och ägget. Att en människa som är skapande, oavsett med vad, förmodligen drabbas av depression om hen inte längre har möjlighet att skapa borde vara något som omvärlden tog i beaktande, tog hänsyn till.
I filmen tackar Salvador Mallo nej till i stort sett alla erbjudanden om uppdrag men samtidigt gror en längtan inom honom. Jag tror en skapande person måste skapa, hen mår dåligt annars, det spelar ingen roll i vilken ålder hen kommit i. I filmen skyller Salvador Mallo hela tiden på att hans kropp rent fysiskt inte längre klarar filminspelningar. Det blir en ond cirkel, han blir både fysiskt och psykiskt sämre och äter mer och mer piller, både lagliga och han börjar också hitta droger på andra sätt.
Vi får följa Salvador Mallo både som åldrad men också som pojk. Den fantastiska Penélope Cruz strålar i rollen som hans mamma Jacinta. Vi får följa med på en resa genom hans uppväxt, han förhållande till sin mamma, till studier, till besvikelser mellan honom och hans mamma men också deras täta band av kärlek som är djupare än någon av dem förstår.
En av filmens stora styrkor är att den inte spelar på högsta volym, utan den flyter fram i en eftertänksam takt med små talande detaljer. Den är vacker, stark, berörande, enastående, unik, mästerlig, ömsint. Och som alltid i Almódovars filmer med foton som är färgsprakande konstverk i sig.
Varför betyg 4 och inte betyg 5? Ärligt talat pendlar betyder där emellan. Att det inte blev 5 beror på en del av filmen skildrar personer som använder heroin utan att visa hur förstörda de blir. Jag tänker inte gå in på ämnet mer än så, men den som någonsin levt nära någon heroinmissbrukare blir nog lika upprörd som jag var en stund, en bit in i filmen. Det är filmens enda skönhetsfläck.