The Room Next Door
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Pedro Almodóvar
Det må vara filmhistoriskt att Pedro Almodóvar för första gången i sin bejublade och beundransvärda karriär lämnar hemlandet Spanien och tar sitt filmskapande till USA för sin första engelskspråkiga film någonsin. Tyvärr har vi inte att göra med något vidare historiskt vad gäller den faktiska filmen.
Pedro Almodóvar är en av filmvärldens bästa dramatiker. Sättet han kombinerar det udda, familjära och – ibland, motbjudande har visat sig vara omöjligt att kopiera. Även då Almodóvar går på sparlåga förkommer personregi, skådespel och manuskript av sådan hög klass att andra bejublade regissörer framstår som rena amatörer. Almodóvar kan förtrolla med sin nästintill perfekta dramatik och har skapat några av de bästa filmupplevelserna de senaste årtiondena.
Men steget från soliga Spanien till det stora landet i väst har sällan varit särskilt smärtfritt för europeiska regissörer som gjort succé i hemlandet. Exempel som Susanne Bier, Florian Henckel von Donnersmarck eller vår egen Lasse Hallström har aldrig lyckats återskapa den magi som skaffade dem en förstaklassbiljett över atlanten. Strukturerna och arbetssättet som tillämpas för europeiska projekt är sällan lämpade för amerikanska produktioner, där betydligt större budget och byråkrati måste tas i beaktning.
Det leder ofta till schizofrena och grovhugget ihopsatta projekt där essensen – som gjorde dessa regissörer så imponerade på hemmaplan, endast figurerar flyktigt och slutresultatet är utslätat och identitetslöst.
Och tyvärr drabbar detta även Almodóvar. Det är initialt en närmast bisarr upplevelse att se regissörens igenkännbara scenografi och estetik ta sig an New York City, och denna känsla av olust stannar kvar då de klassiska Almodóvar-elementen vägrar att gå hand i hand med nästintill allt. Flera gånger om känns det som en bisarr fusion där kärnan av Almodóvars bästa filmer är latent och där majoriteten endast kan beskrivas som kompetent men identitetslös.
För alla de där osannolikt fantastiska inslagen som skapat filmmagi i så många år finns där, bara avtrubbat och utan någon genuin glöd. Tilda Swinton och Julianne Moore gör båda goda rolltolkningar och försöker – för allt de är värda, att skapa samma elektricitet och magnetism som andra klassiska Almodóvar-kvinnor på film. Men hur stora ansträngningarna än är blir resultatet inget annat än dugligt. Almodóvar är också uppenbart oerfaren med det engelska språket. Där hans spanska dialog har erbjudit prosa i världsklass och meningsutbyten som kan skrivas in i vilken historiebok som helst är dialogen i The Room Next Door ofta stel och långtifrån så fängslande som den borde vara.
Almodóvar försöker också stoppa in flera inslag för att göra publiken medveten om att han står som kapten för skutan. Detta resulterar i de klassiska övertoningarna, den ibland sporadiska klippningen samt korta och närmast surrealistiska stickspår. Det borde funka men blir här endast till oerhört krampaktiga försök likt desperata notiser som vill påminna publiken om tidigare triumfer, nu i en slätstruken förpackning.
Det tar också alltför lång tid för filmen att hitta rätt. Där andra Almodóvar-projekt kedjar fast tittaren och vägrar släppa taget tills eftertexterna rullar, förlöper en ohyggligt lång period då filmen stapplar och inte kan hitta något vettigt fotfäste. Först mot mitten är Almodóvar någotsånär bekväm med situationen men då återstår alltför lite av landningsbanan för att filmen ska kunna lyfta.
Måhända är The Room Next Door inget magplask, andra försök att göra engelskspråkiga debuter har resulterat i betydligt sämre produkter. Men med tanke på att vi talar om en regissör som många gånger saknar motstycke är ett slutresultat som endast kan beskrivas som dugligt långt ifrån tillfredsställande.
